Ambivalent-Undvikande och den långa men viktiga vägen hem

Kraften som för en ambivalent och en undvikande samman är så stark. Den kan vara oemotståndlig, som om allt äntligen blir som det ska vara. Relationen börjar ofta i en stark känsla av att komma hem och samhörigheten är självklar.

Ganska snart kommer problemen, det är oundvikligen så. Stressen, besvikelsen, smärtan, andnöden och paniken. Den ena måste bort, den andras hjärta går sönder. Jag har redan skrivit mycket om detta och det här inlägget ska handla om vägen hem. Kanske behöver du gå in i många sådana här relationer för att på djupet förstå att det inte går. Inte på det sätt du försöker på nu. Så länge du försöker, anpassar dig, anstränger dig, flyr eller står ut, kommer du bara att komma allt längre bort ifrån det du behöver.

Vägen till att få den kärleksrelation du längtar efter, går inåt. Den börjar i dig och går allt djupare in igenom dig. Den går genom dina upplevelser av svek, genom din anpassning och allt du har att komma med. Den går genom din smärta, din undangömda rädsla och dina tvivel på om du får lov att höra till. Den går igenom allt det där du vill slippa behöva känna, allt det du vill att någon annan ska klara av att se och älska, allt det du vill stöta bort hos dig själv och den som kommer nära.

Den relation du vill få att fungera, kommer aldrig att fungera om du inte lär dig välkomna, möta och älska alla dina bortstötta sidor. Relationen kan bara bli trygg om ni båda gör den här resan var och en för sig. Intrassling behöver ersättas med ett hälsosamt mellanrum. Symbios behöver utvecklas till självständighet. Sammansmältning behöver bli till en närhet som bygger på två separata jag där var och en är hemma i sig själva. Först när du gör jobbet med att lära känna, uppskatta och välkomna alla dina inre åldrar, blir du kapabel till en närhet som är fri från sammanblandning och anpassning. En fungerande närhet till en annan förutsätter en fungerande närhet till dig själv.

Att ge dig ut på den här resan in i dig själv, innebär att du behöver släppa taget om allt det du klamrar dig fast vid. Du behöver släppa taget om allt du har att komma med, om anpassning, om bindningar och de relationer du håller dig fast vid. För att hitta det du tappat bort och glömt inuti dig själv, behöver du gå ensam. Det kan kännas skrämmande och smärtsamt, men med tiden kommer alla de delar du finner hos dig själv att ge en ny glädje. Du kommer finna en ny trygghet och en ny glädje. Inom dig bor en kärlek utan gräns och slut. En kärlek som älskar dig villkorslöst. Precis allt hos dig är älskat exakt som det är. Den här kärleken vill nå dig. Den är det friska, flödande i dig. Den är livskraften som ligger fördold i dina föräldralösa delar som kommit på efterkälken. Den här resan kan ta sin tid. Inte sällan börjar den i en kris och krisen kan då blir som en portal in till ditt sanna jag. All smärta kan vara portaler in till den stora kärleken inom.

Efter en tid kommer du att märka att du inte förlorat de människor du släppte taget om. Du har inte mist dem, bara slutat klamra dig fast vid dem. Du har inte förlorat det du har att komma med, du har bara slutat att klamra dig fast vid det. När du hittat den här inre källan, kan du vara nära andra utan att förlora dig själv. Du behöver inte längre den andres bekräftelse på att du får höra till eller att du är älskad. Du behöver inte anpassa bort dig själv längre. Du blir fri, fri när du är nära och fri när det finns ett avstånd. Du är aldrig mer ensam, för inom dig finns en levande relation.

Den här resan är möjlig för alla människor att göra. Det är en resa som sträcker sig som en ny riktning in i resten av livet. En fantastisk resa som också är svår. Kärleken inom vill integreras i varenda liten vrå och situation för situation får vi öva på att bli nya. Den gör något med dynamiken mellan ambivalenta och undvikande. Först när var och en kan stå i sig själv, kan man mötas utan sina mönster.

Försvinner inte magin då? Ja och nej. Till en början kan det kännas så, men ju mer kärleken fördjupas inom en själv desto mer förundran och kärlek flödar i ens relationer. Det som försvinner är slitningarna, stressen, smärtan, andnöden och obehaget. Jag tror inte att någon kommer att sakna det. Den här vägen tar sin tid att gå. Man måste gå den ensam, men inte utan stöd och hjälp. Ta stöd och hjälp av människor som kan vägleda. Hitta vänner som vill vandra vägen med dig, på en stig som går parallellt med din och kanske korsar din ibland. Att gå den här vägen är att gå hem. Det är att våga gå vilse för att finna något nytt. Man ska inte vara rädd för att vara vilse, för den inre kompassen leder förr eller senare hem om man följer den. Gå vilse och hitta hem är något man kan göra många gånger varje dag.

Med värme i hjärtat,

Evalotta.

__________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.