”Men hur ska jag prata med mina barn om detta?”
Den frågan får jag inte allt för sällan från klienter jag haft i samtal där vi jobbat med att lyssna efter känslor och behov, koncentrerat oss på att verkligen se och förstå personens upplevelse och reaktion på den i sin situation.
För mig kommer frågan alltid som en överraskning.
”Så här, på samma sätt som vi pratar,”, svarar jag alltid. Det är ju ingen skillnad på barn och vuxna i hur vi vill bli hörda och förstådda. När någon lyssnar noga utan att döma, då skapas en kontakt. Då blir man trygg och öppnar upp än mer. När någon inte lyssnar noga, missförstår och dömer utan att försöka rätta till sitt missförstånd; när någon kommer uppifrån, då skapas otrygghet och ingen kontakt. Vem vill vara nära någon som dömer? Man kan vilja vara nära personen men frukta domen, och då blir det svårt för ett litet barnhjärta (och vuxenhjärta med för den delen).
Samma sak gäller i relation till sig själv om man vill vara trygg i sitt eget sällskap – försök lyssna lyhört och se till den goda intentionen utan att döma. Trösta och försök förstå, så kommer kärleken och tryggheten automatiskt. Och glädjen. Med värme.