Livet innehåller smärta av två slag; det gäller att kunna skilja dem åt. Den ena leder dig hem till dig själv, till ditt sanna jag. Den andra leder bort, vilse och djupare in i ett lidande som inte leder någonstans.
Smärtan som leder vilse
Det finns en sorts smärta som uppstår när vi dömer och kritiserar oss själva. Samma smärta uppstår när vi gör smärtsamma tolkningar av saker som hänt och tror att vi gör eller är fel. Den uppstår när vi tar andras oförmåga till närhet personligt och tror att vi blir avvisade eller bortstötta för att det är något fel på oss. Som en lösning kan vi börja anpassa oss, hålla tillbaka eller stöta bort delar av oss själva. Vi stänger av de delar av oss själva som ingen kunde ta emot när vi var små. Det här kan vi börja med så tidigt att vi inte ens är medvetna om att vi bara har tillgång till en begränsad del av oss själva. Vi skapar ett fungerande jag som godtyckligt täcker över det tomma hålet inom. Med tiden börjar de osedda, bortstötta delarna larma i form av ångest och smärta. Om vi inte förstår att det är viktiga delar som vill bli sedda, kan vi börja slå på oss själva. Vi kan börja kritisera, döma och döva signalerna från vårt inre. Försöka bättra oss, vara mer si eller mindre så. Vi kan försöka bli mer som vi tror att andra vill ha oss för att slippa obehag. I brist på kontakt med oss själva, söker vi därute efter någon som ska fylla hålet och ge oss det vi behöver. När vi misslyckas med det, för det kommer vi att göra, skapar det ett lidande som bara går runt i cirklar. Nedstämdhet, trötthet, tomhet, ångest, ilska eller depression följer i avstängdhetens spår.
Smärtan som leder hem
Den andra sortens smärta är den som känns när vi känner djupare in i oss själva. Det kan vara smärtan i att känna den ensamhet man en gång befann sig i som liten eller att möta den smärta som känns i en förlust eller separation. Den kommer ur de existentiella villkor vi lever under, med separationer, död och den ensamhet man har med sig själv. Den ska man inte väja för. Att möta den med tillit, låta den kännas på djupet, leder hem. Hem till den trygga platsen som finns där inne. Att stå med öppna armar när ångest eller tomhet kommer, leder rakt igenom smärtan. Bit för bit kan ens inre borttappade delar få komma hem. Varje omhändertagen bortstött smärta gör att en borttappad del av oss blir allt mer tillgänglig. Livet blir allt rikare och energi frigörs. Det kommer en större lätthet för varje gång smärtan tillåts att finnas. Smärtan kommer alltid finnas där som en del av livet, det sårbara tillsammans med det starka och det vilsna tillsammans med det klarsynta. När allt får finnas, får vi finnas. Då kan vi känna oss levande och må bra fastän något gör ont, för vi får finnas till precis som vi är i stunden. Att bli mottagen så av sig själv är stort.
Med värme,
Evalotta.