Att kunna förstå och härleda känsloreaktioner ner till botten, till det grundläggande behov de kommunicerar,
det är värt all möda och all tid.
Det hjälper aldrig att säga att någon inte behöver känna på ett visst sätt, för känslan bottnar i ett behov och förstår man inte behovet, kommer känslan att kvarstå eller återkomma eftersom behovet är viktigt och vill bli hört.
Känslor och behov, grunden till allt.
Låt mig ge vardagsexempel:
Jag talade med en vän som har svårt för att ta emot och lätt för att ge.
”Det känns som att jag behöver ge tillbaka”, sa min vän.
Att bemöta det med att säga: ”Åh, du behöver inte känna så”, hjälpte föga.
Jag frågade vad det är som känns när det är svårt att ta emot.
”Jag är orolig för att jag inte ska vara viktig då”, svarade min vän.
Det var det det handlade om;
känslan kom för att värna om behovet av värde, och även om behovet av gemenskap.
När det blev tydligt att det var det det handlade om på ett djupare plan, kunde vi se och bekräfta att värdet inte påverkades av huruvida min vän gav eller ej. Det är bara där.
Att få syn på behovet som gav upphov till reaktionen och känslan, var en stor hjälp för att komma ur den stress som automatiskt uppstod i en situation då min vän var föremål för givande snarare än tvärtom.
På några minuter hittade vi dit, lugnet infann sig och känslan ändrades.
Nu kanske det inte tar några minuter att hitta dit om man inte har tränat i några år (det kan ta sin tid), men det är väldigt användbart att kunna hitta in till känslan och behovet när något trasslar till sig i någon (eller i några, som därpå får det trassligt mellan sig).
Kanske är det hos någon andra känslor och behov är i exemplet som påverkar; exemplet är bara till för att visa hur ett viktigt behov påverkar hur vi känner.
Med värme,
Evalotta.
Det är så viktigt det du skriver om känslor, vad som ligger bakom, vad de vill säga och varför. Dina texter har hjälpt mig mycket i mitt sökande efter förståelse för varför jag reagerar som jag gör. Skriv gärna mer om avstängda känslor som väntar på att plockas fram i ljuset och bekräftas. Jag har själv varit där och trillar fortfarande tillbaka i det lilla barnets panik och skräck över känslorna. Att som vuxen uppleva barnets känsla av hjälplöshet, utsatthet och i det finna lugn och tröst för att som vuxen känna trygghet. Att det är över och att jag idag inte är hjälplös utan fullt kapabel att ta hand om mig själv har varit lättare sagt än gjort. Tack än en gång!
Tack för responsen, den gläder mig. <3