Vad närhet gör med oss – den bedrägliga anpassningen
Allt jag gör för att du ska vilja vara med mig.
Och allt du gör för att jag ska vilja vara med dig.
Det finns grundtrygga människor som inte behöver förhålla sig så mycket till sina relationer och så finns det vi andra. (Nästan hälften av alla vuxna.) Vi som i så många situationer är trygga, kloka, välfungerande människor, men som ibland får det arbetsamt när vi låter någon komma nära. Vi som har ett otryggt anknytningsmönster djupt inom oss som rörs upp av närhet. Det är fascinerande hur vi kan gå från starka till sköra, från säkra till osäkra och från lugna till stressade av just närhet. Inte vilken närhet som helst då, utan närheten från någon som aktiverar våra anknytningsmönster. Det sker oftast inte med en trygg människa, utan med någon som också har en otrygg anknytning med sig och som vi klickar med på ett alldeles speciellt sätt.
När det händer aktiveras djupt liggande mönster för hur vi reagerar på närhet.
De med undvikande anknytningsmönster vill spontant hålla närheten ifrån sig, hålla en distans, stöta bort. De med ambivalenta anknytningsmönster vill gärna ha mycket närhet, fysisk som känslomässig. Inget av det är fel, absolut inte, men när våra anknytningsmönster triggas så skapas stress i systemet och vi får det jobbigt.
Man kan spontant tro att de är den människan man möter på ett sådär speciellt sätt som man relaterar till, men faktum är att man till stor del relaterar till sin inre modell för närhet. När anknytningssystemet triggas, relaterar vi till de mönster och programmeringar vi har med oss där. Den andre blir en trigger, den utlösande faktorn som sätter igång en massa reaktioner i oss.
Det är väldigt bra att veta detta när man reagerar starkt i mötet med varandra. Då kan man stanna upp och försöka få syn på vad som händer i ens inre när någon kommer nära.
Den bedrägliga anpassningen
När våra anknytningsmönster aktiveras, gör vi spontant det vi det vi tror ska minska risken för att bli övergivna.
Här är det lätt att gå in i en dysfunktionell anpassning där man fokuserar på att parera den andres mönster och anpassa sig till dem. Varför? Det var så man uppfattade villkoren för närhet som barn. Om man inte var till besvär, skulle man kanske slippa bli bortstött. Om man fokuserade på det som man uppfattade var viktigt för den andre, så skulle man kanske slippa bli övergiven eller avvisad.
För om man var till besvär, alltså hade egna behov, då ökade risken för att bli övergiven och inte få närhet. Om man hade riktigt långa känselspröt ute, så kunde man snappa upp vad som gällde i varje stund och anpassa sig till det.
Det där går igång igen när anknytningsmönstren aktiveras i oss. Vi kan börja anpassa oss till den andres mönster på ett sätt som får oss att tappa kontakten med oss själva. Det är en strategi för att få våra behov tillgodosedda. Det är en mycket ineffektiv strategi, men dock det som automatiskt går igång i stunden.
Så hur reagerar de två olika typerna när de möts nära?
Ambivalent:
En ambivalent person försöker ta reda på om relationen är stabil, om den andre är kvar och framförallt om den andre är tillgänglig eller ej. I bagaget finns tidiga erfarenheter av att närhet fanns ibland och ibland inte, vilket skapade otrygghet. Fokus kom att bli på att få den närhet som gick att få, för det var omöjligt att veta när den fanns eller ej.
Att inte få behovet av närhet mättat, skapar för en ambivalent en stress kopplat till närhet. Att få närhet är det bästa, men stressen över att den när som helst kan försvinna är påtaglig.
Det finns känslominnen som aktiveras vid närhet. Stressen kommer tillbaka. Känslomässigt blir det helt avgörande att veta om den andre är kvar eller ej. Tilliten är skadad. Inte tilliten till den andre som person, utan tilliten till ”den som kan ge närhet”. Tilliten till att vara värdefull för någon annan; så värdefull att den vill finnas kvar nära.
Undvikande:
En person med undvikande drag försöker hålla närheten ifrån sig och inte bli så känslomässigt berörd. I bagaget finns tidiga erfarenheter av att det är bäst att klara sig själv, då det ändå inte fanns något känslomässigt stöd att få. Fokus kom att bli på att bevara sin autonomi; sin självständighet och sitt oberoende.
Att inte få behovet av närhet mättat som barn skapar för en undvikande obehag kopplat till närhet. Närhet kan ge en känsla av andnöd och en känsla av att man måste bort. Bort till sig själv, bort till friheten. Närheten blir en stress i sig. Är man undvikande, slår man då av anknytningssystemet. Man distanserar sig. Inte sällan anpassar man sig till den andres önskan om närhet på ett sätt som egentligen inte fungerar för en, vilket får som konsekvens att man efter ett tag måste slå sig fri för att få luft (och bejaka sina egna behov).
Och så står det två vuxna där och försöker nå varandra; två vuxna med väldigt unga anknytningsmönster i full aktivitet. Man behöver erkänna för sig själv att det är så. Hur vuxen och klok man än är annars, är man väldigt ung och vilsen när anknytningssystemet drar igång. Man har ett litet barns omdöme. Man behöver hjälpa den väldigt unga delen av sig själv på traven, ta den i handen och hjälpa den att skilja på nu och då. Låta den unga delen göra nya erfarenheter. Hjälpa till att tolka så att närhet kan bli något tryggt. Det kan ta sina år eller decennier, men varje litet steg gör oss lite äldre i våra anknytningsmönster. Tillsist kanske vi till och med lyckas bli vuxna, komma ikapp vår faktiska ålder, men det tar lång tid av ödmjuk träning.
Under våra mönster finns två sårbara människor som tänker:
Vill du vara med mig? Har jag tillräckligt att komma med för att du ska vilja ha mig? Tröttnar du på mig? Snälla, orka med mig. Ha tålamod. Stanna hos mig. Jag vet att mitt sätt blir svårt för dig, men jag vill få vara kvar ändå. Får jag det?
Två små vilsna barn i vuxna kroppar som vill få vara kvar. Två känsliga vuxna, som blir sitt mest sårbara jag i varandras närhet. Att låta det få vara så, det är stort. Det är det som läker och gör närheten möjlig.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Jag upplevde detta precis just nu. Du sätter ord på något jag knappt kan tolka, och förklarar det på ett sådant enkelt och ödmjukt sätt. Jag är så tacksam för det, tack♥️
Tack! Och lycka till. Med värme, Evalotta.
Dina poster är lite jobbiga att läsa.
På ett sådant där bra sätt.
Läser den sakta. Sakta.
Kärlek!
Jag känner igen mig och har helt klart ett ambvivalent anknytningsmönster.
”Intressant” dock kan det inte ha något med svårigheter i min barndom att göra. Fick utan tvekan både trygghet o kärlek.
Detta är komplicerat men så bra att läsa dina fina ord.
Tack ❤
Så roligt att du skriver det! Jag tror nämligen att det där är väldigt genetiskt hur man blir. Jag kan dock inte hitta stöd för det i någon forskning. Jag själv tror att alla befinner sig på en skala med otrygg undvikande i ena änden och otrygg ambivalent i andra. Däremellan tänker jag mig trygg undvikande, trygg mittemellan och trygg ambivalent. Jag kan också se personer som haft en riktigt trygg barndom där syskon har antingen tydligt ambivalenta drag och tidigt undvikande drag. Jag tror själv att otryggheten till stor del kommer av att man tror att ens känslor och behov inte är ok, att det är något fel på en. Ambivalenta och undvikande tror jag vi kan bli ändå. Rent evolutionärt behövs undvikande som inte prioriterar relationer utan snarare självständighet, liksom ambivalenta som månar om närheten. En trygg ambivalent vill ha närhet och kontakt och månar om det. En trygg undvikande vill ha mycket space och självständighet och har betydligt mindre behov av närhet. Så tror jag, men jag har inte kunnat läsa om det någonstans.
Hej, tack för en intressant blogg! Har funderat en del på det HB skriver ovan. Jag upplever att jag haft en mycket trygg och lugn uppväxt men där den emotionella närheten kanske inte varit (vad jag minns) lika naturligt som i många andra familjer – men jag har alltid känt mig älskad, värdefull och trygg med att mina föräldrar alltid ställer upp för mig i vått och torrt och att de alltid finns där. Jag har haft två st tre år långa förhållanden som var fantastiska (från 17-20 och 21-24 så det var tidigt), sedan var jag glad singel i ett par år. Först när jag var 30 och var i en relation med en man jag inte var riktigt kär i upplevde jag ångest första gången i en relation och trodde länge att det berodde på att jag var osann mot mig själv och honom. Tills det hände igen, och igen. Nu tänker jag att jag har en otrygg undvikande anknytning och jobbar med det – men undrar om den kan ”uppstå” i senare år, dvs i 30-årsåldern? Eller kan det ha uppstått i den relationen där jag inte var kär och inte riktigt litade på personen?
Tack på förhand!
Hej!
Tack för det du skriver. Bra fråga. Svårt att svara på utan att veta så mycket mer om dig.
Jag har inte forskningsbaserade svar på din fråga, så jag kan bara reflektera.
Anknytningen äger rum så tidigt, så vi minns det mest känslomässigt när den blivit triggad. Är man t ex ambivalent, så kan man vara med en trygg utan att det märks att man har en otrygg anknytning. En ambivalent kan få undvikandedrag när den är med någon som är mer ambivalent, någon som vill relationen mer och är ”på”. Då kan man vilja bort från relationen, undvika närheten till den andre, känna sig trängd och pressad osv
Det undvikande mönstret brukar visa sig i de flesta nära relationer och där finns en svårighet att komma nära rent generellt, så min fundering är om du kan ha ett ambivalent drag som visar sig i relationer där du inte är så intresserad eller där den andra är mer ambivalent – tillgänglig, angelägen om att inte förlora dig osv.
Du vet bäst själv.
Nu vet jag ju inte hur relationen var, så jag provar tankar.
Att vara kär och inte lita på personen kan också väcka upp en känsla av att behöva skydda sig och undvika att släppa för nära. Om den kan komma utan att något hänt i barndomen – jag tänker – är känslan där så är den. Oavsett varifrån den kommer, så får man ta hand om den delen som reagerar med stor kärlek och förståelse. Den del som undviker, har sina skäl till det utifrån någon upplevelse och den vill bara skydda dig från något den bedömer som farligt.
Det är så komplext att vara förälder. Så utsatt att vara barn. Så lätt att man som känsligt barn upplever något som man förtränger eller stänger in eller vänder mot sig själv. Så lätt att ”inte behöva” det man inte riktigt fick.
Jag kan tyvärr inte svara bättre än så.
Med värme,
Evalotta