Det händer något när du famnar dig själv i den stund som är – med den känsla du just då har, i den situation du står, i den kropp som känns som den gör. När du stannar och tar emot dig själv i nuet, hur det än är, öppnar du samtidigt för kontakt med det du innerst inne längtar efter. Vägen till ett inifrån kommande flöde av kreativitet, kärlek, lugn, rörelse, frid, kraftfullhet och glädje, går genom kontakten med det som är och känns i dig just nu. Det finns ingenting i dig som borde vara annorlunda för att du ska kunna hitta dit, inte heller behöver omständigheterna runt dig förändras. Du behöver bara (vilket inte alltid känns som bara) stanna och bli helt närvarande i den stund som är. I din kropp. I din känsla. Ta emot dig själv precis så.
Ditt sanna jag är bara en närvaro bort. Kontakten är bara en närvaro bort. Metoderna för att hitta dit handlar ofta om olika saker som hjälper oss till kontakt med kroppen, som yoga, andning, meditation etc. Det är bra, använd gärna en metod om det hjälper dig. Men du behöver inte vänta tills du befinner dig på yogamattan eller på en sten i skogen för att bli närvarande. Du kan söka upp dig själv och ta kontakt när som helst; ta in din hela din upplevelse. Försök inte hålla den ifrån dig, gör precis tvärtom.
Det finns något i varje upplevelse av livet som i alla fall jag inte vill gå miste om. Den mest smärtsamma inre eller yttre konflikt kan ge en stark känsla av att vara levande och vibrerande om jag är helt närvarande i upplevelsen, noterar den och smakar på den. Tillåter den att kännas som den gör. Noterar vart mina tankar far och står kvar i upplevelsen, bara står kvar och upplever den. Att uppleva alla tillstånd livet har att bjuda gör livet oerhört rikt. Det gäller såväl behagliga som obehagliga tillstånd.
Det är lätt att vilja hålla den jobbiga känslan ifrån sig för att slippa känna den. Försöka fixa eller lösa den.
Det är också lätt att skjuta upp den där närvaron och omfamningen av sig själv tills en arbetsuppgift är klar, en konflikt är löst, huvudvärken har släppt, man är hemma i lugn och ro, man har löst alla praktiska göromål osv.
Problemet med fixandet är att det inte löser något mer än temporärt. Problemet med uppskjutandet är att det kanske inte går att bli klar med allt. Det kommer idel nya saker att göra klart, problem att lösa, saker att förbättra etc och efter det är du trött och vill bara få sjunka ner framför en serie du gillar.
När du tänker att du ska lösa problemet eller stanna upp med dig själv sen, så missar du livet. Du missar den känsla av att verkligen vara levande som du längtar efter. Du missar dig själv. Du lever bredvid dig själv, som ett parallellt liv ihop med den du egentligen är. I det parallella livet söker du kanske efter det som ska göra dig mer lycklig, kreativ, prestera bättre och hitta det där som ger den rätta känslan.
När du lever bredvid dig själv, känner du dig inte riktigt nöjd och söker det som ska göra att du hittar ett lugn, en ny energi eller vad det nu är som är svaret på den inre rastlösheten. Är det ro eller stimulans? Är det relationen det är fel på? Eller jobbet? Bostaden? Kroppens utseende? Du letar och försöker efter bästa förmåga hitta det som behöver förändras för att du ska känna att du lever det liv du ska leva.
I varje stund finns en portal till kontakt, en ingång. Varje skav, varje obekväm känsla eller tanke är en möjlig öppning för kontakt med ditt sanna jag. Stanna med skavet och obehaget en stund och försök omfamna dig själv med det som skaver. Det är ok, du behöver inte lösa det just nu, du behöver bara få kontakt med upplevelsen och känslan som finns i dig. Den öppnar för kontakt med ditt sanna jag där klarsyn, handlingskraft, kreativitet, perspektiv och kärlek finns i överflöd. I den kontakten går det lätt. Det du får kämpa med annars går lätt när du är i kontakt med din kärna.
Du är som du är i stunden, och det finns något stort och heligt i det. Den där strävan efter att förbättra dig själv, komma över dina brister och skavanker så att de inte ska störa, den är väldigt mödosam och leder inte ens till det du egentligen söker. Den leder dig bort från dig själv och det du egentligen längtar efter. Vilse.
Om du istället blir mer tillåtande både mot den du är, så händer något. När du inte måste komma över dina svårigheter utan får lov att ha dem, sätts något i rörelse. I den tillåtelsen öppnas en kontakt med en kreativ kraft som gör att du växer och blir mer av det du redan är. Du kommer hem till dig själv och får tillgång till allt det du saknat.
Det är de delar av dig själv som du inte kan/vill/vet om du får acceptera och ta till dig som står i vägen för dig, försvårar livet. Det är så. Du behöver ta till dig alla dina inre hemlösa delar och låta dem komma hem.
Det är stort att verkligen ta in att i varje upplevelse finns förutsättningarna att hitta det vi djupast längtar efter. För mig innebär det till exempel att jag inte behöver komma över min rädsla för att vara en belastning, jag kan stanna med den och omfamna den när den kommer, låta den vara ok. När jag gör det, så händer det något med den. Den blir inte längre ett problem för mig. Den kanske alltid kommer finnas där, vad vet jag, men så länge jag bär den i famnen så håller hjälper den mig istället till kontakt.
Vad behöver du ta upp i din famn för att sättas i rörelse hem till dig själv?
Med värme,
Evalotta.