Min själ faller i vemod när jag ser hälsningar från min syster då hon ännu levde, när jag ser hur andra som saknar en död förälder gläds åt sina levande syskon.
Alla förlusterna kommer i klump och känns som nu, nyss och för så länge sedan.
Jag blir trött och träffar bara dem med vilka umgänget är lika lätt som att andas. Då går det bra. I noggrann balans mår jag bra.
Har obefintligt tålamod med människor som vill att jag ska vara starkare än de. Stark och svag är bara tillstånd, inte egenskaper.
När jag går närmare påminns jag om att vemodet som jag först vill undvika, är en portal. Jag måste gå in i det sorgsna för att finna den. Där inne öppnar sig en rymd. En rymd som för mig i kontakt med det stora, med mig själv, med alla mina inre föräldralösa delar, med Gud. Just den där sorgsenheten jag först inte vill veta av, är min vän som kommit för att dra mig till sig, in i kärleken, hem till kontakt.
Vad gör förlusterna med dig?
Jag begravde min mamma för 3 v sedan. Efter ett helt liv av avstängda känslor (barndomstrauma) och en föreställning om att det inte fanns så mycket känslor kopplat till henne är jag nu i en helt ny process med öppna dammluckor av känslor.
Vid vårt farväl vid hennes sjukbädd möttes vi för första och sista gången utan försvar och jag kände en stark fysisk läkning i hjärtat. Efter det har jag känt och känt och känt och gråtit och gråtit ut en massa känslor varav det mesta är kopplat till sorg men också tacksamhet. Jag upplever också att jag fått ett överskott av kärlek som jag vill ge till mina nära och har samtidigt blivit känsligare och argare på folk som inte tar sitt liv och sina relationer på allvar. Det går inte an att slösa bort sin tid på jorden…
Så förlusten håller på att läka mig från det stora sår jag haft genom livet. Och det är så otroligt oväntat och nästan lite magiskt.
Vilken väldigt fin upplevelse! Så vackert att du delar den. Jag blir glad av att läsa det du skriver. Glad för din skull och glad för ännu en berättelse om att det faktiskt fungerar just så. Tack, fina du! <3