Till dig som är undvikande:
Stresspåslaget ökar när den andra vill komma nära dig. Obehaget växer. Stressen. Ångesten. Den andre vill vara med dig. Mycket. Du har blivit så viktig och du får ofta höra hur mycket den älskar dig. Du får svårt att andas. Obehaget kväver alla andra känslor. Den andre är fin, en så bra person, men det går inte. Du måste bort. Varför blir det så här?
Därför kan jag inte ge dig det du längtar efter
Från den undvikande till den ambivalenta:
Jag ser din smärta. Jag ser vad du behöver och hur ont det gör i dig att inte få det. Jag ser hur innerligt du behöver bekräftelsen på att du är älskad och önskad. Jag vill att du ska känna att du är det, men jag kan inte fylla det hålet i dig. Jag kan inte ge dig det.
Jag ser hur mycket du försöker. Försöker göra rätt, försöker att inte behöva mig, försöker visa att du behöver mig. Du anpassar dig, slår knut på dig själv och gör allt som står i din makt för att jag ska kunna älska dig och vilja vara med dig.
Problemet är att du blir ett barn vid min sida. Ett barn som så innerligt behöver kärlek och inte klarar sig om den försvinner. Du blandar ihop mig med din förälder. Du blir ett barn som måste få mig att förstå att jag är viktig, att jag ska vara med dig.
I dig finns en känsla för att det är så det ska vara. Bandet är så starkt och kärleken livsviktig. Smärtan över att inte ha fått den villkorslösa närhet du hade rätt till som liten, vaknar med mig. Barnet i dig vill att jag ska ge dig det du inte fick. Du kan inte komma nära nog. Jag känner det även när du inte ber om det. Jag känner det i din förväntan och jag får ingen luft.
Jag kan inte vara med dig om du behöver mig. Jag kan bara vara med dig om du står på egna ben; om hålet inom dig är fyllt.
Om du behöver mig för att känna dig hel och komplett, känner jag mig fångad. Jag känner mig kvävd. Det är som att jag försvinner, tappar mitt jag. Jag kan inte uppgå i dig. Jag måste ta i för att värna om mina gränser, för jag kan inte värja mig på insidan.
Utåt sätter jag en tydlig gräns, men inåt är jag gränslös. Jag har svårt att hålla kvar känslan av ett jag när någon kommer nära. Även i mig finns ett barn som har ouppfyllda behov. Jag kan bara värna om dem när jag är ensam. När någon kommer nära, tappar jag mig själv. Jag fylls av ett obehag och en stress som är outhärdlig att leva med. Det finns inget lustfyllt med närhet, bara obehag.
Ibland får vi ett fint möte, jag vet. Efteråt kommer obehaget. Jag känner din förväntan på mer, att jag ska ge mer. Gå över mina gränser. Vara där med dig, nära, på ett sätt som möter dina behov men kväver mina. Jag kan inte det. Jag går under. Jag kan bara andas när ingen förväntar sig något av mig. Jag har också ett barn i mig. Det barnet kan inte vara en trygg, vuxen famn för dig. Det barnet måste fokusera på att ta hand om sig själv.
Men då går det ju inte
Ambivalent till den undvikande
”Men då går det ju inte. Hur kan vi lösa det?” Smärtan skär i bröstet. ”Den vackraste kärlekshistorien, ska den inte få finnas? Måste jag ge upp den?”
7 saker man kan göra
Vad kan man då göra? Finns det något man kan göra när man hamnat här?
Det gör det, men var och en behöver arbeta med sig själv. Man kan göra en del tillsammans, försöka förstå varandra och få hjälp att inte ta det personligt. Förstå hur både ens egna och den andras mönster fungerar och hur de krockar.
Det behövs också ett djupare arbete som var och en gör med sig själv. Om du inte gör det arbetet med dig själv, för din egen skull, kommer mönstret att upprepa sig i relation efter relation tills du blir en spillra av dig själv. Om du inte hjälper dig själv att ta hand om det som väcks i dig, kommer det att fortsätta styra dig. Den kommer driva dig in i relationer som inte fungerar, hur mycket ni är försöker.
Du behöver gå till botten med det som väcks i dig. Ju mer du förstår hur du själv fungerar, desto mindre kommer du att klandra dig själv. Du kommer lättare kunna förstå hur du reagerar och varför och vad du behöver göra för att må bra. Mönstren går så djupt. Du kan inte hjälpa att de slår klorna i dig, men det finns saker du kan göra för att hjälpa dig själv.
- Lär dig mer om ditt mönster.
- Om du är i relation, prata med din partner om era mönster. Försök lägga märke till när mönstren drar iväg med er. Synliggör det och backa några steg. Ge er tid att landa i er själva.
- När mönstret drar iväg med dig, ta några djupa andetag och bli medveten om vad som händer i dig. Vilka känslor vaknar? Försök att andas dig genom paniken, stressen och obehaget. Andas igenom smärtan.
- Du har en vuxendel inom dig. Den vuxna delen kan hjälpa dig när mönstret slår klorna i dig. Försök få kontakt med en trygg, vuxen del inom dig som kan värna om dina gränser och göra dig trygg. Du försvinner inte med den andre, det bara känns så. Du har ett eget jag som är stabilt. Din vuxna del kan hjälpa dig att känna det.
- Om du som undvikande måste bort för att få luft och få ner känslan av obehag, ge dig space. Ge dig det utrymme du behöver. Det kanske är svårt att känna att det är ok att behöva space, men det är det. Du får ge dig all tid du behöver.
- Om du som ambivalent känner att ditt nervsystem går på högvarv hela tiden, behöver du också komma bort. Du tänker nog att lösningen är att komma nära, för då blir systemet lugnt. Det blir det, men bara för att strax därefter gå på högvarv igen när den andre försvinner. Du behöver tid iväg från den undvikande så att ditt nervsystem får en chans att återhämta sig. Annars blir du en skör, obalanserad spillra av dig själv.
Vill du ha min hjälp?
Jag har arbetat med anknytningsmönster i många år och har lång erfarenhet av att hjälpa såväl par som enskilda. Nu har jag lagt ner min samlade kunskap med stor empati och värme i två onlinekurser som du kan arbeta med i lugn och ro på egen hand. En för undvikande och en för ambivalenta. Jag finns tillgänglig på mail om du behöver hjälp med något i kursen eller vill dela en tanke eller fundering.
Med värme,
Evalotta.