Är du i en relation med någon du älskar, en väldigt fin människa, men där du får kämpa? Får du kämpa med dig själv, med att få vad du behöver och med att må bra i relationen? I så fall kan du fortsätta läsa. Det är så vanligt och så svårt när man älskar någon och samtidigt får kämpa.
Det började ju så bra
Ja, det var förmodligen väldigt fint i början. Kanske såg ni varandra, såg det sårbara, kände att ni äntligen hade hittat rätt. Kanske fanns den där känslan av samhörighet som du alltid letat efter. Förälskelsen var berusande. Hoppet om en framtid i samma anda växte fram.
Så gick tiden. Det blev kännbart att ni båda har era sår och mönster. En av er vill mer närhet, den andre mer frihet. Dragkampen börjar och ni båda kämpar för det ni behöver.
När anknytningsmönstren vaknar
När någon kommer nära, blir våra anknytningssår smärtsamt kännbara. Det händer oss alla och det är starka krafter. Den lilla flickan eller pojken i oss får äntligen en chans att ställa saker tillrätta. Äntligen finns där någon som älskar dig så mycket att den aldrig kommer att försvinna. Eller? Osäkerheten kommer. Finns den andre kvar? Så här långt är mönstren ganska lika, om än omedvetet för vissa. För en del kommer det som en stress och behovet av att få den andra att vilja vara där ökar. För en del kommer det som ett obehag och stressen över att tvingas vara nära för att inte förlora, gör att man måste göra sig fri. Båda upprepar och försöker hantera de mönster de bär med sig från barndomen.
Vad du behöver förstå
Det du söker efter är något du verkligen behöver. Du behöver bli fullt ut accepterad och mottagen – i ditt närhetsbehov och i ditt behov av att vara fri. Ditt behov är viktigt och om du försöker anpassa dig för bli som den andre behöver ha dig, kommer du att må allt sämre. Ditt närhetsbehov är inte för stort. Ditt behov av att vara fri och autonom är inte för stort. Det är väldigt viktigt att förstå och ta till sig detta.
Den unga ålder du bär inom dig behöver äntligen få det den behöver för att komma vidare i sin utveckling och bli mer trygg. Trygg med att den inte behöver anpassa sig för att få höra till. Trygg med att den är älskad oavsett.
Det vanliga misstaget
Det vanliga misstaget vi gör, är att vilja och förvänta oss att den andre ska kunna möta våra behov. Vi hoppas och försöker få den vi älskar att ta emot vårt vilsna inre barn. Vi vill att den andre ska ge oss den stabila och trygga kärlek vi inte fick. Vi vill att den andre ska vara en stabil punkt i våra liv så att vi kan komma och gå som vi behöver.
Den andre kommer aldrig att kunna det. Det är alldeles orimligt.
Sorgen
Det finns en sorg i detta som du behöver ta hand om. Sorgen över att det är för sent. Det finns ingen som kan ge dig det du inte fick som barn. Inte på det sättet som den unga i dig behöver. Ingen kan bli den villkorslöst älskande mamma du saknar. Det är för sent. Du har blivit en vuxen nu. Alla förälskelser och ljuvliga symbioser du upplevt, slutar med sammanbrott. Det gick inte den här gången heller. Det är smärtsamt att inse, men också en början på något nytt.
Att ge upp hoppet men hitta ett nytt
Du behöver ge upp hoppet om att hitta den där människan som kan fylla det där hålet i ditt inre. När du hittar en annan person med otrygg anknytning, kan hoppet vakna och den välkända processen börjar. Den som du vet inte fungerar. När du träffar en trygg, så blir det något annat för då vaknar den unga åldern inte till liv och börjar hoppas på samma sätt. Då ligger den istället latent och kan vakna till liv i andra relationer.
Det är du och bara du som kan se och ge dig det din unga ålder så innerligt längtar efter. Du och bara du kan älska dig med en så villkorslös kärlek att du blir lugn. Det kanske känns svårt, rentav omöjligt, men det går att lära sig. Det fina är att du alltid finns där. Du kan lära dig hörsamma din unga ålders behov av trygghet och frihet (som är en variant av trygghet).
Du är den människa som kan fylla ditt eget inre hål. Ju mer du närmar dig själv med en villkorslös acceptans och nyfikenhet, desto mer tar du hand om det där hålet. Du behöver lära känna den del av dig som inte blev sedd och bekräftad. När du på ett stabilt och kontinuerligt sätt gör det över tid, kommer hålet att krympa. Det läker inifrån. Det kommer kanske alltid att finnas en känslighet i nära relationer, men den kommer på sikt inte att ta över som den gör nu. Känslan kommer att komma, men också lugna sig ganska fort.
Kan jag göra det och få min relation att fungera?
Det är en vanlig fråga. I så fall behöver båda två av egen kraft och vilja göra det arbetet med sig själva. Det räcker inte att en gör det. Jag skulle rekommendera att göra det jobbet och sedan se var du hamnar när du känner dig mer sedd och trygg. När du inte längre förväntar dig att din partner ska ge dig det din unga ålder så innerligt behöver, kommer din anledning att vilja vara i relationen inte att vara den samma. Då får du se vad du vill. Kanske vill du stanna ändå, kanske vill du hellre något annat. Oavsett vilket kommer du att må mycket bättre.
Vill du ha min hjälp?
Jag har arbetat med anknytningsmönster i många år och har lång erfarenhet av att hjälpa såväl par som enskilda. Nu har jag lagt ner min samlade kunskap med stor empati och värme i två onlinekurser som du kan arbeta med i lugn och ro på egen hand. En för undvikande och en för ambivalenta. Jag har även en onlinekurs i selfcompassion där du får lära dig att skapa en kärleksfull relation till dig själv. Jag finns tillgänglig på mail om du behöver hjälp med något i kursen eller vill dela en tanke eller fundering.
Med värme,
Evalotta.
Hej
Mycket som känns igen i denna text. Jag är en karaktäristisk undvikande person i mina nära relationer. Det har alltid känts obehagligt att komma för nära människor, både vänner och i romantiska relationer.
Även om jag öppnat upp mig så känner jag att jag behöver skapa distans och typ försvinna under en sten i flera veckor för att få ny luft, vilket jag förstår är helt orimligt i en fungerande relation.
Gränser har jag nästan alltid känt är ”elakt” eller ”för hårt” att sätta gentemot andra i mina kärleksrelationer. Jag anpassar mig heller, men vill samtidigt inte det. Jag vill ju vara min egen person med tankar, idéer, ställningstaganden och en riktning jag själv tror på.
Min flickvän säger att hon älskar mig, jag säger att jag älskar henne med vet inte om jag verkligen gör det. Jag känner mig kvävd i relationen. Hon är också undvikande i sitt anknytningsmönster, enligt henne själv. Hon vill gärna och ofta ha bekräftelse på min kärlek till henne men det har nästan skapat en avsmak hos mig för hon kräver ju att jag ska uppfylla de ”hålen” i hennes hjärta som inte hennes föräldrar gav henne. Hon säger att hon är rädd för att bli övergiven. Så på ett sätt är det som att hennes otrygghet får mig att vilja distansera mig än mer då. Även fast jag har mina egna utmaningar för sig.
Jag har haft ångest varje dag i nästan två veckor av dessa obehagskänslor. Det är som att jag bli puttad åt ett håll där jag behöver ta ett beslut om att stanna eller lämna relationen.
Det kändes bra att få skriva av sig.
Anon
Hej Anon!
Tack för det du skriver. Du sätter verkligen ord på precis vad det handlar om.
Obehaget du känner är en sund signal om att du behöver skydda dig själv från att dras in i och överväldigas av den andres inre slukhål. Då man som vuxen ofta dras till människor som liknar dem man växte upp med, kan det vara så att du med rätta reagerar och backar från något som inte är bra för dig. Det kan även vara så att du backar från relationer med människor som är kapabla att stå stadigt i sig själva oberoende av hur du gör, det vet inte jag. I mönstrets natur ligger dock att trygga människor förefaller ointressanta och hamnar utanför ens radar.
Förmodligen är det just för att du öppnat upp dig som du behöver dra dig undan sedan. Den modell för hur närhet fungerar som du har med dig sedan du var liten, kräver av dig att du överger dig själv, anpassar bort dig för den andres skull. Du skriver att det inte är möjligt för en fungerande relation. Det är sant, men det är heller inte möjligt att vara i en relation som bygger på anpassning. Så länge du är i en relation som baserar sig på anpassning, kommer den inte att fungera. Du måste bort för att kunna andas. Det spelar inte så stor roll vad den andre säger, du kommer känna slukhålet och förväntan på att du ska fylla det och uppleva att du kvävs. Ingen av er kan må bra i den dynamiken.
Gränser är något man sätter inifrån och ut. En gräns kan sättas utåt, men är den inte förankrad inåt så blir man ändå på något sätt invaderad av den andres behov. Fungerande gränser växer fram utifrån en kontakt med ens egna känslor och behov. Är man tränad i anpassning, kan de egna känslorna och behoven vara väldigt svåra att finna. Man hittar mest behov av att skydda sig på olika sätt. Man känner mest i relation till den andre eller det egna obehaget.
Vägen ut ur anpassning går via kontakt med det egna jaget. Ens eget, autentiska, sårbara jag. Att komma dit är för de flesta en lång resa som man behöver göra för att kunna vara i relation.
Känslor som triggas av att anknytningsmönstret aktiveras kan vara förvillande lika kärlek, men de innehåller också rädsla, osäkerhet och ett totalt fokus på relationen. De innehåller smärta. Kärlek känns inte så. Kärleken är lugn, i kontakt, stark och trygg. Den måste inte ha bekräftelse, utan hämtar sin näring från kontakten med det egna hjärtat.
Det handlar egentligen väldigt lite om relationen till den andre och väldigt mycket om den relation till dig själv som du behöver få ta hand om. Du behöver hämta upp alla de unga delarna av dig som du var tvungen att överge och gå in i anpassning.
Det låter som om hon blir ambivalent i relation till dig. Mönstren är två sidor av samma mynt och man kan växla beroende på vem man knyter an till.
Med värme,
Evalotta.
Om du vill ha min hjälp med att arbeta vidare, så är du välkommen till min onlinekurs. Då vägleder jag dig genom mail om och när du behöver.