Krav
Om man har en undvikande anknytning, upplever man inte sällan andras behov som krav. Man sätter den andres behov först och försöker uppfylla dem i sina relationer. De egna behoven försvinner lätt bort när man är i en nära relation. Behoven finns där, men vilka de är och hur man får kontakt med dem kan vara svårt att få fatt på.
Med tiden kan man bli trött på den andre som man upplever som krävande, för man tycker att man inte får något eget utrymme. Det är som om man bara måste anpassa sig till den andres behov, att det inte finns något alternativ så länge man inte är helt ensam. Det är också väldigt svårt att uttrycka sina egna behov och stå upp för dem när man inte ens vet vilka de är. Om man upplever krav i relationen, tar det bort glädjen att vara nära och lusten till relationen. Kraven kanske inte ens finns där, utan bara är något man upplever för att man alltid upplevt det så. Att genast försöka möta den andres behov på bekostnad av sina egna, är ett skydd, ett sätt att göra sig trygg på. En gång i tiden fungerade det förmodligen; i nuet kanske det bara ställer till det.
Det finns något smärtsamt i att den andres behov landar som krav. Det är obehagligt för båda. Det är hemskt att känna krav, så ofritt och tvingande. Man får inte chans att ge för att man vill, man hinner inte dit, utan måste göra det för annars kan det (i ens känsla) hända något obehagligt. Det är också obehagligt när någon uppfattar ens behov som krav och gör något för en utifrån en drivkraft av måsten eller skuld. Att uttrycka sina egna behov förutsätter att man har kontakt med dem och vet vad man behöver. Den kontakten förutsätter i sin tur att man är trygg nog att hitta in i sig själv, att man inte upplever sig vara under hot och känner en stress att i första hand skydda sig själv. Att hitta en kontakt med de egna behoven kan särskilt i början behöva vissa förutsättningar, som lugn runtomkring, ensamhet och en empatisk inställning till sig själv där man inte dömer sig.
Den undvikandes behov och relationen till en ambivalent
Det kan, för en undvikande, vara svårt att känna. Det kan man inte hjälpa. Man kanske inte kan svara an till den andres uttryck för kärlek och affektion på det sätt den andre skulle önska. Man känner det man känner, och är det tyst så är det tyst.
Inte sällan är behovet av frihet det mest kännbara; frihet, oberoende och självständighet. Det är evolutionärt viktiga egenskaper för överlevnad. Det är inget fel med dessa behov, men i en relation kan de både upplevas och bemötas som problematiska. I synnerhet av en ambivalent som mest känner längtan efter närhet och kontakt.
För att relationen till en ambivalent ska fungera utan att den undvikande ska behöva känna sig dömd, fel, kritiserad, trängd, otillräcklig, skamsen, eller missförstådd, behöver det finnas en uppriktig vilja att förstå från båda håll. Att förstå, utan att agera på sina mönster. Förstå utan att försöka förändra. Den undvikande behöver också närhet, men det kommer först senare, när man känner sig fri och trygg och bortom anpassning.
En ambivalent behöver vara trygg i att de egna närhetsbehoven är ok, även om den undvikande har svårt för närhet. Den undvikande hjälper till genom att vara tydlig med att det inte är personligt, det bara är. Det är inte egentligen den ambivalenta som man måste bort ifrån, man måste bara bort från närheten, de upplevda kraven (som kanske inte finns utan bara känns), anpassningen. Bort till frihet, luft, till den plats där man kan vara sig själv. Det handlar inte om den andre, det handlar bara om ett obehag som infinner sig när man anpassat sig till den andres behov och tappat sig själv.
Hur ska man göra för att inte hamna där, i anpassningen?
Kanske är det det enda sätt man vet att knyta an på.
Jag tror på att försöka hejda sig själv varje gång man märker att det har hänt; försöka gå tillbaka några steg och se om man hade kunnat göra på något annat sätt. Försöka se om man kan hitta sitt eget behov retroaktivt och i så fall berätta om det när man kan. Försöka få fatt på det ögonblick då man övergav sig själv för den andre.
Andras behov kan upplevas så starkt att man inte hör sina egna behov.
Egentligen är det sina egna behov man försöker tillgodose när man fokuserar på andras behov och låter dem gå först. Det kan vara behovet av lugn och ro, skuldfrihet, tillhörighet och värde (och åtminstone för en ambivalent även kärlek, närhet och kontakt). Att uttrycka sina egna behov kan kännas otillåtet och omöjligt, i synnerhet när de går tvärs emot den andres behov. Kan man verkligen vakna en lördagsmorgon och uttrycka behov av att vara ensam hela helgen när den andre längtar efter att äntligen få tid tillsammans? Är det inte helt orimligt? Man kan känna så. Man kan också fråga sig hur stort behovet av ensamhet och frihet skulle vara om man visste att man fick hur mycket ensamhet man ville utan obehagliga konsekvenser och kände sig trygg med att den andres behov inte är några krav. Kanske skulle det förändra något. När man känner sig fri att välja, blir allt annorlunda.
Hur kan närhet väcka obehag?
Att närhet kan förknippas med obehag kan vara väldigt svårt för en ambivalent att förstå. En ambivalent kan inte förstå hur det känns, men en ambivalent kan kanske förstå känslan av starkt obehag och stress. Förmodligen har den ambivalenta känt så när den varit nära en människa med starka känslor av oro, ilska, rädsla eller liknande. Det kryper in under huden på dem och de vill bara fixa, få obehaget att gå över. Jag tror att de kan förstå känslan, även om de inte kan förstå hur den kan kännas vid närhet (som är det bästa de vet). Känslan är ok. Den har sin grund; i ens natur, i ens tidiga upplevelser. Man måste inte förstå allt, bara hitta sätt att bli trygg på. Allt är alltid ok och det finns ingenting att döma, bara något att förstå.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har lagt ner min kunskap i två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. De är fulla av empati och värme. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Med värme,
Evalotta.
”Den undvikande behöver också närhet, men det kommer först senare, när man känner sig fri och trygg och brott anpassning.”
Menar du att om man ger den undvikande tid, och att den förstår att jag inte kommer försvinna, så kommer den också vilja ha närhet? Eller kommer den undvikande aldrig vilja ha närhet likt en ambivalent. För om den aldrig kommer känna likt mig (som är ambivalent), är det då verkligen värt att kämpa? Jag som ambivalent kommer då alltid känna att jag anpassar mig.
Hittade din blogg ikväll. Har läst jättemånga inlägg. Du är verkligen klok och bra på att skriva!
Tack för din kommentar och fråga. (Bortom anpassning skulle det stå, såg att det blivit fel i texten.)
Mm. Det kommer med stor sannolikhet inte att uppstå en längtan efter närhet som liknar den du känner.
Med stor sannolikhet är behovet väldigt mycket mindre, även när den andre har jobbat med sina mönster både länge och väl.
Tid och space tar bort en del av den yttre pressen, men om man känner press inifrån så hjälper det bara till viss del.
Det beror så mycket på om man lyckas hitta en kontakt bortom mönstren eller ej. Kan ni båda stå kvar när mönstren drar igång och liksom sätta ord på vad som sker inombords utan att agera på det, så har ni tagit ett första viktigt steg. Sedan är det svårt att säga med säkerhet hur den undvikande kommer att känna för närhet även efter år i terapi. Det är alltid en stor varningsflagga på den här typen av relationer. Det är så sorgligt, för det brukar finnas något som är så väldigt fint i dem. Men värna om dig själv och det du behöver för att må bra. Om du anpassar dig, kommer du att tappa dig själv och långsamt brytas ner och bli en spillra av den du egentligen är. Du behöver få vara du, som du är, fullt ut, utan att göra om dig själv. Du behöver få känna att du är fantastisk och underbar och efterlängtad, att det är något fint att du vill vara nära. Att din vilja till närhet är något stort och värdefullt.
Men kärlek,
Evalotta.
En kärleksrelation är ju intim av sin natur. En kärleksrelation utan närhet och intimitet är ingen kärleksrelation. Det avslöjar ordet närhet, som ju är ett synonym för intimitet. En nära relation är en intim relation. Klarar man inte av intimitet så kan man inte ha en nära relation, det är enkel logik. Personer med undvikande anknytning är med andra ord oförmögna att ha en kärleksrelation.
Jag håller med Sara. Och i övrigt tack för väldigt bra blogginlägg. Tänk om personer som hade undvikande anknytning bemödade sig med att läsa iaf ett av dessa inlägg. Gissar att de flesta aldrig ens kommer till insikten om att de har en undvikande anknytning utan istället fokuserar på att de återigen hittat fel partner och alla fel den hade.
Vi läser visst dessa inlägg. Jag har också (mest troligt) undvikande anknytning. Det verkar generellt sett finnas en mycket större förståelse för personer med ambivalent anknytning, i alla fall om man jämför med hur folk generellt kommenterar när det gäller personer med undvikande anknytning.
Att ha problem med undvikande anknytning är mycket smärtsamt för en själv, mer än andra kanske förstår. Läste några bra rader av Evalotta här på sidan, som jag tyckte förklarade just denna smärta bra: ”När man stänger, stänger man även ute sig själv från kontakten och hamnar i kylan.”
Alltså när jag sluter mig och drar mig undan från intimitet förlorar ju jag lika mycket på det som min partner. Men, alla är inte egocentriska, känslokalla och oförstående inför andra människor. Många av oss försöker göra så gott vi kan med att arbeta på oss själva. Både för vårt eget och den andres välmående.
Ja, så är det verkligen. Det finns ingen bättre eller sämre anknytningsstil och det är lika smärtsamt för båda när det inte fungerar. Jag vet att man generellt kommunicerar och uttrycker sig mycket mer som ambivalent än som undvikande, det kanske kan förklara en det du upplever. Ambivalentas smärta låter liksom högre, hörs och syns mer. Man kan se det som två barn där en drar sig in i tystnad på sitt rum och en kämpar för att få sin mammas uppmärksamhet. Det är verkligen som du säger, man är inte känslokall eller oförstående bara för att man är undvikande. Man har bara behövt att mer eller mindre stänga av sitt känsloliv för att överleva. Alla undvikande är individer, även om mönstret ofta är sig likt. Tack för fin input!
Har själv ett undvikande anknytningsmönster, i alla fall så pekar det mesta åt det.
Min partner är ambivalent, fritt gissat.
Vi kan absolut ha närhet och intimitet. Det Sarah och P har missat, är att undvikande visst vill ha närhet och intimitet men inte på den andres (upplevda) villkor. Sedan kanske det inte är i lika hög grad som den med exempelvis ambivalent mönster. Men när vi båda är i fas och jag känner mig trygg och inte på något sätt påtvingad till närhet har vi det näst intill fantastiskt.
Det är väl en ganska logisk slutsats: att utan närhet är det svårt att ha en kärleksrelation som bygger på närhet. Men jag vill också hävda, att det finns andra minst lika viktiga värden i en kärleksrelation såsom ömsesidig förståelse, nyfikenhet, humor och omtanke bara för att nämna några. Hade jag valt mellan detta gentemot kramar och fysisk intimitet i överflöd är valet enkelt. Kramar utan hjärna är för mig en fattig relation och inget jag skulle välja att lägga min tid eller hjärta på.
Tack för din input. Jag förstår det som att när du inte blir triggad i ditt mönster, så kan du njuta av närheten medan det inte ger dig något positivt när mönstret är triggat. Det är fint att höra att ni får det att fungera!