När någon i vår närhet eller periferi är med om något sorgligt, tänker många av oss att vi vill göra något. Våra tankar går till personen. Någon hittar lätt orden, någon annan tvekar och vet inte vad den ska säga; kanske tänker att den inte är nära nog för att höra av sig, vill inte lägga sig i och så går tiden.
Det är en fin impuls hos människan att vilja trösta, men vad ger egentligen tröst? Vad fungerar?
1. Det sörjande behöver bli hörd i sina känslor och sin upplevelse. Om personen vill prata, lyssna då bara och bekräfta vad han eller hon känner och upplever. Försök inte fixa något och försök inte ändra personens känslor. Förtvivlade känslor lugnar sig när de blivit hörda och mottagna. Ledsna känslor kan skifta när de blivit delade och förstådda.
2. Har personen svårt att hitta ord för det svåra, kanske du själv kan hjälpa till med att gissa känslor och fråga om det känns på det ena eller andra sättet. Är den andre ovan, kan det vara lite svårt men när man prickar rätt i en känsla kan det vara till mycket stor hjälp.
3. Säg inte att det snart blir bättre, att det kommer att ordna sig eller påminn om bra saker för att få den andre på ”bättre” tankar och humör. Det kan missuppfattas som en signal om att den andres känslor borde vara på ett annat sätt än de är. Det är inte alls säkert att det blir bättre på det sätt man säger och det ordnar sig inte alltid så. Förr eller senare händer andra saker som gör livet fint och levnadsvärt igen, men ”peppa” aldrig en ledsen person genom att säga det. Kan du inte stå ut med att stanna i det som känns just nu, så kan du hellre skicka blommor eller bjuda med personen på bio eller sända ett kort.
4. Handlar det om en förlust, som vid en separation av något slag, finns det lager på lager av känslor som kan ha väckts; ofta ända ner till barndomen. Då behöver personen få sortera sina känslor, hitta och förstå en i taget tills det har rett ut sig på insidan. Då kan du som vän lyssna utan att försöka lösa något. Den som pratar, förklarar samtidigt för sig själv.
5. Om du är osäker på om du är nära nog för att höra av dig eller ej, kan det bottna i din egen rädsla för att bli avvisad och inte vara välkommen. Ser du det, kan du kanske ändå välja att ta den risken för den andres skull och så får personen själv välja om den orkar svara eller ej. All omtanke värmer, varifrån den än kommer. Så ge din kärlek och dina omtankar när du tänker på personen, annars vet den ju inte om det och ett tillfälle till en viktig kontakt gick om intet.
6. Är du osäker på hur personen vill få stöd av dig, så kan du alltid fråga. Fråga om den andre vill prata eller ha sällskap om du undrar. Erbjud din närvaro när den andre känner sig mottaglig. Det som skulle varit svårt för dig i en liknande situation kan vara något annat än det som känns svårt för den du talar med. Ofta är det så. Fråga den andre vad som känns värst och bara lyssna.
7. Tänk på att precis när något hänt, hör många av sig och det är jättebra. Det kan vara skönt att få en hälsning till när det gått lite tid. Då behöver många få prata och reflektera igen.
Någon annan skulle kanske skrivit något helt annat. Det här är vad jag förstått efter många samtal med sörjande och många egna förluster.
Varje människa har fantastiska läkande krafter inom sig. Vi behöver aldrig fixa något hos någon annan. Att försöka avleda känslor (göra den ledsna glad) är något jag inte tror på; inte med barn och inte med vuxna. Inte om inte personen själv ber om det. Är någon – liten som stor – ledsen för något så behöver den bli hörd och förstådd, inte uppiggad. Det kan förresten vara uppiggande att få prata om döden, om själslig smärta och sorg. Det är inte så farligt, det är en vanesak. Vänjer man sig vid att prata om allt det där, blir det en sak bland andra som ventileras i samtal. Det svåra är det outsagda, det undvikta, det som växer till något stort och fastnar inombords. Det svåra är det som göms undan och blir till skam eller skuld. Det svåra är det vi dömer oss själva för. Sorg är inte svårt och tungt när vi talar om den i det fria. Då rymmer den samtidigt liv och kärlek och alla självläkande krafter som finns.
Med värme,
Evalotta,
Det du skriver om sorg träffar mig mitt i hjärtat. När det hemskaste av det hemska är sagt tar det udden av rädslan och förtvivlan när den som tar emot bara tar emot.
Det minskar också bördan och rädslan att ”säga fel” hos den som lyssnar när det räcker att lyssna. Utan att behöva fixa och trösta.
Jag tror också att det oftast är bättre att säga något hellre än inget när någon drabbas av sorg. Att visa medkänsla och riskera att ”säga fel” är bättre än att vara tyst.
Det är väldigt kloka ord du skriver och det märks att din text bottnar i erfarenheter snarare än teori. Jag tror att det är delvis det som gör mig och andra så berörda.
Tack kära, fina Jennie för den responsen.
Ja, detta kommer ur djupet av mitt hjärta från en svår tid när jag verkligen behövde stöd och tröst men inte fick den på det sätt jag behövde. Jag förstod att andra ville så väl, men det de gjorde hjälpte mig inte. Jag förstod att jag behövde förklara för dem vad som hjälpte mig, vad jag behövde och hur de bäst kunde finnas där för mig. Det var dubbelt tungt, för då behövde jag vara stark i det också, men det var viktigt. Det ÄR viktigt att berätta för sina nära HUR man behöver få stöd, för det är inte så lätt att veta. Och det är viktigt att fråga när man vill ge stöd, för man kanske inte har en aning även om man tror det. Kram