Jag fick en glimt nu på morgonen, som om slöjan lyftes bort och jag såg klart. Jag vet inte om jag kan fånga det i ord eller lyckas förmedla det, men jag ska försöka.
Det handlar om beröring. Jag såg hur den gudomliga verkligheten vill nå oss i varje stund och ständigt är beredd på att infinna sig. Beröra. Hur den vill genomsyra varje möte och uppgift, varje tillstånd, allt mående och varje tanke. Det är som en verklighet, en dimension av total klarsyn, frihet, klar tanke, kärlek och djup glädje som finns precis invid den värld vi lever i, ser och upplever som den vanliga.
Precis nära, helt tätt inpå, bara en tunn slöja bort finns den gudomliga verkligheten.
Den kommer igenom ibland, som en beröring. Det är som att något öppnar sig och vi får del av kraften, flödet och kärleken. I den stunden försvinner all rädsla, all oro och alla förbehåll. Något öppnar sig och vi får uppleva oss själva på ett nytt sätt, eller, så som vi verkligen är.
Det hände i ett möte, i en meditation, i bön eller när som helst när vi är totalt närvarande. Det är alltså bara en total närvaro bort.
Men den kan komma igenom i varje kontakt, varje beröring, varje steg, varje stund. Det behöver inte vara bara ibland. Det kan vara när som helst. Den är ständigt med oss, ständigt där. Det handlar om att vi ska uppmärksamma den, öppna upp våra hjärtan för den, stanna upp och bjuda den att komma igenom. Komma in i vårt nu.
Det gudomliga kan gå igenom alla väggar, det är vi som behöver öppna upp för att få ta del om den härlighet som redan omger oss. Erfara hur den är där. Hur den ger oss tillgång till att uppleva den i varje stund. I vilken stund som helst. Hur bruten kontakten än varit från vår sida, finns den kvar där hela tiden. Är.
Det handlar om beröring. Man behöver tillåta sig att bli berörd. Beröras men även beröra. Det är något med beröringen. Det är där det händer. Det är som att man då blir oändligt mycket större. Som om man blir stor och tidlös. Som att man kan se på den människa man är satt att vara, se den begränsade kroppen och sinnet som håller på. Se det och vara alldeles fri i relation till det. Som att man expanderar ända in i Gud eller kanske att Gud tar över ens väsen och varelse.
Det är det här som är målet med allt: att evigheten skär igenom tiden och genomsyrar den med hela sin härlighet.
Sitter i soffan och försöker ge det här ord. Det behöver inte bara vara glimtar, för det är alltid där. Det är som att det finns en hemlig nyckel som kan låsa upp varje situation. Det gäller bara att finna den i stunden. Finna sig i stunden. Kanske heter nyckeln just beröring. När vi är alldeles sanna i relation till det som händer i oss, när vi är sårbara, när vi avstår våra försvar och låter oss beröras. Då berör vi samtidigt. Då öppnar vi för en större beröring, då kan den gudomliga verkligheten röra sig igenom oss och bli vår verklighet. Då intar den oss med sin klarsyn, kärlek, frihet, storhet, glädje, enkelhet, frid och berusning.
Detta tillstånd har jag lyckats ta mig till nu efter 51 år och det är härligt att läsa en text som beskriver vad jag känner, att det är verkligt, att det kan finnas kvar för alltid och att flera lever i det. Tacksam!