Projektioner

Kanske låter projektioner i dina öron som något dåligt som man inte ska hålla på med. I en konflikt kanske du själv har sagt åt någon att inte projicera sitt bagage på dig. Det kan verkligen vara obehagligt att vara föremål för någons negativa projektioner. Det finns också positiva projektionerna. De som får dig att tycka att någon du knappt känner är fantastisk eller får andra att höja dig till skyarna.

Projektioner är inte dåligt, de är spännande information

Projektioner är bilder, drömmar, förhoppningar, rädslor och fantasier från vårt inre som vi projicerar på vår omgivning. Vi projicerar det vi bär någonstans i vårt omedvetna. Så länge vi tänker på projektioner som något dåligt som andra håller på med, blir det svårt att närma sig den här dörren till sitt inre. Om man istället går med på idén om att vi alla projicerar som ett sätt att uppfatta, förstå, tolka och förhålla oss till vår omgivning och att det är oundvikligt, blir det lättare. Jag skulle säga att det du projicerar på andra, är en spännande ingång till dig själv.

Hämta hem sina projektioner

Att hämta hem sina projektioner är ett spännande projekt. Det innebär till exempel att du stannar upp och känner in vad som händer i dig i mötet med människor. Projektionerna försiggår i det fördolda inom dig, så för att hitta dit behöver du stanna upp och känna in utan att döma. Gör det nyfiket och prestigelöst. Jag brukar tänka på människor som fått leva länge, hur de på ålderns höst ibland kan släppa garden och blir alldeles mjuka. Så försöker jag själv göra när jag närmar mig min skugga.

Om du projicerar ditt bagage på någon, kommer du att bli extra triggad av den personen. Du kan ha projicerat dömande, kritiska drag på den andre. Kanske nyckfulla och oberäkneliga. Kanske svekfulla drag. Det här väcker upp något i dig som du behöver ta hand om i dig själv. Där och bara där kan det skadade omges av den trygghet det behöver.

Du kan ha rätt, men se här:

Det kan hända att personen du möter faktiskt har alla de drag jag räknade upp. Även om du gjorde en korrekt bedömning, så är det ändå oerhört värdefullt att hämta hem dina projektioner. Eftersom du triggade på den här människans beteende, upplevde en del i dig att det handlade om dig. Att du var i fara. Att du behövde skydda dig, gå bort från den andre eller försöka blidka genom anpassning eller gömma dig genom att stänga av.

En spegel

I dina projektioner får du syn på dina rädslor, strategier och mönster. Du möter en person som du upplever som nyckfull och går in i anpassning. Du möter en person som känner sig hjälplös och du går in och blir en stark räddare. Du möter någon som verkar stark och utan sprickor och du blir en osäker version av dig själv. För någonstans i dig finns det osynliga regler för vem du blir, behöver bli, i mötet med din omgivning. Oskrivna regler som likväl kan vara ganska hårt inristade i din skugga. Regler som att man inte får utmana någons sköra självbild, för då händer något hemskt och istället går du in i anpassning. Regler som att du måste rädda den hjälplösa, för den hjälplöshet du trollat bort inuti dig själv var något som behövde fixas, lösas, gå över så fort som möjligt.

En väg till ett större rörelseutrymme

Det här som jag pratar om i några meningar, är ett livsprojekt. Det är inget du fixar på en sommar, utan snarare ett nytt och intressant sätt att utforska dig själv och din omgivning på. Det som händer när du börjar leka med att hämta hem dina projektioner, är att både du och den andre blir friare. Ni får liksom båda en möjlighet att komma ur dramat och skala av lager efter lager av dolda förutfattade meningar. De där oskrivna reglerna kring vem du måste vara eller inte får vara, de som utmanas i mötet med andra, är inte en del av dig. De har bara hamnat i dig på grund av vad du mött eller inte mött genom livet. Att se det så, gör det hela mer prestigelöst än att behöva erkänna skamliga tankesätt hos en själv. Har det häftat fast skam vid det du tänker och känner? Det är sådant som händer oss alla. Det är inget att skämmas för. Du behöver aldrig skämmas för skammen. Skam händer oss. Skam får oss att gömma oss. Skammen får oss att projicera.

En uppdatering av världen du lever i nu

De bedömningar vi gör av vår omgivning grundlades till stor del när vi var barn. Det kan ställa till det, för när vi var barn drog vi lätt felaktiga slutsatser om oss själva. Vi kunde inte se de svårigheter våra föräldrar hade, utan la bristande bemötande på oss själva. Vi behövde interagera med en omgivning som kanske inte hade vårt bästa för ögonen, utan hade fullt upp med sitt eget. Vi var också hjälplösa och beroende av andra på ett sätt som vi inte är som vuxna.

Att vara nyfiken på sina projektioner är en hjälp på väg mot att få syn på dina gamla programmeringar, de filter genom vilka du ser din verklighet. Det är också en hjälp att få fatt på allt det som finns fastlåst där. I dina mönster finns en fastlåst potential som du behöver. I mönster av anpassning och upplevelsen av att andras agerande har med oss att göra, försvinner chansen att få tillgång till de vi är i oss själva och de rika inre resurser som finns där.

I världen du lever i nu, har inte andras agerande med dig att göra. Andra agerar utifrån sig själva. Du är du, ett eget, separat jag som är hel i dig själv.

Positiva projektioner

Vi håller också på med positiva projektioner. Vi projicerar det fina vi inte ser hos oss själva på andra. Vi projicerar förmågan att möta våra behov på den andre. När vi är nyförälskade projicerar vi som mest, såväl på romantisk kärlek som i vänskap. Vi projicerar den styrka vi behöver på andra och vi projicerar behovet av att bli räddad på någon som känner sig hjälplös. Ja, visst kan den andre förefalla stark eller hjälplös. Återigen, det är det faktum att du reagerar på det som är intressant. Kanske börjar du omedelbart rädda (du kan ha projicerat en stark hjälpare på dig själv) eller så gör du uppror i ditt inre och klagar över alla som behöver din hjälp hela tiden. Varför måste alltid du lösa allas problem? Här protesterar du mot bilden av dig själv som du sitter fast i men inte vet hur du ska lösa upp. Problemet är inte de som behöver dig, det är bilden av den du tror att du är eller måste vara. En projektion du fått på dig för länge sedan och som blivit kvar.

Du kanske möter någon som får dig att känna dig helt fantastisk. När ni möts känner du dig sedd, älskad, värdefull och älskad. Det känns smått magiskt, för den här känslan infann sig redan första mötet innan ni ens kände varandra. Det här möter en djup längtan hos dig och smygande börjar du anpassa dig för att inte förlora det här underbara. Vips har du trasslat in dig och tappat bort dig själv. Kanske är det du som tillskriver andra fantastiska egenskaper väldigt fort. Det är inte fel. Inte dåligt. Inget du inte borde göra. Snarare är det en möjlighet för dig att stanna upp och fråga dig själv vad det är som försiggår i ditt inre.

Vad ska man då leta efter inom sig?

När du checkar in i dig själv, kan du till exempel fråga vilka känslor som finns i kroppen (inte i huvudet). Känn in i kroppen. Kanske finns det känslor under de känslor du hittade. Känn in i kroppen om det finns spänningar någonstans (käkar, mage, bröstkorg, nacke…)

Vad har väckts i dig? En ilska? Trötthet? Sorg? Maktlöshet? Kärlek? Längtan? Eufori?

Vad behöver du nu? Vad har du tillskrivit den andre eller dig själv? På vilket sätt har det hjälpt dig att göra så?

Egentligen är det viktiga att stanna upp och skapa ett litet mellanrum mellan dig själv och den andre, mellan dig själv och bilden av dig. Att du blir medveten om att det som känns som en sanning, kanske inte är det. Det händer något när du varsamt och utan att döma ber om att få se under ytan. Du kan låta processen ha sin gång. Lita på processen. Lita på det friska, kloka, fria som bor i dig. Det som vill komma fram. Det sanna livet i dig som vill se klart och vara allt som är du.

Md värme,

Evalotta.