Hur en uppväxt med silent treatment kan påverka en för resten av livet

Tystnaden blir skrämmande

Att växa upp med Silent treatment kan sätta spår i dig för livet. Silent treatment – att genom en distanserad tystnad, kanske i kombination med en blick, visa att man är mycket missnöjd med den andre. Att uppleva det här som barn är oerhört förvirrande och skrämmande. Kontakten bryts utan att man vet varför. Man får ingen förklaring, ingen chans att förstå och reparera skadan. Man blir bara avstängd, bortstött. Det här är så hemskt för ett litet barn. Om det sker regelbundet, kan det sätta spår för livet. Det följer med in i vuxen ålder och finns där som något hotfullt, något man vill undvika till varje pris. Även om man som vuxen i sitt huvud förstår att någons tystnad inte är ett straff, kan nervsystemet på en millisekund ändå reagera på fara och dra igång en katastrofberedskap i kroppen.

Det här kan ta sig uttryck i en osäkerhet på om allt är bra eller ej i ens relationer. En tids tystnad eller en upplevd distans i en nära relation, skapar lätt känslan av att något är fel. Man börjar i sitt inre relatera till den andre med ett obehag. Tystnaden, avståndet, distansen växer på ens egen insida. Kanske är den andre helt omedveten om vad som har hänt hos dig. Kanske hade den andre bara mycket runt sig och fullt av tankar i huvudet. I det egna nervsystemet har skydden åkt upp och dramat är i full gång. Relationen känns oberäknelig, som något man behöver skydda sig från.

Känslomässigt otrygga dras till varandra – ambivalent möter undvikande

Inte sällan har en person med ambivalent anknytning fått med sig upprepade erfarenheter av silent treatment. Så möter en ambivalent en undvikande med alla de utmaningar och strategier den personen har för att klara sig. En undvikande drar sig bort och skapar avstånd. Blir tyst. I mötet med det, aktiveras rädslan igen. Rädslan förstärker bindningen. Lösningen på smärtan och rädslan upplevs i den stunden vara kontakt. Man vill bara återupprätta kontakten för att få känna den närhet som tar bort stressen, som lindrar och lugnar, som är trygghet.

Den djupa rädslan för tystnad som känns som avstånd kan verka irrationell för såväl huvudet som för den andre. Självkritiken som också den syftar till att bevara relationen, kan gå igång med anklagelser som: ”Det här borde väl en vuxen människa klara av? Du vet ju att X behöver tid för sig själv, det måste du respektera. Du vet ju att X blir tyst när han/hon tänker. Du kan inte vara som ett klängigt barn som hela tiden behöver bekräftelse. Skärp dig nu.” Men så blir det för outhärdligt inom och du bara måste få kontakt. Måste få kommunicera vad som händer i dig. Måste få göra allt bra igen.

Kanske skapar dina försök ett nytt drama där den andre känner sig anklagad och kvävd och drar sig längre bort. Din farhåga blir bekräftad.

Du kan aldrig bli för mycket – om att fånga upp sig själv

Det djupa rädslan och sorgen över att ha blivit utestängd, bortstött och avskuren från kontakt, behöver tas omhand. Den behöver bli sedd. Dina unga åldrar måste få bli hörda i hur outhärdligt det är. De behöver garantier för att det här aldrig kommer att hända igen. Om du lättar på den inre censuren och erkänner de känslor som vaknar när någon försvinner bort i tystnad, kommer du förmodligen att känna en förlamande rädsla. För det lilla barnet är det ett hot mot livet när föräldern försvinner, känslomässigt som fysiskt. Det här lilla barnet har gömt sig någonstans djupt inne i dig i väntan på att tryggt kunna komma fram.

Den enda som kan garantera det barnet trygghet, är du. Du behöver vara den trygga vuxna. Du behöver vara lyhörd för rädslan som väcks och finnas kvar med din kärleksfulla blick. Dina inre unga åldrar kan aldrig bli för krävande, klängiga eller jobbiga i relation till dig. När du vänder ditt ansikte till dem och ser dem med kärlek, behöver de inte ropa så högt längre. De behöver bara bli hörda i sina känslor och få veta att känslorna är okej. Att du inte kommer möta dem med tystnad.

Att behandla sig själv som man blivit behandlad

Det är lätt att obemärkt behandla sig själv som man blivit behandlad. Något hände i dig när du som liten möttes av den där distanserade tystnaden. Kanske försökte du försvinna med allt som var du, för att inte göra saken värre.

Det kan bli så att man integrerat det där distanserade i sig själv utan att märka det. Ofta gör vi så och så länge det händer i det fördolda, gör det livet svårare för oss.

Jag vill lära känna dig som du är

Jag vill lära känna dig som du är. Prova att säga det till den rädda delen inom, den som försvinner.

Jag ser att du blev väldigt rädd. Jag är här hos dig. Jag förstår att det känns skrämmande. Jag stannar kvar hos dig, även om du har gömt dig djupt inom mig. Du behöver inte bry dig om den andre där ute, jag finns här hos dig. Jag kommer aldrig att överge dig. Det är mig du behöver nu. Förlåt att jag inte har funnits här för dig, jag har inte förstått att det var mig du längtade efter. Jag trodde också att det var någon där ute, men det är ju vi två som behöver varandra. Jag behöver dig för att känna mig levande och du behöver mig för att känna dig trygg. Tillsammans blir vi hela. Jag älskar dig. Kom så går vi och gör något mysigt tillsammans. Jag bär dig. Du är min skatt, min glädje. Jag älskar dig.

Försök inte få rädslan att försvinna, möt den

Det är så lätt att vilja få jobbiga, obehagliga känslor att försvinna. Gå över. Upphöra att komma. Kanske försöka förändra den yttre omgivningen. Så länge du försöker lösa det så, kommer de att sjunka tillbaka in i skuggan för att vid rätt tillfälle komma tillbaka med än större kraft. De kommer att ta i och kännas starkare för att du inte ska missa dem. Men så finns det här smått magiska alternativet att möta känslan. Det är en så liten inre rörelse som ska till, en som kan kännas så kontraintuitiv. I samma stund som du öppnar för att känna känslan, låter den finnas och bli en del av din verklighet, börjar den skifta. Trygghet kommer av att kunna känna alla känslor, stå kvar i dem, låta dem alla vara förekommande hos dig. Inte en gång och sedan får det vara nog, utan för evigt.

När du skiftar från att försöka bli av med känslor till att börja låta dem vara välkomna när de kommer, då kommer en helt ny trygghet. Trygghet är att kunna stå kvar i alla sorters känslor, utan att stöta bort dem. Utan att stöta bort sig själv. Utan att säga till den oönskade delen att den inte borde finnas. Det är okej att reagera med rädsla när någon är tyst. Det kan vara din undvikande vän, men det kan också vara en person som inte alls relaterar tystnaden till dig. Det är okej att du känner osäkerhet, oro, panik, smärta och sorg när du möts av tystnad. Kanske kommer den reaktionen alltid att komma hos dig. Den måste inte gå över, den är inte ett problem som ska lösas. Det är bara känslor som känns och när du välkomnar dem så lugnar de sig. Det är okej att bli rädd. Det är okej, allt med dig är okej. Alltid.

Med värme,

Evalotta.

__________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.