Bli stilla, min själ

”Min själ längtar och trängtar”. Jag är uppväxt med de raderna, men att ”trängta” betyder att ”längta häftigt och innerligt” stod helt klart för mig först när jag slog upp det. Min själ gör verkligen det, längtar och trängtar.

Längtan bor i mig och oroar min själ för att sätta den i rörelse; får den att längta för att jag ska komma hem igen. Hem till mig själv och den stora kärleken inom.

Jag förstår varför det finns så många namn för att beskriva upplevelsen av Gud. Jag längtar efter det levande, flödande livet i mig. Efter blicken som ser och älskar mig. Jag längtar till kontakten, till mötet med den älskade i varje andetag, i varje möte och varje handling. Vem är den älskade? Jag eller Gud? Det finns ingen skillnad. Det är en tvåvägslängtan till att mötas och landa i varandra.

Det är en hemlängtan hem till min själ, till mitt sanna jag och den kärlek som bor där och längtar efter mig. Att möta den är som att komma hem till en stor famn; en så stor frid. Där är jag aldrig ensam. Det är den vackraste relation jag vet.

Min själ är orolig tills den finner kontakt med den kärlek som lever i därinne. Så nära. Så påtagligt nära, bara en närvaro bort.

När jag var en ung vuxen, åkte jag mycket till retreatgårdar och kommuniteter och tänkte att här skulle jag kunna leva mitt liv. Jag skulle kunna leva avskilt bara för att få ha fokus på den här relationen. När längtan är extra stark, kan jag tänka att jag ska arbeta i kyrkan igen eller läsa mer teologi. Så minns jag munken Thomas Mertons ord där han i sin självbiografi skriver om hur han i klostret inte finner de andra hängivna nog, att han längtar till en plats där han kan finna mer av det han söker. Det slutar med att han blir kvar där han är, i insikten om att det han söker finns överallt.

Det handlar om att rikta mitt hjärta mot det levande livet inom, mot källan. Söka det jag söker, men inte där jag söker, som Augustinus var inne på. Söka det mitt hjärta så innerligt längtar efter, men där det finns och inte där det inte finns.

”Kan jag röka medan jag mediterar? frågade lärjungen. -Oh nej, svarade munken. Men kan jag meditera medan jag röker då? frågade han sedan. -Oh ja, det går bra.”

Jag kan rikta mitt hjärta ditåt när jag hänger tvätt, när jag kör bil, när jag befinner mig i en konflikt eller är i ett sammanhang som känns andefattigt. Ibland får jag hjälp utifrån, som i en vacker försommarmorgon när fågelsången är bedövande. Ibland är det svårare, som när alla röster jag hör har ett helt annat fokus och jag verkar vara den enda som har den här längtan som en så påtaglig drivkraft. Jag behöver själv svara an till det som längtar i mig. Stanna i tystnaden. Avsätta tid för att vara i tystnad och lyssna. Vänta in kontakten. Vänta igenom det jag först möter på min insida; det som behöver skalas av för att kontakten ska bli möjlig.

Vara närvarande med mig själv och det som är, precis som det är. Vägen till mötet går genom att i närvaro ta emot mig själv och livet precis som det är i stunden. Närvara med den smärta, tristess, oro, sorg, vilsenhet eller vilken känsla det än är som just då skiljer mig från livet i mig. Det är det ännu ej välkomnade i mig som skiljer mig från det levande livet i mig; kärleken, friden. Gud. När jag stannar med vad det än är, är det som att plugga i kontakten ordentligt. Livet flödar. Den varma kärleken flödar.

Där vill jag alltid vara.

Med värme,

Evalotta.