Kan det vara skrämmande att vara älskad? Ja, faktiskt. Det kan vara skrämmande och svårt på många sätt. I synnerhet om du blir älskad för den du är och inte för något du vet att du gjort.
Om du i en relation ger det den andre behöver och medvetet agerar socialt kompetent, är det inte så svårt att förstå varför den andre tycker om dig. Är du därtill en engagerad och god lyssnare, kanske den andre rentav tycker mycket om dig. Det går att förstå utifrån hur du har agerat.
Så finns det då människor som verkar älska dig som du är, även om du inte gör allt det där som du vet får dem att tycka om dig. Människor som fastnar för dig för att du är du och som vill vara nära dig utan att du helt förstår varför. De som älskar dig så, kommer med en kärlek som det kan vara svårt att ta emot. Om du inte vet vad som fått dem att tycka så mycket om dig, så vet du heller inte vad du kan råka göra som kan få dem att sluta tycka om dig.
Kärlek är sårbart
Det här är kanske inget problem för de trygga, men har man ett otryggt anknytningsmönster med sig så kan det bli såhär. Att få kärlek för den man är, blir sårbart. Kan du lita på den? Är den på riktigt eller har du fattat fel? Kanske har de fattat fel och kommer snart att se att du inte var så fin som de trodde. Kanske blir de snart besvikna eller tröttnar på dig. Kanske har du råkat göra något, oklart vad, som fått dem att känna kärlek till dig och när du inte längre gör detta oklara så kommer de att sluta tycka om dig.
Den finaste gåvan av kravlös kärlek kan vara så svår att ta emot, så skrämmande att tro på. Den kan få dig att känna dig så sårbar och utsatt. Det kan också vara förvirrande att inte veta varför du får den där kärleken och hur du ska förhålla dig till den när du inte gjort dig ”förtjänt” av den.
Det kan också finnas en så stark koppling mellan kärlek och krav i dig. Att vara älskad kan innebära att du överger dig själv och anpassar dig till den andres behov; allt för att inte förlora relationen. Att vara älskad blir då sårbart om du väljer att försöka stanna kvar med dina egna behov. Vad händer med relationen då? Förlorar du den?
Jag tror att vi ofta slipper känna den där utsattheten, för ofta har vi något att komma med. Det är i tider när vi inte har det och får kärlek ändå, som den kan bli kännbar. Jag tänker på att det kan vara svårt att höra av sig när man behöver det mest, just för att det känns som om man inte har något att komma med. Det blir lättare att inte utsätta sig för ett möte i då, utan istället klara sig själv. Man kan tänka sig att kärleken skulle vara skön att få i det läget, och det kan den vara, men den kan också väcka en oro. Hur länge håller det här? Hur snart behöver jag börja leverera igen? Är jag bara en belastning?
Det kan vara lättare att ge den där kärleken än att ta emot den. Det beror kanske på vad man tränat mest på genom livet.
Att tro på att man verkligen är älskad för den man är, är en tillitsövning i sig. Det är sårbart. Det är utsatt. Det är så otroligt vackert och viktigt. Att stå ut med sårbarheten och ta det till sig är stort och ger livet en ny dimension.
Att välja att stå kvar i sårbarheten även om den väcker oro och obehagliga känslor, är en stabil väg till ökad livskvalitet. Kan du välkomna och stå kvar i det som känns utan att värdera det, kommer känslan att skifta och du kommer igenom ut på andra sidan. Där väntar ett större livsrum och en ökad tillit. Det är inte så lätt och det går inte på en eftermiddag, tvärtom kan det vara ganska svårt och ta sina år. Det är dock mödan värt och man får öva, lite i taget. Tids nog går det.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har lagt ner min kunskap med stor kärlek och empati i kurser som du kan arbeta med hemma i din egen takt. Välkommen att vara med på dem. Jag finns tillgänglig på mail under kursens gång.
Så fantastiskt träffande, känner igen mig. Tack för enkla och rena formuleringar på något så komplext! Kram Pernilla
Tack för responsen och fint med igenkänningen. <3
Hur kan jag som partner göra i dessa lägen? För mig blir det ju märkbart att det blir jobbigt för honom ibland, han väljer ju oftast att inte prata med mig om det för att han inte vågar. Jag är trygg och han är otrygg undvikande. Vi har kämpat i över fyra år med här. Jag vill verkligen att vi ska kunna vara tillsammans ”på riktigt”. Jag älskar honom som han är och jag vet att han älskar mig, även fast han har svårt att säga det. Det går långa perioder då vi inte ses, jag förstår ju att det är ett sätt för honom att skydda sig på och inte pga att han inte vill. Men hans skydd hindrar honom (och mig) från att få det vi båda längtar efter, det tycker jag är så sorgligt. Även om jag kan förstå hans smärta och rädsla så kan jag ju inte veta exakt hur det är. Så tillbaka till min fråga, hur kan jag som partner göra i dessa lägen när det blir så svårt för honom?
Jag förstår på ditt sätt att skriva att du har en stor kunskap och medvetenhet kring detta. Jag vet ju inte vad du redan gör, men jag kan dela några tankar. Kanske är allt jag skriver självklarheter.
Hans mönster går ju inte att lösa eller fixa, hur gärna man än vill.
Du behöver se till att få dina behov av närhet, trygghet och tillhörighet mötta så att du mår bra. Även om du är trygg, tänker jag att du skulle kunna få det svårt om du inte får det.
Vad är det du vill uppnå genom att hjälpa honom? Är det att känna sig trygg på ett sätt så att han rör sig mot närhet?
Om du vill hjälpa honom att känna sig trygg eller fri, som ju hör ihop för en undvikande, så skulle du kunna visa en nyfikenhet och acceptans för att han är som han är. Det kan vara skönt för honom att veta att du är ok, så att han blir fri att landa i sig själv och inte behöver känna att han borde vara annorlunda för din skull. Be honom att berätta precis hur det känns utan att behöva förklara varför eller var det kommer från. Låt honom veta att han är helt ok medan du lyssnar, om han nu kan berätta hur det känns.
Om du kan. Se till att inte vara för stark och trygg för hans skull bara, så att du själv börjar må dåligt på vägen. Du behöver ta hand om dig själv också.
Nu kanske jag skrev självklarheter. Du får ha överseende med det i så fall. Hur tänker du själv? Hur gör du för att må bra under de omständigheterna?
Med värme,
Evalotta.
Tack för din respons!
Ja, det jag vill uppnå är nog att han ska kunna känna sig trygg och fri, även fast han är tillsammans med mig. Jag har sagt till honom många gånger att det inte är ett måste att vara med mig, utan att det är helt frivilligt. När han säger att han inte kan lova mig något så säger jag att det inte handlar om det, utan att det handlar om att välja något som man tror tillför något bra i ens liv, att det handlar om fri vilja. Han har sagt att han inte klarar av känna krav, att han blir stressad av det och jag tycker nog inte att jag ställer några orimliga krav. Jag brukar förklara för honom hur jag känner, hur jag vill ha det och vad som är viktigt för mig.
Han har sagt att han har jobbiga saker som han försöker övervinna och jag har sagt att jag finns här för honom och gärna lyssnar om han skulle vilja prata om det. Jag har förstått att han vill och jag märker att han försöker, så länge han gör det, så vill jag också.
Såklart blir det svårt och jobbigt för mig också ibland men jag låter inte det ta överhanden, jag lever på som vanligt, gör samma saker som jag brukar med fritid, jobb och sådär. Jag vet ju att de här sakerna egentligen inte handlar om mig, utan att det är saker som hänt honom innan vi träffades. Sedan finns ju såklart saknaden och längtan efter honom där men den har jag lärt mig att leva med på något sätt. Vi hörs ju av någorlunda regelbundet iallafall (eller jag hör av mig och han svarar).
Jag accepterar att han har de här svårigheterna, gör ingen stor grej av det, det är som det är, vi behöver bara hitta sätt som tar oss dit vi vill. Jag vill hitta sätt som gör det lättare för oss båda.
Kram Eva
Kloka, fina du. Är det någon som klarar att vara i det och samtidigt må bra, så låter det som att det skulle kunna vara du. I mina ögon ser det ut som om du har en djup förståelse för vad som blir bra för er båda. Även för dig. Det du gör och säger, låter som det klokaste jag kan tänka mig. Jag hoppas att det blir så bra som det kan bli och att du växer och får ut något av det som är svårt. Jag är ganska säker på det.
Med värme,
Evalotta.
Hejsan! Hittade till denna fina sida med massor av klokheter. Jag fann Evas fråga så mycket likt där jag befinner mig just nu.