Det lilla barnet kan ge upp sina gränser för att få höra till. Det gör det sedan svårt att som vuxen stå kvar i sig själv när någon kommer nära. Då blir närhet en stress och något man antingen vill till eller ifrån. Kanske behöver man plocka upp sig själv från för väldigt, väldigt länge sedan och bära den unga nära hjärtat för att kunna stå kvar i sig själv. Att förlora sig själv i den andre är ett sätt att överleva på när man är liten.
Anknytning och gränser
Gränser skapar trygghet. I en trygg anknytning tonar föräldern in sig på barnet, knyter an. Det gör att barnet utvecklar en trygg känsla för sig själv, en känsla som gör att det vid 18-24 mån ålder kan börja bli sin egen person. Det kan börja skilja ut sitt eget jag från den andre. Det här förutsätter att barnet känner en trygghet i att den andre finns kvar, även om det blir sin egen.
Om föräldern inte har förmåga att knyta an till barnet på ett tryggt sätt, uppstår en otrygghet i barnet som gör det svårt att bli sin egen person. Man kan inte frigöra sig om man inte först fått knyta an.
Om det lilla barnet behövde tona in på sin förälder istället för tvärt om, blir detta med sunda gränser svårt. Om föräldern inte tonar in på sitt barn, kan barnet börja tona in på sin förälder för att skapa kontakt och överleva.
Barnet kan börja tona in sig på mammans stämningsläge och behov, på hennes känslor, på hennes grad av närvaro osv.
Vi lär oss detta för att överleva och tar med oss det som en strategi för trygghet. Inombords finns en djup längtan efter att bli sedd och älskad för sin egen skull. Villkorslöst. Känner du igen dig?
Att förlora dig själv när i en nära relation
Senare i livet när du blivit vuxen, kan du möta människor som tonar in sig totalt på dig. Människor som ser och ger. Som tar in dig och ger dig en känsla av att de älskar dig villkorslöst. Människor som precis som du själv lärt sig att man måste överge sig själv för att få höra till. Personer som lärt sig att knyta an genom att gå upp i den andre.
Då är det lätt att göra samma sak tillbaka, för det är den modell för närhet som man lärt sig. Intoningen blir total åt båda håll och så förlorar ni er i varandra.
Det här är vad som händer när en undvikande och en ambivalent möts. De förlorar sig i varandra. När man förlorat sig själv, blir man tom inuti. Den undvikande och den ambivalenta löser det på olika sätt. Den undvikande genom att vilja bort från relationen för att finna sig själv och den ambivalenta genom att vilja till den andre där den ju tappat sig. Helt logiskt.
Anledningen till att förlora sig själv i den andre
När man fått en otrygg anknytning med sig, lever det lilla barnets upplevelse kvar som en mall inom en. Mallen som det lilla barnet lärde sig kan se ut ungefär såhär:
”Om jag inte tonar in på den andre, försvinner den. Då finns det ingenting som håller den andre kvar hos mig. Då överger den mig och går. Jag har ingen attraktionskraft i mig själv. Är jag bara jag, försvinner den andre. Jag är osynlig. Ett ingenting. Den andre vill bara vara hos den som ger den näring. Ser och bekräftar. Bara den som gör det, får den andres uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek. Om jag ger uttryck för mig själv, är jag helt ointressant. Bara om jag ger upp mitt jag, stannar den andre hos mig. Jag ger upp alla gränser i hopp om att få den andre att stanna. I hopp om att överleva.
Tonar jag in på den andre, får den ut något av att vara med mig. Annars går den och då dör jag. Då upphör jag att finnas.”
Barnets upplevelse färgar den vuxnes
Den här upplevelsen ligger sedan kvar i bakgrunden och färgar den vuxnes upplevelse av närhet.
Kanske har du fortsatt tona in dig på den andre för att få höra till? Kanske blir du den som ser och ger, i ett omedvetet hopp om att det en dag ska bli ömsesidigt? Det kan få dig att bli tacksam för de smulor av uppmärksamhet du får tillbaka, för precis som det lilla barn du en gång var har du lärt dig att uppskatta och hämta näring ur det lilla du får. Du har vant dig vid att ge ut enormt mycket mer än du får tillbaka och vara ok med det, för det är så din inre modell för närhet ser ut. Du håller fast vid den person du givit ditt hjärta, för om du ska kunna vara nära dig själv måste du vara nära den andre där ditt hjärta finns.
Kanske har du istället etablerat ett mönster där du etablerar en relation genom att tona in dig, men efter en tid istället börjar suga i dig allt du kan få av den andre, omättligt och utan att ens märka det? Kanske har ditt mönster blivit att du ibland kommer och tankar närhet en stund hos någon för att sedan fortsätta klara dig på egen hand för att slippa förlora dig själv. du undviker närhet förutom ibland då du förlorar dig i den. För att slippa förlora ditt jag, är du hellre ensam.
Den nära relationen blir en upprepning av det du lärde dig som mycket liten:
Närheten är villkorad.
Villkoret är att du ger upp dig själv, ger bort dig.
Dina egna känslor och behov är ett hot mot närheten, tillhörigheten och tryggheten.
För att bli trygg behöver du anpassa dig till den andre och ha ditt fokus där.
Du måste välja mellan att vara autonom eller att få höra till.
Dina försök att hitta en vuxen att knyta an till, kommer att färgas av den modell för närhet du lärde dig då.
Vägen vidare
För att kunna komma vidare, behöver du få bli en egen, separerad person. Det är svårt när man inte fått knyta an. Det finns mycket du kan göra, själv eller tillsammans med en terapeut. Här är några saker du kan prova. Det här är ingen quick fix. Räkna med att det på något plan tar resten av livet, men att varje gång du försöker gör skillnad.
En sak som verkligen kan hjälpa, är att gå tillbaka i minnet och tona in helt totalt på dig själv. Den du var då. Knyta an till den nyfödda. Föreställa dig hur du bär den lilla nära, nära ditt hjärta.
Det kan hjälpa att sörja. Du kan behöva sörja den påtvingade ensamheten och självständigheten. Förmodligen fick du bli vuxen på tok för tidigt och gick miste om möjligheten att frigöra dig då du stod med ett ansvar som egentligen tillhörde de vuxna. Tillslut blir den påtvingade självständigheten och styrkan något som driver dig mot utmattning. Den blir en sorg.
Du kan ha stor hjälp av att fråga dig själv vad du vill. Du. Vad du tycker om. Vad du vill prova. Vad du vill försöka och se om du klarar. Håll din unga del nära dig när du frågar, för om den känner sig övergiven är det svårare att hitta din egen vilja.
Känn in din kropp och kroppens alla gränser och signaler. Försök att följa din kropp. Din kropp kan vara en plats att landa. Om du har kommit långt bort ifrån din kropp, kan det här vara svårt. Då kan det kännas lättare att inte vara i kroppen. Vägen in till en trygghet i kroppen kan vara olika lång, men den finns där och väntar tålmodigt på oss.
Det här är några saker som kan hjälpa dig att sätta sunda gränser runt dig själv. Sunda gränser möjliggör närhet. Att kunna komma lagom nära och stå kvar i sig själv förutsätter gränser.
Ensamhet som en förutsättning för närhet
Att sätta gränser kan vara skrämmande. Man kan bli ensam. Att bli sin egen, gå sin egen väg, innebär alltid ett mått av ensamhet. Det är dock den ensamheten som gör att vi sedan faktiskt verkligen kan mötas. Först när jag står där ensam i hela mitt jag, kan jag möta någon nära utan att försvinna. Utan att förlora mig. Då blir jag tydlig. När jag har gränser runt mig, kan jag mötas utan att behöva hålla en distans runt hjärtat eller förlora mig i sammansmältning. Först när jag kan stå ensam kan jag vara nära. Lagom nära. Med otrygg anknytning i bagaget behöver jag bära mitt väldigt unga inre jag nära mitt hjärta. Knyta an, igen och igen. Visa att jag finns kvar, att hon kan bli sin egen utan att jag försvinner. Så småningom växer hon upp och blir allt mer trygg. Jag finns kvar, närhelst hon behöver mig.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har arbetat med anknytningsmönster i många år och har lång erfarenhet av att hjälpa såväl par som enskilda. Nu har jag lagt ner min samlade kunskap med stor empati och värme i två onlinekurser som du kan arbeta med i lugn och ro på egen hand. En för undvikande och en för ambivalenta. Jag har även en onlinekurs i selfcompassion där du får lära dig att skapa en kärleksfull relation till dig själv. Jag finns tillgänglig på mail om du behöver hjälp med något i kursen eller vill dela en tanke eller fundering.
Med värme,
Evalotta.