När vi fastnat i en konflikt, blir vi ofta vårt minst välfungerande jag.
Klarsynen är som bortblåst, empatin känns svåråtkomlig och vi tillskriver gärna den andre diverse mindre attraktiva egenskaper (i ord eller tanke).
Någon blir rädd när konflikten är ute i ljuset och vill helst hålla den tillbaka.
Någon annan lider mest när konflikten finns men är outtalad, och vill bara få fram allt i ljuset så fort som möjligt.
Redan där kan det låsa sig.
Så, vad gör vi då när vi är vårt minst välfungerande jag i samma stund som vi verkligen behöver tillgång till vårt mest välfungerande jag för att komma vidare?
Själv tycker jag att en ledstjärna hjälper, ett fokus att navigera mot.
Vad vi brukar längta efter när vi hamnat i en konflikt:
– Att bli rätt förstådda i våra goda avsikter
– Att slippa känna skuld (att bli förstådd och inte dömd)
– Att slippa känna skam (att bli sedd som fin, värdefull, godkänd och inte bli dömd)
– Att förstå den andre i hans/hennes goda avsikter
– Att bli sedd och förstådd i sina känslor (inte dömd)
– Att bli sedd och förstådd i sina behov
– Att förstå den andres känslor och behov
För därigenom får vi kontakt.
Konflikten finns aldrig mellan två människor, utan i varje människa.
Konflikten kan inte lösas mellan två människor.
Konflikten löser sig när varje människa blir sedd och förstådd med empati.
Det kan vara en lång väg dit, men väl där kan det vända omedelbart.
När vi förstår och kan sätta ord på vad det är inom oss som är så viktigt, vilka allmänmänskliga behov som gör sig påminda, vilka känslor som vill bli hörda, då är vi på ett spår som leder mot en lösning. När vi kan välkomna det utan att döma eller värdera, då är vi ännu närmare en lösning. Kan vi därtill se vad det är som är så viktigt i den andre, vilka känslor och behov som behöver bli sedda och förstådda där, då kan vi nå igenom.
Ingen dom. Ingen sammanblandning. Den andres agerande kan väcka något hos mig på grund av hur jag tolkar och förstår den andre. Det är dock bara jag som kan påverka hur jag hör den andre. Om jag arbetar med att förstå mig själv med empati, kan jag så småningom lyckas höra igenom den andre och se det fina som finns därunder.
Med värme,
Evalotta.
Det bästa jag läst på länge!
Varmt tack, Eva! Vi hörs efter helgerna. Med värme, Evalotta.
Pingback: En blogg om kärleksfulla relationer | Spontant upptrampade stigar