Ambivalent anknytning – jag går sönder när du försvinner

Förstår du vilken smärta du skapar när du först möter mig med den kärlek jag längtat efter i hela mitt liv och sedan bara försvinner? Förstår du inte att du sliter sönder mitt hjärta när du i ena stunden släpper mig in i ditt innersta för att i nästa stund behandla mig som en främling?

Förvirringen

Jag vet inte vad jag ska tro. Hela du är full av motsägelser och dubbla budskap. Du säger att jag är din närmaste, att du aldrig har känt så här för någon förut. Att du aldrig släppt någon så nära. Att jag är speciell. Jag får se all din sorg, ditt längtande hjärta. Vi möts i det sårbara. Så stöter du plötsligt bort mig. Svarar inte på mina meddelanden. Lämnar mig i tystnad i dagar, veckor, månader. Jag ser på sociala medier att du umgås med andra människor. Jag ser dig le tillsammans med andra män och kvinnor. Du står nära andra men inte mig. Mig måste du hålla ifrån dig.

Mina behov är inga krav

När du tillsist svarar, säger du att jag kväver dig. Att mina behov kväver dig. Att du inte orkar med alla krav. Mina behov är inga krav! Jag har hållit tillbaka mina behov hela livet och när jag äntligen börjar våga visa dem, säger du att det kväver dig. Att mina behov är något som får dig att vilja bort från mig. Förstår du vad det gör med mig? Hur det skadar mig? Jag vill inte behöva känna att mina behov är fel, orimliga, omåttliga, kvävande och abnorma. De är inte det. Det är helt vanliga behov. När du säger att det är mina behov som driver dig bort, går jag sönder.

Två dåliga alternativ och en del ångest

Det är som om jag måste välja mellan att avstå från mina behov av närhet och att vara med dig. Om jag ska få dig, får jag inte behöva något från dig. Om jag bejakar mina behov, förlorar jag dig. Jag orkar inte ha det så. Jag måste få vara en levande människa med helt vanliga behov utan att stötas bort. Varför kan du inte bara se det? Jag har aldrig kunnat uttrycka mina behov utan att den andre försvinner. Jag måste överge mig själv och gå in i anpassning för att den andre inte ska försvinna. En anpassning som gör mig tom, tyst, skör, känslig och långsamt utslocknande.

Tvingad in i ensamhet

Du säger att jag har min egen resa att göra. Jag vill inte behöva göra allting själv. Jag har alltid varit hänvisad åt mig själv. Jag vill få lov att behöva en annan människa, vill få lov att behöva närhet, tröst, stöd och trygghet. Jag vill inte behöva vara ensam mer.

Varför

Varför lät du mig tro att det var vi? Att du älskade mig? Om du vet att du inte kan vara nära, varför lät du mig då tro att det var annorlunda med mig? Att jag var den som det skulle fungera med, även om det aldrig fungerat förut? Du tryckte på alla mina känsligaste knappar. Jag förstår inte vad du skulle dit och göra om du ändå skulle gå. När du mötte mig var jag stark, strålande, glad och självklar. Efter ditt besök i mitt liv är jag känslig, skör och vilsen. Förstår du vad du ställer till med där du drar fram? Varför lät du mig hoppas?

Jag måste släppa dig

Jag måste släppa dig. Det är svårt. Det går nästan inte. Det är som om du på något osynligt vis håller mig kvar med din frånvaro. När jag börjar finna mig själv igen, hör du av dig. Det är som om du känner att jag är på väg bort från dig och då, precis då, skriver du det där som väcker mitt hopp igen. Det har hänt så många gånger nu, men det leder aldrig någon annanstans än runt i cirklar. Jag förstår nu att jag måste släppa dig. Jag måste vända hem till mig själv.

Min resa och din

Jag måste göra min resa och du din. Jag måste stå ut med att släppa dig. Det jag släpper är egentligen inte dig, utan mitt hopp. Jag måste släppa taget om min längtan efter den människa som kan ge mig det mina föräldrar inte kunde ge mig. Den människan finns inte. Jag förstår att mötet med dig väckte upp mina sår och att du inte kan vara den jag saknat hela mitt liv. Du måste få vara du. Jag måste få vara jag. Jag vet inte om det finns en framtid för oss, men jag vet att det finns en framtid för mig där jag inte överger mig själv för att få vara nära. Jag är inte där än, men jag trampar upp stigen som leder mig dit. Så småningom kanske den blir till en väg eller rentav grunden för min existens.

Med värme från budbäraren,

Evalotta.

__________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.