”Nu får du gå hem och ta hand om sorgen”, sa välmenande människor till mig på såväl min mammas som min systers begravning.
Jaha? Som om det var något man bara kan gå hem och göra, lite ”Vad ska du göra i kväll?”. ”Jag ska ta hand om sorgen”. Hur gör man egentligen det? Hur hanterar man sorgen efter en förlust och en separation – med en som gått ur tiden eller en som fortfarande lever fast har försvunnit ur ens liv?
Många och motstridiga känslor
Sorg och sorgebearbetning är komplext. När man närmar sig sorgen, är det ofta ett virrvarr av olika känslor. Där kan finnas både saknad och lättnad, ensamhet, vilsenhet, besvikelse, rädsla, förtvivlan, oro, kärlek, tacksamhet, ilska, vrede, glädje och ren sorg. Där kan finnas skuld och skam. Där kan finnas så många känslor samtidigt som kan tro inte ska vara där. Man kan sörja en relation som inte var bra för en.
Man kan få höra att vreden är fel, att man inte får vara arg på den som dött. Såklart att man får. Jag fick höra att jag ”måste vara chockad och oerhört ledsen” fast jag snarare kände helt andra känslor som ingen speglade. Likaså kan förlusten av en destruktiv relation väcka upp djup smärta och inte alls bara vara en befrielse.
Det finns inga förbjudna känslor. Man kan inte känna fel. Man kan känna olika olika dagar. Man kan känna motstridiga känslor samtidigt. Att känna allt som känns är så viktigt; att låta allt som finns inom finnas.
Problemen uppstår om man värderar eller dömer sina känslor, om man censurerar dem eller försöker känna det man själv eller andra förväntar sig snarare än det som faktiskt känns. Man ska inte heller förledas att tro att de känslor som sitter långt in är det man egentligen känner. Det sitter förmodligen bara långt in för att man inte låtit det komma fram.
Sorgen och allt som väcks med den
Man kan också ha en sorg som går så mycket djupare än någon kan förstå. Kanske var den man förlorat så betydelsefull för en, så nära, så viktig, men inte på ett för andra uppenbart sätt. Då kan man känna sig väldigt ensam med den. Man står också ensam kvar med allt det som den andre betydde för en, det den var för en. (Jag skriver mer om det här )
Vid dödsfall kan man känna sorg för den andre, för hur det blev och för den andres nära. Man kan känna sorg i det som väcks inom en. Mötet med någon annans ensamhet kan väcka en inre ensamhet i en själv. Kanske triggar förlusten minnen och känslor som finns bevarade någonstans inom en. Förlusten kan väcka upp sånt man inte kunnat hantera tidigare. Sådant som blivit kvar och behöver tas omhand. Känslor försvinner inte, de kan vänta ett helt liv parkerade i kroppen. Kroppen minns. Den bär dem tills vi kan ta hand om dem.
Sorg tar tid
Sorg och sorgebearbetning är verkligen en process. Det tar tid. Det kan ta år. Decennier. Det är ett så komplext och djupgående arbete att det behöver få ta tid. Man kan inte göra klart det och gå vidare i den takt men själv tycker. Det tar den tid det tar och man får låta sig själv gå in och ut ur den processen. Man behöver också göra den på sitt eget sätt. Det finns inget rätt sätt.
Onödigt lidande och känslor som inte leder någonstans
Det finns dock något som skapar en massa onödigt lidande och lägger sten på börda: att döma sina känslor, trycka undan dem eller värdera sitt sätt att reagera, skapar ett lidande i sig. Att döma eller skuldbelägga sig själv, ger känslor som inte leder någonstans. Skulden, värderandet och dömandet gör att man inte kommer vidare i processen. Det gör det obehagligt att blicka inåt och känna. Skulden behöver vändas i empati för sig själv. Man behöver bli sin egen förstående, kärleksfulla förälder som godkänner och famnar allt med värme.
Snabbaste vägen till att må bra igen
Man behöver närma sig sina känslor och reaktioner med empati och kärlek. För att komma igenom sorgen, behöver man ta emot sig själv med kärlek och förståelse. Man behöver godkänna allt, låta allt vara ok. Alla känslor. Alla behov. Först då kommer man igenom. Om man dömer eller trycker bort känslor, kör man fast. Då lider man i onödan och sorg är svårt nog som det är.
Man kan sörja och vara glad om vartannat. Man kan sörja och göra saker som är roliga. Man kan känna ingenting eller mycket. Inget är fel.
Skönaste sättet är att låta det som är och känna vara precis så. Att vara en öppen famn för sig själv. Att låta allt med en själv vara ok, få plats, få finnas. Att behandla sig själv så, för en närmare sitt hjärta. Det för till en större frihet. Det leder hem.
Med värme,
Evalotta.