För att komma till en plats man inte visste fanns, behöver man ibland gå vilse.
Jag tycker om att gå vilse, i alla fall när det är lite lagom mycket. Det gäller såväl i det yttre som i det inre. Det kan vara att avvika från stigen i en skog som inte är större än att jag troligtvis skulle lösa det förr eller senare, om jag kom helt vilse. Det kan också vara att gå vilse i mitt inre. Det senare har jag övat på så länge jag kan minnas.
Ganska länge trodde jag att det var något fel på mig som hamnade i den där vilsna känslan. Nyss kände jag mig ju hemma i mig själv, trygg och glad. Så kom en vilsen dag och smög sig på. Det kändes som om det inte borde vara så.
Med decenniernas gång har jag lärt mig förstå att de här vilsna dagarna med en underliggande ångest och skörhet i systemet, är något jag kan vara djupt tacksam för. Det är inget som är fel, tvärt om. De vilsna dagarna är portaler in till ett djupare hemma. De leder mig att söka min hemvist ännu längre in.
Ibland för de dagarna med sig en av mina föräldralösa delar som jag tappat bort längs vägen. Vi återförenas och känslan av vilsenhet försvinner. Ibland kommer vilsenheten för att sätta mig i rörelse. Den får mig att sakna något, längta, och så påminns jag om en kärlek djupt därinne som vill nå mig. Den rastlösa känslan i mig sätter mig i rörelse och jag kommer i samklang med mig själv. Ibland vill den vilsna känslan bara få mig att bli riktigt vaken. Att göra något nytt. Se, verkligen se. Prata med människor jag möter på stan. Den får mig att vakna, för livet känns; gör skönt-ont.
Det finns någon, något, djupt inom mig som lockar mig hem på olika sätt. Den där kärleken djupt inne i mig har sina sätt att kalla mig till sig.
Det händer att jag glömmer bort att den sorgsna, vilsna känslan är en portal och tror att något är fel. I den stunden tror jag att den klarhet jag hade igår borde vara kvar idag och så känner jag mig som en som det aldrig blir någon ordning på. Om jag inte fångar upp mig själv där, går jag mer vilse och då på ett sätt som gör mer ont. Att döma något tillstånd ger alltid en smärta som leder bort från en själv. Där behöver man fånga sig själv så fort det går.
Alla känslotillstånd som till en början kan kännas oönskade, kan vara portaler hem till ens hjärta om man välkomnar dem. Vägen hem till en själv går inte sällan genom känslolandskap man spontant vill slippa. Egentligen är det inte så jobbigt att gå genom sorg och vilsenhet, inte om man ger sig hän och låter sig själv vara. Det är när man värderar och dömer och försöker förändra vägen framför sig som det blir svårt. Att lita på processen och låta den ha sin gång, leder hem.
Kärleken där inne vill nå oss, föra oss hem. Den använder sig av sinnesstämningar för att få oss att röra oss mot den. Det gäller bara att veta hur man ska lyssna.
Med värme,
Evalotta.
__________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.
Går ofta till dina texter när jag känner mig vilsen. Dom hjälper. Tack!
Det gläder mig att höra. Tack! Med värme, Evalotta.
Tack för betydelsefulla ord i vilsenhetens träsk…
Tack för responsen!