Att möta sitt livs kärlek och strax därefter stå ensam kvar, är en väldigt smärtsam upplevelse. Den kan slå undan fötterna på en och vara svårt att förstå. Varför lämnade den andre något som var så fint? Kanske till och med precis efter att ni haft ert bästa möte någonsin? Jag ska försöka förklara varför det kan bli såhär. Jag lånar min röst åt den som försvinner bort. Det är sorgligt, men det är aldrig personligt.
Därför måste jag bort
Du sträcker dig efter mig. Ringer, skriver, undrar var jag är. Vart jag tog vägen. Du vill ha kontakt, vill att jag ska fortsätta stå där vid din sida. Se, spegla och bekräfta dig. Få dig att känna dig älskad, vilja vara nära.
Jag ser hur osäker du blir när jag försvinner. Du vill att jag ska vara kvar, men jag måste bort. Bort från alla krav och förväntningar. Förväntningar och krav. Du ställer inga krav, säger du, men jag känner dem. Jag känner hur mycket du vill att jag ska vara den du behöver. Dina förväntningar går in i mig som krav och äter sig in under huden på mig. Stressen kramar lungorna hårdare och hårdare och det blir svårt att få luft. Jag måste få vara fri. Fri att vara jag. Fri att vara mig själv.
Det kan jag vara med dig, säger du, men det känns inte så. Jag kan inte vara mig själv, för då blir du besviken. Jag ser smärtan i dina ögon när jag behöver vara ensam. Jag känner rädslan från din hud när jag inte vill vara nära. Du vill försäkra dig om att vi ses. Boka in möten. Jag känner mig kvävd. Jag känner mig bevakad, kontrollerad, tvingad att vilja vara nära dig.
Du menar inte så, säger du. Du blir ledsen för att jag reagerar som jag gör. Du vill reda ut, förklara dig. Du backar, ger mig utrymme, säger att du väntar på mig. Det ger mig klaustrofobi. Du står där och väntar tills jag är redo, redo att vara nära. Nära dig, dag ut och dag in. Du förväntar dig att det utrymme du ger mig ska leda till att jag ska kunna vara med dig. Jag får panik.
Jag måste få vara ensam för min egen skull. Vara utan sällskap för att kunna känna mig själv, hitta lugnet och friden. Vara ensam på obestämd tid, kanske alltid. Att vara nära ibland är mer än jag behöver och det ger mig alltid en dålig känsla efteråt. Som om jag har gett bort mig själv. Som om den närhet jag ger, förpliktigar att ge mer.
Ett behov jag inte kan möta
Du kommer aldrig att bli nöjd. Du säger att du älskar mig, men du vill ha något av mig. Du vill att jag ska ta hand om ditt oanknutna inre barn och ge det den trygghet det aldrig fått. Du kommer till mig med de behov som ett litet barn har av sin förälder. Jag ser och förstår det. Jag ser den lilla därinne som längtar efter att få vara viktigast i världen för någon. Jag kan inte bära det barnet. Jag kan inte vara nära dig om du inte bär dig själv. Jag kan inte vara nära dig om du tar mina behov som avvisanden. Jag kan inte vara den du vill att jag ska vara och därför måste jag gå bort från dig.
Om jag försöker vara nära dig, hamnar jag i en anpassning där jag överger mig själv. Jag måste försvinna med mina behov för att tillfredsställa dina. Jag orkar inte med den storm av känslor som rasar inuti dig när jag uttrycker mitt behov av avstånd. Behovet av att ha space runt mig. För mig räcker det att kanske ses någon gång ibland och dela våra liv. Du ditt och jag mitt. Det där vi:et du så innerligt längtar efter, det kan du inte få av mig. Du kan få ett du och ett jag, två separata människor som lever sina olika liv och ses ibland. Det är det enda jag kan ge dig, och bara när jag själv längtar efter det. Det kommer inte att vara när du vill eller så ofta som du vill. Det kanske blir en gång om året om ens det. Det kan bli när det blir, när vi båda känner för att ses en stund.
Om jag är rädd för att förlora dig? Om du verkligen inte betyder mer än så för mig?
Det här handlar inte om dig, utan om mig. Om mitt behov av att få vara ensam under min hud. Om att inte behöva känna att jag sårar någon när jag bejakar mig själv. Om att jag inte orkar möta besvikelse igen och igen. Jag vet att du tycker att jag borde arbeta med mig själv. Arbeta med att läka mina sår så att vi kan vara tillsammans. Inte för min egen skull, för att jag ska må bra, utan för att det då kan vara vi. Jag vill inte det. Jag vill få vara fri, fri att vara den jag är.
Jag kan bara känna mig fri att älska innan det kommer förväntningar med in i bilden. När kraven kommer, försvinner mina känslor och ersätts av ångest och obehag. Varje gång.
Om det är jobbigt att ha det så?
Ja. Det är därför jag behöver få vara ifred, ensam med mig själv i det kravlösa. Jag är ledsen att det här är svårt för dig, men det är sanningen om hur det är för mig. Jag kommer fortsätta söka känslan av livfullhet som jag känner när det inte finns några förväntningar på mig. Bli förälskad för att sedan lämna så snart ångesten slår till. Jag måste få vara jag, fri från anpassning. Fri att följa mina behov. Fri. Ensam är inte svårt för mig, det är skönt.
Varför jag kan vara nära andra människor men inte dig?
Därför att det är kravlöst. De kommer inte så nära. Jag kan komma och gå som jag vill, dyka upp utan krav på att stanna. Jag måste få ha det så. Jag förlorar mig själv i närheten till dig, men jag ser att det samma händer dig. Du blir vilsen och skör i min närhet. Du förlorar dig, anpassar bort dig själv för att få mig att stanna. Försöker att inte behöva närhet. Du dödar något i dig själv. Vi är inte bra för varandra.
Jag vill att du ska känna att du är fin. Jag önskar dig någon som kan stanna hos dig. Denna någon är inte jag. Vi kan bara må bra bortom mönstret. Jag vet inte om jag kommer hitta dit. Kanske hittar du dit. Kanske möts vi i framtiden när vi båda står stadigt i oss själva. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste gå.
Med värme från budbäraren,
Evalotta.
__________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.
Oj oj oj..varje ord är så jag! Har varit inne på att jobba på mitt anknytningsmönster men insett att det är för mycket jobb. Så istället har jag en relation med en man som är gift. Aldrig haft en mer fungerande relation i hela mitt liv o vi är inne på 5e året nu. En relation som är precis så mycket att jag ska kunna älska honom utan att vilja fly.
Hej och tack för det du delar. Så bra att du har hittat ett sätt som funkar. Det är svårt annars, med känslan av krav och otillräcklighet. Jag förstår att det känns övermäktigt att arbeta med anknytningsmmönstret. Jag tänker att om du gör det, så är det inte primärt för att kunna vara nära i en kärleksrelation, utan för att må bättre i dig själv.
Med värme,
Evalotta.