Att bli avvisad, del 1.

Att bli avvisad kan vara känsligt och svårt. Rädslan för avvisandet kan påverka våra relationer och skapa en inre ensamhet. Det här är första delen om att bli avvisad. I nästa del kommer jag att skriva mer om hur våra tolkningar kan skapa smärta helt i onödan och hur man kan komma igenom det.

Att bli avvisad kan väcka en känsla av skam. Det kanske inte känns som att man skäms, det mer kryper in under huden som om det var något fel på en. Det är så skammen yttrar sig. Den dömer och den kväver livskänslan.

Skamreaktionen kan ta sig flera olika uttryck, olika hos olika personer eller skiftande beroende på situation. Jag ska beskriva fyra grundvarianter:

Det kan ta sig uttryck i att man förskjuter den andre. Avvisandet gör så ont att man slår tillbaka med kraft. Man vill inte ha den förnedrande känslan i sin egen kropp och försöker (omedvetet) lägga över den på den andre. Det kan kännas skönt i stunden, för då får man känna sig mindre maktlös och sårbar. Man slipper känna sig som ett offer, då man visar att man ändå inte vill ha den andre. Om den andre känner sig ännu mindre och sämre än man själv gör, så känns det lite bättre. I alla fall just då.

Ett annat uttryck skammen kan ta sig, är att man drar sig undan och känner sig dålig eller tillintetgjord. Skammen kan väcka en känsla av att vara värdelös. En känsla av självförakt, av maktlöshet och utsatthet som man absolut inte vill ha. Den drar med sig en stor ensamhet, eftersom den vill gömma undan allt som den kallar fult i det fördolda och hålla den dörren stängd. Igenbommad. Det kan få en att vilja gömma sig, att inte vilja bli sedd, inte komma för nära, inte släppa någon ända in. Ytligare, trevliga relationer fungerar bra, men det riktigt nära gör för ont. Sårbarheten måste skyddas. Om någon fick se allt det där undangömde, skulle man riskera att bli avvisad igen. Det blir ett val mellan en inre ensamhet och en risk för att bli övergiven. Avvisad och övergiven är förvisso inte samma sak, men avvisandet kan dra med sig smärtsamma minnen av övergivenhet från länge sedan. Då blir det svårt. Man kan vara en varm, social person, men det innersta rummet skyddar man väl.

Ett tredje yttryck som skammen kan ta sig, är att man försöker göra allt man kan för att det inte ska hända igen. Man anpassar sig, blir oundgänglig, blir som den andre vill ha en, blir felfri, blir fantastisk, bättrar sig. Man blir skicklig på att pejla in vad som gäller, vad den andre behöver, vad som funkar. Man blir en mästare på att anpassa sig själv till den andre så att den andre inte ska ha någon anledning att avvisa en. Inte förskjuta. Om man gör rätt, om man möter den andres behov och blir viktig, då borde man slippa riskera att bli bortstött. Bortstött och avvisad är inte heller riktigt samma sak, men skammen är bra på att blanda ihop saker. Om den andre känner sig helt trygg med en, då borde det gå. Hur man själv känner sig? Tja…man känner sig i relation till den andre. Åker med. Det blir instabilt.

Ett fjärde uttryck som skammen kan ta sig, eller som man kan ta sig an skammen, är att man tar emot den, bejakar hur den känns och står kvar. Man ser tankar och slutsatser som passerar i ens inre. Man känner smärtan utan dra några slutsatser om sig själv eller den andre. Man ser sina impulser att dra sig undan, att anklaga den andre, att anpassa sig. Man ser och står kvar, utan att agera. Man väntar på att stormen ska bedarra. Skammen får kännas utan att man dömer sig själv för den. Det är bara en känsla som kommer ur ett behov som kändes hotat. Kanske behovet av kontakt, närhet, värde, kärlek eller gemenskap. Efter en stund, skingras dimman. Man kände skam och det var ok. Allt finns kvar. Ens värde, ens värdighet. Där kan man känna den rena smärtan, den rena sorgen eller vreden. Känna känslorna utan att det blandas med förintande skam. Känna igenom.
Lyckas man med det sista kommer man att kunna ta sig ut på andra sidan. Jag säger inte att det är lätt, men det är en väg som fungerar.

Detta är ett ämne som jag kommer att utveckla i kommande inlägg. Berika mig gärna med dina erfarenheter, på mail eller som kommentar.

Med värme,

Evalotta.