Inga anknytningsmönster är statiska
Barndomens anknytningsmönster kan följa med och försvåra livet för oss i vuxen ålder, men det går att påverka mot en större frihet. Det här är ett inlägg om saker du kan göra för att hjälpa dig själv att utveckla mer trygga och välfungerande anknytningsmönster.
1. Döm inte
Det första och viktigaste steget av alla är att inte döma dig själv. Försök att hejda dig om du dömer dig för hur du är och gör. Om du ska kunna närma dig ditt inre utan att må dåligt av det, behöver du vara varm och förstående mot dig själv. Är du det, kan du närma dig dina mönster och hjälpa dig att läka. Dömer du dig själv, kommer allt att bli oändligt mycket svårare. Om du bara vill göra en enda sak för att förenkla livet för dig – döm dig inte. Inte heller för att du dömer dig. Allt är ok. Du är ok. Det finns goda skäl till allt, även till det du inte förstår.
2. Se mönstret
Ett nästa steg är att lära dig känna igen dina mönster och lära dig mer om dem. Då kan du bli mer medveten om när de slår till och stanna upp och reflektera.
Att se vad som hör hemma i förfluten tid och vad som faktiskt sker i nuet, kan hjälpa dig att inte automatiskt upprepa samma mönster igen och igen. Kan du hejda dig, blir det mindre drama och känsloreaktionen kan så småningom hanteras där den hör hemma (kopplas till minnen).
3. Förstå din unga ålder
Du är väldigt ung i dina anknytningsmönster, det är bra att veta det. Reaktionerna som går igång när någon kommer nära, tillhör ett litet barn. Det är viktigt att förstå den unga ålder man bär inom sig. Som vuxen kan man antingen stöta bort eller bära den unga versionen av sig själv nära sitt hjärta. För den unga delen är det livshotande att bli övergiven och den måste såklart försvara sig på alla sätt den kan komma på. För dig som vuxen är det inte farligt. Det kan vara smärtsamt att bli lämnad eller avvisad, men det är inte farligt. Det gäller att som vuxen ta hand om den unga delen i sig själv, den som tror sig vara hotad till livet. Om du avfärdar den unga ålderns skräck, så utsätter du den återigen för ett övergivande. Så småningom kommer din unga del att börja lita på dig och därmed även mogna i tillit i sina relationer.
4. Lär dig mer om anknytningsmönster
Kunskap om hur mönstren fungerar är guld värt för att kunna få syn på dem och förstå dem. Det kan vara till stor hjälp när du vill fånga upp dig själv då autopiloten går igång. Det kan också vara till stor hjälp för att förstå den du är nära.
5. Lär av en trygg
En nära relation till någon med ett tryggt anknytningsmönster är enligt all forskning väldigt läkande. I en sådan relation får du nya erfarenheter av att knyta an. En trygg person kan ofta kommunicera effektivt.
Det innebär att den:
- säger vad den menar (du slipper gissa eller tolka)
- är konsekvent i ord och handling
- vill och kan möta dina behov utan att ge upp sina egna
- inte spelar några spel
- är tydlig med sin egen vilja
En trygg person kan lätt ge dig såväl närhet som utrymme. Den blir inte skrämd av dina eller sina egna känslor och behov. Du behöver inte känna in och känna av, för den andre bär sig själv och är inte nyckfull i sitt beteende. En trygg person är också kapabel till sunda, ömsesidiga beroenden. Det behöver inte vara en kärlekspartner, det kan lika gärna vara en trygg vän.
6. Öva med en trygg
Om du tränat i decennier på att anpassa dig efter andras mönster, kan det vara svårt att hitta dina egna känslor och behov. Det kan också vara skrämmande att uttrycka dem, eftersom det är kopplat till tidiga erfarenheter av att bli övergiven. Att lära dig få kontakt med, känna igen och bejaka dina egna känslor och behov är ett avgörande steg på vägen mot att bli trygg i dina anknytningsmönster. Det finns flera sätt att träna på (skriver om det till exempel här). När du ska öva på att uttrycka dina känslor och behov, kan du med fördel göra det med en trygg person som varken skräms av dem eller försöker ta över ansvaret för dem. Du slipper risken för att förlora dig i ett rörigt, intrasslat beroende där du förlorar dig själv för att få närhet till den andre.
Att vara ärlig och tydlig är något du lär dig genom övning. Det kan kännas svårt och sårbart till en början, men med en trygg får du goda erfarenheter av att det bär.
Givetvis kan man också öva med en klok terapeut.
Har du erfarenheter att dela med dig av, så kommentera gärna!
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Det här är så intressant men det känns så intrasslat för mig. Jag vet inte riktigt vart jag befinner mig i anknytningsmönstrena du skrivit om i tidigare inlägg. Det enda jag vet är vad jag var med om som barn. Att inte alltid få kärlek/närhet utan behövt känna av, tolka, anpassa mig samt gömma undan mina egna behov. I vuxen ålder sätter jag upp en mur och vill distansera mig när någon sårar mig. Vågar inte riktigt lita på att behoven blir mötta. Tänker att det är ett bra tillfälle när det händer att öva på detta då det händer men hur vet man? Om jag bara går i försvar av rädsla eller om det är ett beteende som jag faktiskt behöver, att sätta gränser?
Jag tror att du kommer att märka det med tiden, när du övar. Du kommer märka om den andre kan möta dig eller om du faktiskt behöver sätta en gräns och skydda dig. Det är lite lurigt det där med att skydda sig med försvar, för det kan båda hjälpa och stjälpa. Jag tänker att man får pröva tillit i små portioner och se om det bär. Det brukar också vara bra att stämma av sina tolkningar så att man förstår den andre rätt. Ibland kan man råka stöta bort någon när man egentligen bara vill skydda sig från smärta, och då är det ju egentligen smärtan man har för avsikt att stöta bort. Det kan bli lite intrasslat. Men att öva, vara uppmärksam, försöka sortera och ha oändligt med tålamod med sig själv, det tror jag på. Bra om målet är att våra försöka, inte att lyckas. Med värme, Evalotta.
Tack för ditt svar, ska försöka ha allt detta i åtanke. Att försöka, inte lyckas var en bra påminnelse♥️
Mm. Fint.
Levt med en kvinna i 15+ år med två barn. Det har varit lite berg och dalbana. Men vi har egentligen aldrig bråkat!
Men de sista två åren har varit hemska.
Hon stänger av helt, från ingenstans. Som en blixt från klarblå himmel.
Frågar jag om känslor så känner hon ingenting, inte ens för barnen.
Förr året flyttade hon ut utan förvarning.
Det varade i ett par månader, sedan flyttade hon tillbaka igen, jag fick egentligen ingen förklaring till varför. Det varade i ungefär 6 månader, och nu har hon stängt av totalt igen…
Jag är en romantisk person i mig själv. Ger trygghet, kärlek, intimitet, kommunicerar gärna, djupa dialoger för att förstå människor. Försöker skapa egentid med henne på olika sätt, men det är kämpigt.
Detta har lett mig till att läsa om undvikande anknytning ganska intensivt det senaste året.
Hon själv har läst mycket om anknytningar men totalvägrar att prata med en utomstående psykolog. Jag kan ju inte tvinga henne.
Vad ska jag ta mig till? De bra stunderna är underbara.
Men dessa långa nertider tär på mig. Det är bara jag som får se denna sidan. Det finns saker i hennes förflutna som hon inte ens nämnt för mig.
Man blir behandlad som en ”room mate”, spöke, iskall, som en plötslig stenvägg framför hennes hjärta.
Hej!
Så oerhört smärtsamt och förvirrande att hamna där efter så många år tillsammans. Jag kan bara råda dig beträffande hur du kan ta hand om dig i detta, för jag vet ju inte vad som har hänt inuti henne. Jag tycker att du i det läget ska fokusera på att känna in vad du behöver och se till att du får det, helt oberoende av henne. Det är lätt att börja försöka ta ansvar för relationen och för att den andre ska kunna vara i den när man är där du är. Det är, som du skriver, oerhört tärande. Hon behöver kanske göra sin resa där hon hanterar det hon har med sig och kanske har det kommit ikapp henne på ett sätt där hon inte kan värja sig längre. Det du kan försöka tänka är att det inte handlar om dig. Hon har sina skäl som har med henne att göra. Du kan bara försöka känna in dig själv och försöka få dina behov mötta. Smärtsamt när det inte är hon som kan möta dem, men samtidigt en realitet just nu. Försök ta hand om de känslor som väcks i dig i den situation du är i, men försök att inte anpassa bort dig själv. Det är svårt att släppa taget om relationen, men jag tror att det är precis det du behöver göra. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att lämna den, utan mer att släppa kontrollen och se vad som händer då. Du behöver se till att du inte bryts ner och förlorar dig själv. Bra stunder finns, jag förstår det, men kämpa inte för att få till dem. Det hon går igenom, måste hon få göra på sitt sätt och då behöver du själv göra det du behöver för att må så bra du kan. Oberoende av vad hon behöver vara i. Jag hoppas med dig att du finner din väg i detta och att hon hittar ett sätt för att ta hand om det hon bär på.
Med värme,
Evalotta.
Ramlade över din text nu inatt när jag inte kan sova. Den delen om att jag är så liten- i min anknytning- hjälpte mina tankar. Men att öva med en trygg person känns inte rimligt. Jag känner inte så för någon. Har gått smärtrehab och traumabehandling så tålamod och självmedkänsla övar jag. Men trygghetsdelen känns ärligt talat inte rimlig. Kan det funka utan den?
Hej! Jag tror i så fall på att fortsätta öva självmedkänsla. Det finns, djupast i varje människa, en alldeles frisk, hel, kärleksfull, klarsynt kraft som älskar villkorslöst. Det stora tryggheten. Att öva självmedkänsla gör att den delen lättare når fram till ditt mer medvetna jag. Ju mer villkorslöst du tar emot dit själv, desto mer stärker du din förmåga att ta emot den här kraften. Den som passionerat ser och älskar allt i dig.
Jag önskar dig lycka till på vägen.
Evalotta