Om att inte hålla sig i tro, om Gud och om att falla i ljus

Guds existens är inte beroende av att vi tror på den, men kontakten med den gör något med oss.

Precis som jag ofta behöver skala bort bilden av mig, behöver jag skala bort bilden av Gud.

Bilden vi har av varandra, hamnar i vägen för genuin kontakt;

människa till människa, människa till Gud.

Jag tror inte på min tro, men jag tror på Gud. I tillit.

Jag blir inte hjälpt av att hålla mig i bilden av att vara buren i svåra tider, men jag blir hjälpt av upplevelsen av att vara det.

Jag blir inte hjälpt av att andra försöker inge mig hopp i tider då jag behöver släppa varenda halmstrå och bara falla, falla…falla fritt ner i det underbara ljuset.

Ljuset som gör allting nytt och som är frid och glädje. Botten är så ljus.

Att försöka hålla mig i något, hindrar mig bara att nå dit.

Det gör inte ont att falla, men det gör ont att försöka hindra fallet att ske när tid är.

Fallet skalar bara av det som inte längre gynnar livet, och det är ingen större förlust.

Om jag inte låta mig skalas av och falla, går jag miste om mycket;

om att bli förnyad, omformad, med ny livskraft.

Hjälpt blir jag av människor som förmedlar en tillit till Gud,

en tillit som kommer djupt inifrån och som påminner om vad som är sant innan jag återigen landat där.

En tillit som inte väjer för smärtan och fallet, men som har lärt känna ljuset bortom allt.

Livets påfrestningar ger mig möjlighet att om och om igen återfinna den platsen och det är jag djupt tacksam för. Svårigheterna kan mjuka upp hjärtat, bidra till en djupare läkning och vidga livsrummet om man låter sig själv falla genom smärta in i ljus. Det tar sin tid. Det medför känslor. Det fungerar och är alltid värt det. Priset för att inte låta det ske, är förfärligt högt.

Med värme,

Evalotta.