Att bli avvisad, del 2.

Våra tolkningar kan ställa till det för oss. Det bagage vi bär med oss i form av obearbetad smärta, kan färga vår upplevelse av nuet. Det kan skapa smärta i onödan och få oss att skydda oss mer än vi behöver. Det kan även begränsa vår kapacitet att se och förstå varandra rätt.

Att vara med om att bli avvisad, övergiven eller förskjuten, är smärtsamt för många. En del av oss kan hantera det utan större besvär, medan det för andra av oss skapar en stor smärta inombords.

När vi är unga, drabbar oss livet på ett sätt som vi inte har nödvändiga referensramar för att hantera. Om ingen fångar upp det avvisade eller övergivna barnet, om ingen hjälper det att förstå att det inte själv har orsakat övergivandet genom sitt sätt att vara, då kan det börja tro det. Tro sig bära skuld till övergivandet, tro sig vara fel på ett sätt som gör att man med rätta blir avvisad och förskjuten.

Det där händer inte på ett medvetet plan, utan i det fördolda. För om man visar det där som är fel med en, då riskerar man att bli ännu mer avvisad och bortstött. Då känns det bättre att gömma smärtan djupt inom sig och inte låtsas om den. Om man inte vill ha den där smärtan, om man vill slippa känna den, kan man försöka att låtsas som om den inte finns. Försöka vara stolt. Försöka vara oberörd. Försöka låtsas som om det inte har hänt, för om det inte har hänt så slipper man känna förnedringen. Ingen annan verkar ju känna en sådan smärta. Det där är lätt att förstå, i synnerhet om det är i en ung människa utan verktyg för att hantera det som gör ont.

Den inre smärtan förpassas till ett stängt och ensamt rum. Vad den unga människan inte vet, är att även en del av ens person blir inlåst i samma rum. I det rummet stannar tiden. Där kommer ingen mognad in, ingen ny kunskap, inga nya erfarenheter. I det stängda rummet råder vacuum. Ingenting åldras, ingenting är i rörelse, ingenting läks.

Rummet är dock inte så hermetiskt tillslutet som man kan tro. Det som är förpassat dit sipprar så småningom ut i nuet och blandar sig med ens vardag. I synnerhet i nära relationer brukar det instängda göra sig synligt. Ibland som en dimma, ibland som en explosion; det är lite olika det där. Smärtan kommer och då den blandar sig med nuet, kan man börja tro att den har med nuet att göra.

Man kan tro att det är de nuvarande relationerna som gör ont, att det är där smärtan ska hanteras. Den hör inte hemma där. Om man har gammal instängd smärta i systemet, så är det den som skapar smärtan i relationerna i nuet. De tidigt dragna slutsatserna om varför man blivit avvisad och övergiven, färgar ens upplevelser och begränsar ens möjligheter att förstå nuet på ett relevant sätt. Man kan uppleva att avvisandet händer igen, och eftersom man i sitt inre rum är kvar i samma ålder som när man stängde dörren, så blir det dramatiskt. Det blir hotfullt på ett sätt som det inte blir om man har tillgång till sin vuxna ålder. Det blir svårt med tillit, svårt med separationer eller svårt med närhet på olika vis.

Om man försöker lösa problem som uppstår i nuet som om de hörde hemma där, kan det vara svårt att hitta rätt. Det mesta som blir svårt kommer från smärtsamma upplevelser och tolkningar i det förflutna. Då hade vi ingen överblick, ingen förmåga att hantera känslor på ett läkande vis. Kanske fanns ingen omgivning som lyfte av smärtan från oss och hjälpte oss att se att vi inte kunde hjälpa något av det där.

Att lyckas härleda smärtan dit den hör hemma, brukar få den att släppa från nuet. När vi får kontakt med den ursprungliga smärtan, får vi kontakt med den smärtan som vi egentligen behöver hantera. Att känna igenom den smärta man stängde in och försöka fånga upp vilka slutsatser man drog då, är ett sätt att ta sig vidare på. Att öppna upp den gamla dörren och se att det inte var så hotfullt därinne som man kunde tro, sätter något i rörelse. Det kan göra ont, men det är ändå en helt annan sak möta den smärtan när man är vuxen. Vi kan bära på idéer om oss själva som vi inte ens vet om, och ha gjort tolkningar som presenterar sig som sanningar ända tills vi fångar upp dem och tar fram dem i ljuset. Man kan tro att man blev avvisad och övergiven för att det var något fel på en, att man inte var värd att vara med eller liknande. Det där kan finnas inom en på ett omedvetet plan som man som vuxen kan ha stor hjälp av att få syn på.

Upplevelsen ”övergiven” kan rymma en massa andra känslor, som skam, sorg, vrede, ensamhet, rädsla etc. ”Oönskad” likaså, där kan det finnas känslor av självförakt, av maktlöshet och utsatthet. I ord som avvisad, förskjuten och övergiven kan det finnas tankar om ens eget värde och möjlighet att få sina behov av kärlek och närhet tillgodosedda. Får man syn på det, kan man gå in och börja tänka mer kärleksfullt och konstruktivt om sig själv.

Saker är sällan som man först tror. Det som gör ont är ofta missförstånd och smärtsamma tolkningar. Man får sortera efter bästa förmåga.

Med värme,

Evalotta.