Hoppa till innehåll

En andlig dimension av att arbeta med sina anknytningsmönster

Jag satt där på pallen, tom, ledsen och ensam. Vilsen. Mina strategier höll inte längre. Jag orkade inte vara stark, kompetent och fantastisk; allt det där jag försökte vara för att få höra till. Jag insåg hur mycket jag gjorde för att förtjäna mitt värde och jag ville inte längre. Jag ville komma åt mitt sanna jag, jaget bortom prestationen. Jag föll in i en tomhet som först var skrämmande men som efter en tid ledde mig till en upplevelse av att vara totalt villkorslöst älskad. Den upplevelsen ligger till grund för allt jag gör idag.

Jag förstod något avgörande som förändrade mitt liv

Jag förstod där och då hur innerligt älskad jag var, hur totalt villkorslös kärleken var. Djupt inom mig flödade en kärlek fram, en som var ett med mig och samtidigt större. Bortom allt jag lärt mig vara för att få höra till, fanns den kärlek jag alltid saknat. Den villkorslösa.

Där och då insåg jag att jag behövde lära om, lära mig att bli villkorslös i min kärlek till mig själv. Det är ett arbete som jag fortfarande ägnar mig åt 30 år senare. Lager efter lager skalas av. Det är så mycket vi gör för att få höra till, så mycket vi inte ens märker då det går lika obemärkt som att andas.

Jag insåg att när jag villkorar kärleken till mig själv, gör saker för att försäkra mig om att vara ok i mina eller den andres ögon, då stänger jag för den villkorslösa kärleken. Då kan den inte nå mig. När jag har något att komma med, blir det svårt för mig att veta om jag är älskad för det jag gör eller den jag är.

Anpassning och att ge upp sig själv

Det är så lätt att tona in på den andre och utan att ens märka det själv ge det som får relationen att kännas bra i stunden; precis som vi lärde oss att göra när vi var små, små barn. Tonar jag in på min förälder och anpassar mig, kommer min förälder inte att försvinna. Det är det lilla barnets hopp och sorg.

När anknytningen är otrygg är det så lätt att obemärkt ge upp sitt jag för att få höra till. Man blir skicklig på att göra det som ökar ens värde för den andre. Man blir bra på att känna in och leverera precis det som får den andre att vilja vara kvar. Den andre är på någon nivå ofta skrämmande lik ens förälder; den förälder som var otillgänglig för anknytning. Den förälder som behövde ha en på ett visst sätt för att kunna vara kvar. Anknytningsskadan går i släkten tills någon gör det gedigna arbetet med att börja läka såren.

”Kan du vara min källa till villkorslös kärlek?”

Det är vår outtalade fråga till varandra när vi går in i en relation med någon som också har ett otryggt anknytningsmönster i bagaget. Kan du älska mig lika villkorslöst som min mamma skulle ha gjort om hon kunnat? Kan du knyta an till mig på ett sätt så att jag aldrig mer känner mig ensam? Kan du vara min trygga bas som gör att jag äntligen kan ge mig ut i världen och bli vuxen på riktigt?

Vi vill så gärna att någon ska kunna ge oss den villkorslösa kärlek som vi längtar efter. Vi söker den i varandra, men får gång på gång erfara att det inte går. När vi möter någon som också har ett otryggt anknytningsmönster kan det kännas som att vi äntligen har hittat den person som kan älska oss så. Kärleken känns så stark, så oemotståndlig, så berusande. Alla delar som slumrat i oss väcks till liv och kommer fram. Sårbarheten och känsligheten, kreativiteten och strålglansen. Vi känner oss levande på alla plan. Vi blir förälskade i den känsla vi får för oss själva. Vi kan äntligen känna oss sedda och älskade på djupet. Levande. Vi vill vara med den människa som väckte upp allt det här i oss, den person som fick oss att känna oss så nära oss själva. Den som vi där och då upplever är källan till det vi får känna.

Att i känslan blanda ihop den andre med Gud och mamma

Det är lätt att förstå att man kan trassla in sig i en sådan relation. Vi får totalt orimliga förväntningar på den andre. Den andre är bara en helt vanlig begränsad människa. Den andre väckte upp något som vi själva bär inom oss men som vi kan ha svårt för att finna på egen hand. Den andre väckte upp vår längtan och vår känsla för hur älskade vi egentligen är. Vi kan tro att vi behöver den andre för att få uppleva det igen, och så börjar våra försök att hitta det i relationen. Vi börjar anpassa oss och kommer allt längre bort från oss själva och det vi egentligen söker.

Det vi söker finns inte i den andre, det finns i oss själva. Det är där vi behöver leta. Det är oss själva vi behöver tona in på, svara an till, stanna med och älska villkorslöst. Låta vara villkorslöst älskade.

Vi kan i känslan så lätt obemärkt blanda ihop den andre med såväl Gud som med mamma.

Den andre kan väcka vår kärlek och längtan, men djupast sett är det inte den andres kärlek vi söker. Det är kärleken själv. Upplevelsen av att allt i oss är älskat och mottaget precis som det är. I befintligt skick, med alla sår och försvar. Med våra egenheter, rädslor, svårigheter och tvivel. Med vår styrka och begåvning, våra försök, vår längtan och våra behov. Kan vi få älskas så? Kan vi låta oss själva vara älskade så eller villkorar vi kärleken till oss själva och hoppas att den andre ska se oss som vi egentligen är? Se det som är fint? Se att vi går att älska?

När vi lägger över ansvaret på den andre att bekräfta att vi går att älska som vi står där i vår mänsklighet, målar vi in oss i ett hörn. Den andre får en omöjlig uppgift och kan känna sig trängd, otillräcklig och maktlös. Vi själva får återigen bekräftat att det finns saker med oss som inte går att älska. Vi behöver själva ta ansvar för att se oss med en kärleksfull blick. Först då kan vi hitta källan i oss själva.

Minnet av villkorslös kärlek

Jag upplever att vi har med oss ett minne av att vara totalt villkorslöst älskade. Ett minne av att vara i den kärleken. Den är vårt innersta väsen, vår källa till liv. Det är som Rumi skriver:

”Jag sökte Gud och fann bara mig själv. Jag sökte mig själv och fann bara Gud.”

Jag tror att en förälder har som uppgift att förmedla den här villkorslösa kärleken vidare till sitt barn så att det inte glömmer vem det är. Eller i alla fall minns lite mer. Om en förälder inte har egna erfarenheter av att vara villkorslöst älskad, så blir det här svårare. Vi kan bara göra det vi kan.

Kanske är bristen på upplevelsen av det villkorslösa något som väcker vår längtan efter det? Kanske bristens syfte är att locka och leda oss att söka oss hem igen, hem till vårt hjärta?

Mystikernas berättelser är fulla av erfarenheter av en Gud som drar sig undan för att de själva ska söka sig närmare.

Minnet av villkorslös kärlek och smärtan över att inte hitta den i den andre, kan locka oss att söka djupare. Söka oss in i vårt hjärta. Söka efter källan.

Att söka efter anknytningen och hoppas på att finna den människa som kan ställa allt tillrätta

Min mystika upplevelsen av villkorslös kärlek startade något i mig, men sedan återstod att arbeta med att integrera den i hela mitt väsen.

Det finns en så djup längtan i oss efter att en gång finna den människa som kan ställa allt tillrätta. Den människa som liknar vår förälder i sitt mönster men som ändå kan bli tillgänglig. Villkorslöst älskande. Den som vi kan knyta an till för att komma vidare och komma till ro. Den nerv som finns i en relation med någon som också har ett otryggt anknytningsmönster, kan väcka vårt hopp. Det känns som att man ska vara tillsammans. Det känns rätt. Det känns mycket. Hoppet vaknar. Den här gången kanske det går!

Så gör det inte det. Inte den här gången heller. Det är en sorg. Det väcker en sorg och en ensamhet som går ända tillbaka till det lilla barn vi en gång var. Vi behöver hålla om det barnet. Stanna där med det. Det är det lilla barn vi en gång var som hoppas och känner sorg. Ingen finns som kan knyta an så som barnet behöver. Det är för sent. När man blivit vuxen är det för sent. Vi kommer aldrig att finna den där människan som kan älska oss på det sätt barnet behöver. Vi kan bara finna andra vuxna som har sina bagage, begränsningar och egna behov. Vuxna som älskar oss vuxen till vuxen. Om vi kommer med vårt lilla barn in i relationen till en annan vuxen och ber den andre ta hand om det, kommer det att bli ohållbart. Den andre kommer känna sig otillräcklig och du kommer aldrig att känna dig tillräckligt älskad.

Att knyta an till sig själv

Vi behöver få knyta an och vi kan göra det till oss själva. Vi kan hitta en trygg, vuxen del inom oss som tar vår unga del i famnen och säger att allt med den är ok. Visar det. Vi kan stå där och visa att vi inte överger och om vi råkar överge, så knyter vi an igen.

Det går så lätt att överge sig själv när man är van, men då är det bara att knyta an igen. Fånga upp barnet igen och igen. Ta kontakt. Visa att man finns kvar. Så öppnar man allt mer för upplevelsen av att vara villkorslöst älskad. För att den villkorslösa kärleken ska kunna nå oss, behöver vi acceptera den. Ta emot den genom att tillåta oss att vara villkorslöst älskade i den stund som är, i det skick vi har just då.

Med värme,

Evalotta.

Vill du ha min hjälp?

Jag har arbetat med anknytningsmönster i många år och har lång erfarenhet av att hjälpa såväl par som enskilda. Nu har jag lagt ner min samlade kunskap med stor empati och värme i onlinekurser som du kan arbeta med i lugn och ro på egen hand. En för undvikande och en för ambivalenta. Jag har även en onlinekurs i selfcompassion där du får lära dig att skapa en kärleksfull relation till dig själv. Jag finns tillgänglig på mail om du behöver hjälp med något i kursen eller vill dela en tanke eller fundering.

Du finner kurserna här.

Med värme,

Evalotta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.