Att möta den livsbejakande, existentiella smärtan och landa i ljus.

Det finns smärta och annan smärta. Det här handlar om den som har med de existentiella villkoren att göra; om med separationer, död och själens ensamhet. Den ska man inte väja för. Att möta den, låta den kännas genom ben och märg när den gör sig påmind, leder till ljus och åter ljus. Den leder hem till den trygga platsen innerst där inne.

(Ej att förväxla med smärtan som kommer ur ett dömande av sin person och ur smärtsamma tolkningar; att umgås med den leder bara vilse.)

Ibland gör det ont, livet. Ont på ett existentiellt plan. Död, sjukdom, separationer och förluster avlöser varandra och kommer i klump. Det tär. Det känns, det smärtar och emellanåt ställer sig smärtan mitt framför mig och ber mig ta in den i sin helhet. ”Tänk om”, säger smärtan, ”tänk om även de sista du har kvar dör. Det är inte många kvar nu. Tänk, då blir du helt ensam.”

Och jag känner på det och smärtan skär genom ben och märg och livet blir för långt och gör för ont. Men jag vet, jag vet för jag har varit här förut, många gånger. Det är här platsen alldeles bredvid friden. Alldeles bredvid smärtans skälvande botten, väntar en plats som är så ljus. Där är det lugnt. Där spirar mening och livslust som vackra vårblommor. Allt sker av sig själv, det är bara att åka med. Det är därför jag tveklöst välkomnar de existentiella avgrunderna och låter dem skaka bort allt jag trodde var jag, allt jag trodde att jag visste och höll för sant.

När jag tillsist har låtit mitt hjärta genomborras av den stora Smärtan, tagit in den i sin helhet, då kommer friden. Lugnet. Jag kanske står där ensam kvar, det kommer göra ont, det kommer att gå. Någonstans under själens obotliga ensamhet ligger på ett förunderligt sätt själens omöjliga ensamhet och eviga gemenskap.

Det är uppfriskande att tillåta icke-vetandet; det medför alltid något nytt. Onödigt skalas av. Genuint mejslas fram.

Med värme,

Evalotta.