Starka känslor av närhet och att bli djupt berörd behöver inte vara kärlek. Det kan helt enkelt röra sig om ett triggat anknytningsmönster hos en person med ambivalent anknytning. Det blandas dock ofta samman med kärlek. Det är bra att ha koll på det här om man känner igen sig.
Anknytningssystemet hos en person med ambivalent anknytning triggas lätt i mötet med en person med undvikande anknytningsmönster. De båda dras till varandra, det känns starkt och där någonstans drar det igång. Den ena vill ha mer av den ljuva närheten och den andre vill ta distans och så triggas systemen.
När ett ambivalent anknytningsmönster väl är triggat, börjar det leva sitt eget liv inom en. Hos en ambivalent är anknyningssystemet dessutom extra lättväckt och man är väldigt sensitiv för risker som har med hot mot relation att göra. Därtill har man en låg aktivitet i den del av hjärnan som lugnar känslor och har därför svårt att stoppa berg-och-dalbanan av känslor när den väl dragit igång.
Saker som triggar anknytningssystemet
Anknytningssystemet triggas till exempel av att den undvikande:
- vill hålla distans, känslomässig och/eller fysisk
- sänder blandade signaler som ofta uppfattas som avvisande
- är dålig på att förstå och ge dig vad du behöver känslomässigt
- gärna vill hålla saker öppet och inte committa sig till relationen även om den stannar i den år ut och år in etc
Berg- och dalbanan kan se ut så här
- man får blandade signaler och blir osäker
- systemet aktiveras
- man blir väldigt upptagen med relationen i sitt tanke- och känsloliv som ett sätt att försöka skapa närhet till den andre
- man blir skör och känslig och tappar sig själv
- man får ett litet ömhetsbevis
- som skapar ett visst lugn
- det kommer blandade signaler igen
- som skapar osäkerhet och systemet triggas…
Med tiden sker följande:
Den ambivalenta börjar blanda ihop oron, upptagenheten av relationen och de små ömhetsbevisen som kommer med kärlek.
Ett aktiverat anknytningssystem kan lätt förväxlas med passion och man fortsätter att dras till personer som aktiverar systemet. Tyvärr kan man då missa trygga individer som man skulle kunna få det bra med, då deras närvaro inte triggar systemet och får en att känna det man tror är kärlek.
Att känna sig starkt berörd av någon, dragen till den, fixerad vid relationen och känslomässigt osäker är inte kärlek. Det bara känns så. Äkta kärlek ger sinnesfrid och en mer lugn glädje.
Det kan vara bra att påminna sig om de här sakerna när systemet drar iväg. Att leva med ett aktiverat anknytningssystem är oerhört påfrestande och kan göra den mest stabila människa till en skör version av sig själv. Den undvikande kommer inte att bli den leverantör av stabil närhet som den ambivalenta längtar efter, hur gärna man än önskar det.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har lagt ner min kunskap i två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. De är fulla av empati och värme. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Med värme,
Evalotta.
Hej! Så du menar att det är kört? Det kommer aldrig att ”stabilisera” sig? Med en ambivalent o en undvikande? Jag lever precis i detta nu och mitt system är så sjukt aktiverat att jag inte vet vad jag ska ta mig till 😰 vi har varit tsm i snart 1 1/2 år, blev sambos efter 2 månader bara..det va efter det då jag började märka tecken på saknad bekräftelse. Jag är alltså ambivalent o vetat det länge. Men när jag träffade min nuvarande sambo så har jag aldrig blivit så bekräftad. I två månader
Hej Sarah!
Jag vill inte slå fast några sanningar, men delar gärna hur det ofta blir (enligt mönstren).
Om det är kört, beror på så mycket.
Att få mycket bekräftelse i början, som du fick, är vanligt och oftast kommer det inte tillbaka.
Det kan dock få en ambivalent att stanna länge, länge i hopp om att det som var så fantastiskt ska komma tillbaka. Små bitvisa glimtar av det nu och då kan hålla hoppet uppe.
Vad man behöver fundera på är vad du respektive din sambo strävar efter.
Hur är ett idealiskt förhållande för din sambo? Jag gissar att det inte är stark närhet fysiskt och själsligt. Den stabiliteten som en ambivalent vill ha – där den andre är känslomässigt, fysiskt och mentalt tillgänglig och har fokus på relationen – är ofta något annat än vad den undvikande vill ha.
Ser din sambo som mål att bli tillgänglig, närvarande, bekräftande, nära etc eller har din sambo som mål en tillvaro där ni bor tillsammans med var och en lever sitt eget liv där man har en stor frihet och mycket tid för sig själv? Där man inte behöver ha så mycket interaktion, utan var och en sköter sitt och så ses man lite ibland?
Man kan såklart arbeta med mönstren och om båda gör det så kan man kanske hitta en tillvaro där man blir allt mer trygg med varandras sätt att vara. Men kanske innebär det att man får acceptera varandra som man är på ett sätt där det blir svårt att få sina behov tillgodosedda av den andre.
Respondera gärna på hur du tänker om det här. Det är svårt, smärtsamt och intressant.
Och var rädd om dig, försök att göra något som lugnar systemet. Försök komma hem till dig själv och hitta tillbaka till den du är när systemet inte är så aktiverat. Vad brukar du tycka om att göra? Vad är du egentligen intresserad av? Vilka andra människor är viktiga för dig? Har du något sätt att komma i kontakt med ditt djup på? Meditation/yoga/naturen etc?
Kram och kärlek,
Evalotta.
Men oj, ja precis så känns det i våran parrelation nu. Men jag har helt ärligt börjat stänga ner kontakten. Jag blir bara besviken. Orkar inte gå in i en diskussion till om hur dysfunktionellt allt är och sen inte få gensvar. (Han tar inte upp några problem alls till diskussion det är som att dom inte finns eller att det som jag säger inte har något värde. Status quo har högsta värde). Det gör bara så ont. Snart går jag… Vad är båda exakt så som du beskriver ovan. Vid en första anblick kan man tro att vi är ganska lika, båda är känsliga, mjuka och har likande intressen. Men vi har totalt olika behov i en relation. Har stannat i sju år nu och det är trots all smärta så svårt att bryta upp. Vi har ett barn ihop och är så rädd att fatta fel beslut.
Åh, jag förstår att det är svårt. Det är en lång tid ni har haft tillsammans och med ett barn så blir allt ännu svårare och så viktigt att få rätt. Jag förstår att du blir besviken och ledsen av den dynamiken. Det är så ledsamt när dysfunktionella mönster hamnar vägen mellan två så fina själar som skulle kunna haft det bra tillsammans. Det är så starka krafter. Jag gissar att han skulle säga att han inte vill fungera som han gör. Jag gissar att ni redan provat terapi.
Önskar dig lycka till med beslutet och jag hoppas att du finner sätt att stärka dig själv på. Ditt anknytningsmönster behöver nog få vila på något sätt, oberoende av vad du kommer fram till. Detär oerhört påfrestande att leva med ett triggat anknytningsmönster under en längre tid.
Med värme,
Evalotta.
Hej! Jag har länge vetat att jag är ambivalent och tycker att jag kommit ganska långt med att förstå mina behov och hur jag reagerar. Jag tycker att jag börjat få till en bra balans men i min nuvarande situation så får jag verkligen kämpa med de känslor och behov som det skapar. Det tog långt tid för mig att inse att min särbo är undvikande. Han är väldigt fysisk, gullig och omtänksam, generös och vill ha mkt närhet när vi ses, kanske mer närhet än vad jag behöver (jag känner inte att man behöver hålla handen framför tvn). Han vill inte bo tillsammans och han har ett jättestort behov av egentid och av att känna sig ”fri”. Det har passat mig ganska bra för mig i mitt liv eftersom jag har mkt annat i mitt liv som är viktigt (utöver honom och relationen) men känslan av att vi inte var ett team blev starkare och starkare. För åtta månader sen tog vi paus efter fem år som par (han ville egentligen göra slut). Vi bestämde för att inte höras under en månads tid och sen se vart vi stod. Det var jättejobbigt men hjälpte mig att komma till klarhet med vad jag ville ha ut av en relation. Sen började vi ses lite då och då och närma oss varandra men vi var i en kompisrelation. Mina känslor försvann mer och mer och det blev allt svårare för mig att stå tillbaka och ständigt lyssna in hans behov. När jag pushade på visade det sig att han varit otrogen med en kompis till honom under tiden vi hade paus. Han var också aktiv på tinder under pausen. Det var vansinnigt jobbigt att han varit med någon annan. Han säger att han ångrar sig och skäms och är ledsen över otroheten. Han säger att jag är den enda han kan tänka sig att ha i sitt liv, att han vill inget hellre än att vara just med mig samtidigt som han vill vara fri. Han har börjat i terapi och försöker verkligen att gå mina behov till mötes. Men jag har insett att han, fast vi under de åren vi var tillsammans före pausen, då vi hade det jättebra tillsammans (förutom sista året), att han aldrig egentligen committade till vår relation. Jag vet inte vilken typ av relation vi har nu, vi är mer än vänner men ändå inte tillsammans. Vi ses och umgås en del och hörs på telefonen när vi inte ses. Jag tror vi kan komma över otroheten men jag vill inte vara med ngn som inte committar till relationen. Jag har flera gånger varit på väg att ge upp för även om jag vill vara med honom och tycker väldigt mkt om honom, så känner jag mig själv bara mer och mer emotionellt dränerad och utmattad. Jag märker ju att han verkligen försöker men jag har sagt att antingen är det vi till 100 % eller så är det inte vi. Men vad jag än säger och göd så får jag eg aldrig några svar, vi landar alltid bara i att se tiden an. Jag kan inte längre gå i den här osäkerheten men jag vet inte om han förstår min situation. Min fråga är egentligen, när vet man att det är dags att avsluta?
Hej Lea!
Tack för ditt kloka och insiktsfulla inlägg.
Du ser det klart och ändå är det så svårt.
När vet man att det är dags att avsluta?
Ja, du. Hur vet man?
Jag förstår att osäkerheten tär och att du blir mer och mer emotionellt dränerad och utmattad.
En fråga är om du kan hitta sätt att må bra i den dynamiken och få det att fungera eller om du behöver därifrån för att hitta tillbaka till dig själv, din kraft, din självkänsla, ditt värde och glädje.
Det är så klassiskt undvikande att inte vilja committa sig. Kan du leva med det och må bra?
Och även om han förstod din situation, så är det inte säkert att det skulle bli annorlunda. Han är ju inte sådan för att han vill, utan för att hans vänster slår klorna i honom. Att veta att du behöver något annat skulle kanske kunna få honom att anpassa sig till det för att inte förlora dig, men det håller inte i längden.
Det är fantastiskt bra att han går i terapi, frågan är om det räcker för dig.
Du skriver att dina känslor inte är så starka längre. Det är inte sällan så att en ambivalent-undvikanderelation ofta är väldigt stark i början, så stark att den ambivalenta hänger kvar långt efter att allt det där underbar egentligen har försvunnit. Hoppet om att få det där fantastiska igen kan hålla en kvar på övertid, allt medan man blir dränerad och tappar bort sig själv. Samtidigt är det svårt att lämna när hoppet finns där.
Du får gärna berätta vad du kommer fram till. Bara du vet. Du vet vad du behöver i en relation.
Om du stannar, vilka är dina skäl? Om du lämnar, vilka är dina skäl?
Med värme,
Evalotta.
Hej Lea!
Jag känner igen mig i varenda ord du säger. 5 år tillsammans, sista året var lite sämre och han var otrogen och på tinder. Fick reda på det nu i mitten av november. Nu har han börjat i terapi. Får jag fråga vad din pojkvän har för bakgrund? Är han svensk eller från något annat land med annan kultur?
Hej, jag har läst flera av dina inlägg och känner igen mig. Lever i en 7 år lycklig relation, men har länge vetat att jag har ett ambivalent anknytningsmönster som håller sig i schack när alla viktiga grundstenar är stabila, såsom ekonomi, ömsesidig kärlek osv. Min kille har länge pratat om barn, tillslut gav jag honom ett, under graviditeten började han sakta men säkert distansiera sig, sluta ta i mig, slutade se mig, han svarar på tilltal men han ”hör” inte vad jag säger. Det gör så ont. Eftersom jag gjort allt detta av kärlek till honom. Han slutade stötta mig helt och hållet. Vi har tidigare haft en väldigt nära, rolig, äventyrlig och lycklig relation, vi har bekräftat varandra, rest runt jorden. Jag har pendlat mellan acceptans, men då jag IBLAND lider av borderline, detta gör att alla mina känslor antagligen känns så mycket starkare och minsta ton och avvisande har efter lång tid börjat kännas som pistolskott, och jag har en konstant inre stress och gick efter många månaders (10) fight igår in i en svart sörja och vill helst lämna allt. Jag handlar i panik och med överlevnadsinstinkter. Jag vet inte hur jag skall hantera detta.
Hej Martina!
Tack för din kommentar.
Det låter svårt och smärtsamt. Har du någon som kan hjälpa dig i din situation? I en så svår och utsatt situation hoppas jag att du söker dig samtalsstöd av något slag så att du orkar. Det kan vara via VC, en diakon eller någon annan terapeut. Med värme, Evalotta.
Jag säger att jag ibland lider av borderline då diagnosen nyligen blivit avskriven då jag blivit äldre och ”lärt” mig hantera mina känslor (ironin, då jag strax efter blev sämre än på många år) men jag tror ändå inte att detta bara handlar om mig.
Hej Evalotta!
Tack för väldigt bra inlägg om otrygg ambivalent anknytning. Jag har läst mycket om anknytningsteorin i omgångar de senaste åren. Jag tror att jag själv pendar mellan att vara otrygg undvikande och desorganiserad. Jag har dock gått i terapi i ca 5 år och har lärt mig att se mina mönster och försöker lära mig bli som en trygg. Det har varit en spännande resa. Dock som du förstår så träffar jag på män som gärna har den ambivalenta anknytningen. De går upp i stora känslor och ord som uttrycks för att sedan bara helt plötsligt antingen säga att ”det verkar som du gillar mig mer än jag dig” eller ”det känns inte rätt. Jag borde känna mer nu.” Jag börjar bli lite trött på att höra dem uttrycka sig på samma sätt. Jag är lite för gammal för att acceptera det. Och jag förstår så klart att ingen människa kan ändra sig förrän personen vill ändra sig. Men jag skulle vilja läsa ett inlägg där man kan få lite tips om hur man kan prata med dessa ambivalenta typer när de börjar dra sig ur och kommer med de där otroligt fåniga argumenten. Hur skulle tex. en trygg person möta det? Hur skulle en otrygg undvikande möta det etc etc. Det skulle vara väldigt intressant att höra dina tankar kring detta.
Hej Pernilla!
Tack för din kommentar och dina tankar och erfarenheter.
Hm. Ja, som ambivalent vill man ha tydlig respons och bekräftelse. Man vill känna att man är viktig, prioriterad, speciell och efterlängtad. Det är ju mänskligt, men har man just den typen av anknytningssår så kan det väcka en djup stress och smärta om man inte får den bekräftelsen på det sätt man förväntar sig och med den frekvens och intensitet man behöver. En nära relation kan bli lite som en drog för den ambivalenta och får man inte nog av drogen, behöver man förhålla sig till det. Det kan ta sig uttryck i att man distanserar sig från den andre för att skydda sig själv. Det kan vara så smärtsamt att känna sig avvisad att man (kanske omedvetet) drar slutsatsen att det inte är rätt. Jag tror att de argument du stöter på kan bottna i en känslomässig osäkerhet på ens eget värde i relationen och vara ett uttryck för en vilja att ha kvar kontrollen och slippa känna sig sårbar och utsatt.
Vad som hjälper beror kanske på hur medvetna de är och om de klarar av att stanna kvar i sin egen sårbarhet eller ej.
Jag gissar att de behöver veta att du vill ha dem. Att du vill ha kontakt på ett djupare plan. Att de är viktiga, önskade, älskade. Att dina mönster inte är du, att du inte rår för dem, att du vill att de ska älska dig som du är. Kanske behöver de få veta hur du känner. I mötet mellan undvikande och ambivalent behöver båda få veta och känna att deras behov är ok, även om den andre tycker att det är svårt att möta dem.
En annan aspekt – En ambivalent med triggat mönster är ju konstant stressad över om den andre är kvar eller ej, om relationen är stabil. Det känns hela tiden så mycket då. En ambivalent kan också blanda ihop ett triggat system med förälskelse och kärlek och missta ett lugnt system för ointresse eftersom känslorna inte är lika starka då.
En trygg skulle slippa få sina egna mönster triggade och skulle nog därför vara mer kapabel att nyfiket stå kvar och se vad som försiggår under ytan hos den andre. Fråga. Försöka förstå. Det blir ju lättare när ens egna inte går igång.
Det var några tankar.
Vad behöver du själv från dessa ambivalenta män i det läget?
Med värme,
Evalotta.