Den du egentligen är och den du behövde bli

Om du växt upp med känslomässigt omogna föräldrar, kan det finnas ett glapp mellan den du är och den du behövde bli för att få höra till. När du är landad i dig själv, kan glappet vara ganska litet. När du är tillsammans med vissa människor eller under vissa omständigheter, kan det bli stort. Ju större glapp, desto svårare att känna kontakten med dig själv och livet.

När du har behövt fylla en funktion istället för att få utvecklas som den du egentligen är, skapas en smärta. En smärta och ett främlingskap inför dig själv. Det kan kännas som en inre tomhet, en avgrund eller ett ingenting. Som om det inte finns något därinne att lyssna efter.

Ditt sanna jag signalerar

Hur det än känns, så finns ditt sanna jag därinne och vill nå fram till dig. Det vill skapa kontakt, men ofta sker det på sätt som du kanske inte förstår. Det signalerar hela tiden när ni tappat kontakten. Signalerna kan komma i form av obehag, stress, oro, en känsla av att vara avskuren eller att vara tvungen att gå över dina egna gränser. Signalerna kan komma som trötthet, nedstämdhet, irritation, ilska eller uppgivenhet. För någon kommer de som en känsla av ett ingenting, att ingenting finns därinne. Ditt sanna jag signalerar att ni tappat kontakten och att du blivit en funktion för den andre.

Ditt sanna jag, anpassning och nära relationer

Ditt sanna jag hjälper dig hela tiden. Problemet är att det kan vara svårt att förstå signalerna rätt och veta hur man ska göra istället. Om du lätt förlorar dig i anpassning i nära relationer, kan ditt sanna jag få dig att vilja gå därifrån, till ensamheten. Bort från sammanhang där du över-ger dig själv för att få höra till. Det kan också få dig att söka dig så nära den andre att relationen kollapsar och du står ensam kvar. Ditt sanna jag finns där hela tiden och det är det som lockar och drar i dig när det skaver inom.

Egentligen är alla dina dysfunktionella drag uttryck för du har tappat kontakten med den du egentligen är. De är uttryck för att du behövt fylla en funktion för någon annan istället för att få utvecklas till den du egentligen är.

Tomhet och skav är väg och dörr

Det här glappet brukar skava allt mer ju äldre du blir. Den du egentligen är, längtar efter att få ta form. Den du kom till jorden för att vara, vill få komma till sin rätt. Du själv försöker nå dig genom såväl oro som längtan och kan upplevas som en rastlös tomhet. Allt du behövt vara för att få höra till, kan lätt lägga sig i vägen och skymma sikten.

Ditt sanna jag finns där, bara en närvaro bort. I ditt anpassade jag finns alltid en möjlig ingång till den du egentligen är. Försök inte få bort skavet och obehaget, möt det istället med nyfikenhet. Vad vill det säga dig? Skäms inte för ångesten och ensamheten, det är bara uttryck för att du har tappat kontakten med dig själv. Allt är väg. När du möter den i dig som upplever obehaget, har du börjat vandra vägen hem till dig själv. När du villkorslöst tar den ensamma delen i famnen och lyssnar på den, har du gått igenom en dörr som förbinder dig med dig själv.

Det kan kännas svårt till en början. Om du är van vid att fylla ut dig själv med andra eller med distraktioner, kan det bli tomt innan du fyllt ut dig med dig själv. Men så ser vägen ut och det är bara att vänta kvar, i kärleksfull öppenhet mot det som händer i dig.

Kärlek, stillhet och klarsyn

Bortom allt du behövt vara, finns du. Du i din renaste form finns där som en del av något större. Går du tillräckligt djupt, tillräckligt nära, finns det inga gränser mellan dig och det större. Du är en del av en större kärlek, klarsyn och frid. När du kommer hem till dig själv, finner du det du djupast längtar efter. Du blir försörjd inifrån. Du blir till. Du behöver varken värja dig eller söka närheten, för du behöver inte längre den andre. Det kan låta tråkigt, men det är det inte. Den inre hemkomsten gör att du nu kan vara nära en annan utan att förlora dig själv. Du är så intonad på dig själv att du kan vara nära den andre utan att blandas samman eller över-ge dig själv.

En livsväg

Det här är ett arbete som man kan behöva ägna sig åt resten av livet. Det är en fin andlig träning som inte kräver något annat än vakenhet i vardagen. Så fort du lyhört bejakar det som sker i dig och villkorslöst tar emot det, då är du på vägen hem. Du måste inte lyckas, för du kan börja igen, i varje andetag. Den villkorslösa kärlekens väg leder alltid hem. Ju mer villkorslöst du tar emot dig själv, desto friare blir du. Att bli avvisad eller missförstådd av andra blir inte alls lika jobbigt om du blir förstådd och mottagen av dig själv. Det här är en helt fantastisk väg att gå. Den är så läkande och den leder hem. Äntligen får du vara allt som du är. När du är intonad på dig själv, kommer du också lättare att höra din intuition. Du inte bara får lov att lyssna lyhört till dig själv, du behöver ta ansvar för att göra det. Ingen annan kan göra det åt dig. Du behöver bli din egen villkorslöst älskande livskamrat och förälder. Först då blir du fri att blomma i såväl ditt eget liv som i dina relationer.

Med värme,

Evalotta.

____________________________________________________________________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.