Ambivalent anknytningsmönster – om att förlora sig själv i relationen och bli en skör, vilsen version av sig själv.

Mötet

Det brukar börja så vackert. Man möts och får den där närheten man längtat efter i hela sitt liv. Det blir en så speciell kontakt, som att möta någon som är som man själv, med samma sorts känslighet och sår. En unik förståelse finns där, en igenkänning, något djupt som drar.

Mönstren

Ganska snart blir mönstren kännbara. Den ambivalenta vill ha tillbaka den där närheten som fanns i början. Vart tog den vägen? Varför drar sig den andre undan? En självmedvetenhet växer fram och man börjar försöka akta sig för att göra fel för att få den andre att sluta dra sig undan. I tro att man har orsakat den andres undvikande beteende med sina egna behov av närhet, börjar man tona ner sig själv och fokusera på den andre.

Dansen

På insidan, i känsloliv och huvud, kretsar allt kring den andre. Allt annat tappar färg och mening och man får anstränga sig för att finna engagemang för något annat än den närhet man så intensivt försöker få tillbaka. När man försöker sträcka sig efter den andre, blir det bara värre. Det verkar som om närhetsbehov skrämmer iväg, och hur gör man då för att få vara närhet? Det blir nyckfullt. Ibland möter den andre upp och är nära, men bara för att i nästa stund distansera sig igen och smärtan blir så skärande stark. Maktlösheten tär. Vad kan man göra förutom att försöka förklara, försöka nå fram med sina behov, försöka möta den andres behov genom att backa, backa, backa… Den andre vill inte vara nära och närhet är det enda man vill. Det förvirrande i sammanhanget är att ibland, ibland vill den andre ha närhet. Det finns något där och det känns. Hade det varit entydigt så att den andre ville bort från relationen, hade det varit en annan sak. Nu ger den andre precis så dubbla budskap att man håller sig kvar. Med tiden blir man en spillra av sig själv. Vart tog den starka, stabila, glada, kreativa person man nyss var vägen?

Det hela är mycket smärtsamt och stressande. Dansen mellan närhet och avstånd håller på, tar slut och börjar om, igen och igen tills någon sätter stopp. Tar man inte hand om sina mönster, följer de med från relation till relation tills man tillslut inte vill vara i en relation längre. Det gör för ont och blir för svårt.

Det här händer personer som vanligtvis är kloka, självständiga och välfungerande. Det händer när någon med undvikande anknytningsmönster kommer nära. Då och bara då.

Att hitta sig igen

Måste man bort från relationen för att hitta sig själv igen? Det kan vara så, men det måste inte vara så. Det beror på vilket jobb båda är beredda att göra med sig själva. Om båda två är beredda att arbeta med sina anknytningsmönster kan man få det att fungera, men det kräver mycket jobb, mod och tålamod. Det kan också vara en nödvändighet att komma bort från relationen för att kunna läka.

Det finns ingen quick fix när man hamnat här, men det är ett faktum att man behöver hämta upp sig själv igen. Man behöver hitta tillbaka till den man var och det man tyckte om innan man tappade bort sig. Det är svårt, för det enda som känns meningsfullt i det läget brukar vara närheten till den andre. Tiden gör sitt. Att kärleksfullt ta hand om unga, vilsna delar av sig själv kan hjälpa. Att försöka möta och förstå sina känslor och det som är så viktigt för en gör gott.

Viktigt är att veta att det aldrig är något fel på ens närhetsbehov, det är inte så stort som det kan verka i mötet med en undvikande. En ambivalent som lever i en relation med en trygg har kanske bara ett marginellt stötte närhetsbehov än den trygga. Det är i mötet med en undvikande som närhetsbehovet blir så påtagligt, eftersom alarmsystemen går igång och signalerar att närheten kan försvinna närsomhelst. En ambivalent kan missförstås med att ha ett extremt starkt närhetsbehov, men så är det oftast inte. Det man ser är bara resultatet av ett triggat alarmsystem. När alarmsystemet är lugnt, blir man själv lugn. Problemet i relationen med en undvikande är att alarmsystemet tenderar att gå på högvarv. Stresspåslaget blir konstant och det är lätt att förlora sig i relation till det upplevda hotet. Man får minnas att mönstren kom till i en tid då det var förenat med livsfara att bli lämnad.

Du är inte dina mönster. Mönstren ligger som ett raster över det som är djupast sant. Det går att lära sig att inte fastna i dem, men det kan ta sin tid att komma dit. Kan man komma igenom dem, under dem, bortom dem, så blir man fri.

Med värme,

Evalotta.

Vill du ha min hjälp?

Jag har lagt ner min kunskap i två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. De är fulla av empati och värme. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/undvikande-anknytningsmonster-forsta-ta-hand-om-och-kom-vidare

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster

Med värme,

Evalotta.