Det kan vara så förvirrande med ord; inte sällan har de så olika innebörd för oss att vi talar om olika saker fastän vi kan förledas att tro att vi menar samma.
Ett sådant ord är känslor. Det finns då sannerligen känslor och andra känslor. Det är uttryck för vitt skilda tillstånd och behöver förstås därefter.
Det finns grundkänslor som vi alla har och som är uttryck för våra allmänmänskliga behov. Att vara i kontakt med dem känns befriande och ger oss en känsla av att vara levande, i rörelse. Exempel på sådana känslor är glad, ledsen, trött, nyfiken, ensam, orolig, inspirerad, hungrig osv. Gemensamt för dem är att de är ovärderade, inte relaterade till något som andra gör eller inte gör och ett direkt uttryck för våra behov.
Därtill finns det känslor som det är förfärligt att vara i kontakt med; känslor som får oss att fastna i vinkelvolten och må som om någon lagt en blöt filt över livet eller hällt klipulver i själen så att man bara vill därifrån. Dessa känslor kommer när vi missade grundkänslan och på en mikrosekund gjorde en tolkning. Så fort det går att missa sin grundkänsla och så övertygande den tolknings-genererade känslan kan vara; man kan lätt blanda ihop dem. Det vi känner när vi gjort en tolkning, är värderande och dömande känslor. Det påverkas av vad andra gör eller inte gör (eller gjort) och det leder oss inte i kontakt med våra behov. Det vi känner här är känslor som: dålig, övergiven, utanför, värdelös, hopplös osv. Här känner vi skuld och skam på ett sätt som blir en destruktiv drivkraft och försvårar livet för oss och andra. Vi kan vända de dömande känslorna mot oss själva eller mot andra. Vi kan försöka må bättre genom att hjälpa andra, anklaga andra eller bli offer utan eget ansvar. Känslorna vi känner här är leder inte till livet i oss, utan bara till ältande och ångest.
Det är därför viktigt att skilja på känslor och känslor; reda ut begreppen ordentligt.
Den spontana kontakten med våra allmänmänskliga känslor och behov kan ha kommit bort för många år sedan. Decennier av självkritik och kännande av tolknings-genererade känslor kan ha hamnat emellan. Hur många fick lära sig att lyssna lyhört till sina grundkänslor som barn?
Att bli mött av någon som verkligen hör vad man egentligen känner bortom alla domar, det kan vara livsomvälvande. Det kan få det mest stagnerade inre liv att börja flöda och ens inre Törnrosa att vakna efter hundra år.
Min preferens är korta bloggposter, så välkommen att läsa om hur man kan ta sig från stagnation och ältande till flödet av liv i nästa inlägg.
Med värme,
Evalotta.
Jag kommer att läsa för jag är en sådan där som har fastnat. Att möta någon som kan se förbi allt som skymmer sikten skulle vara otroligt befriande, för jag kan inte se det själv hur jag än försöker. En himla intressant tanke. Tack för dina ord. Kram!