Känslomässigt obekräftande människor

Det kan verkligen vara obehagligt att vara nära känslomässigt obekräftande människor. Eller, nära kommer man ju egentligen inte, men att försöka ha en nära relation med en person som inte bekräftar ens känslor är väldigt svårt.

Ambivalent anknytning och känslokyla

Om man är relationsorienterad, högkänslig och/eller har ett ambivalent anknytningsmönster med sig, är det naturligt att vilja känna en emotionell kontakt med andra människor. Man vill känna kontakt med den andres hjärta. Man vill mötas på ett djupare plan. När kontakten stannar på ytan, känns det lätt som ett avvisande. Distansen skapar en stress och för att lugna nervsystemet försöker man igen. Man försöker hitta den där kontakten man söker. Kanske ställer man frågor till den andre, frågar och frågar och så har man suttit där och lyssnat i en timme utan att få en enda fråga tillbaka. Eller så försöker man skapa känslomässig kontakt genom att berätta om sig själv på ett djupare plan. Man delar med sig av sitt inre, vad man själv känner och hanterar känslomässigt just nu. Ofta slutar det med en känsla av att ha lämnat ut för mycket information om sig själv till någon som inte ens verkar reagera.

Att bli den som den andre behöver

Att inte få känslomässig respons från den man har nära på något sätt, en vän, sin partner eller förälder, kan skapa en djup stress i systemet. En stress som får en att försöka mer och mer utan att lyckas. Man försöker med alla sina strategier, de som hjälpte en att överleva som ett litet barn och som nu har blivit automatiska reaktioner vid upplevd fara. Stressen ett litet barn känner när det inte får känslomässig respons, är så stark och överväldigande att den nästan inte går att känna. Den placeras i kroppen istället. I en mage som gör ont, i ett hjärta som rusar eller i axlar som blir spända som stålrör. Känslor av vanmakt, rädsla och sorg puttas allt djupare in i kroppen. Till mötet med den känslomässigt obekräftande föräldern tar man med sig ett jag som föräldern kan stå ut med. Ett välanpassat jag utan känslomässiga behov. Ett jag som inte direkt har några problem. Ett jag som är tryggt och stabilt och som kan se och lyssna på sin förälder. Ett jag som kan vara den trygghet som föräldern behöver. Föräldern som inte heller haft en känslomässigt trygg barndom, kan inte spegla barnets känslor. Den blir obekräftande. Relationen fungerar bara om barnet trollar bort sina egentliga känslor och mår bra.

Vi tar med oss vår första modell för närhet

Den modell för närhet vi växte upp med, blir kvar som en automatisk respons hos oss. Den ligger så djupt att den blir självklar. I oss ligger också en djup drivkraft att skapa relationer där vi känner oss trygga. Relationer till människor som liknar de vi växte upp med, men där vi nu ska få det vi inte fick då. Det blir en ambivalent resa där vi pendlar mellan att veta precis hur vi behöver anpassa oss och samtidigt försöker få det vi inte fick då. Den här typen av relationer kan ha en närapå magisk attraktionskraft på den ambivalenta som är beredd att gå långt för att äntligen få den närhet man alltid saknat. Som ambivalent börjar man överge sig själv. Över-ge av sig själv. Kontakten måste ju finnas där. Det måste bli en känslomässig närhet, allt annat är otänkbart. Ibland finns den ju där, eller i alla fall glimtar av den. Det lilla barnet inom hoppas på att det någonstans i den andre finns en känslomässigt tillgänglig person som kan se och älska på ett stabilt och tryggt sätt.

Ni strävar åt helt olika håll

Det kan ta lång tid att på djupet inse att det här aldrig kommer att fungera. Den andre kan inte. Den andre är inte känslomässigt tillgänglig för sig själv. Den har inte samma överlevnadsstrategi som du. Den har överlevt genom att inte behöva känslomässig kontakt och har därför ingen drivkraft att föra relationen djupare. Du har överlevt genom att klara dig utan men hela tiden hålla hoppet vid liv och försöka få fram det lilla som finns att få. Du har överlevt genom att anpassa dig så att förutsättningarna för känslomässig kontakt blir optimala. Du lyssnar, lugnar, känner in, parerar och känsloreglerar den andre så att den ska bli så trygg som möjligt. Du vänder ut och in på dig för att den andre ska bli kapabel att möta dig. Den andre har inte alls samma fokus. Den känslomässigt otillgängliga vill inte till sina känslor och därför inte heller till dina. Den vill fortsätta undvika känslomässig kontakt, för annars gör det för ont. Annars kommer stressen och ångesten. Känslomässig kontakt är förlorad kontroll och då kan allt rasa samman. Det har deras inre lilla barn inte råd med.

Rädslan

I mötet med känslomässigt obekräftande människor, behöver du fånga upp ditt inre barn. Det är en skrämmande upplevelse att möta en vägg. Det är lätt att tro att de känslor som inte speglas inte får finnas. Om den andre blir arg, tyst, ifrågasättande eller ignorerar dina känslor, är det lätt att bli rädd. Det kan landa i en som om känslorna inte får finnas, som att man själv inte får finnas. Som om det som är sant och äkta hos en själv är fel. Rädslan sitter så djupt och skapar en enorm stress.

Du behöver stå stadigt bredvid ditt inre barn när du ska möta någon som vill vara med dig men samtidigt håller en känslomässig distans. Dina känslor får finnas även om den andre inte kan bekräfta dem. Alla dina reaktioner är fina, viktiga och värdefulla, även om den andre skulle ifrågasätta dem och säga att du har fel. Viska i barnets öra att det är så, så bra att känslorna kommer fram. Att du står bredvid och ser och att du ska stötta allt du kan.

Försök inte skapa en känslomässig kontakt

Den helt nya vägen framåt handlar om att sluta försöka skapa en känslomässig kontakt med någon som inte kan. Du kommer bara att fara illa av det. Om den andra bara ger små glimtar ibland efter att du först vänt ut och in på dig själv, så kan den inte själv. Du ska inte försöka vara nära en person som inte kan. Visa alla dina känslor för dig själv. Dina känslor får finnas. Dina behov får finnas. Se upp så att du inte projicerar föräldraskapet på den här obekräftande personen och ger den makt att avgöra om dina känslor får finnas eller ej. Dina känslor får alltid finnas. Den andre kan eller kan inte möta dig med den trygghet och värme du behöver. Om du bara får känslomässig kontakt någon gång ibland, är det bättre att sluta försöka. Visa dina känslor och behov för dig själv och människor som möter dig med trygghet och värme. Visa dem inte för någon som ändå inte kan se. Den andre låter inte bli att se med vilje, den kan helt enkelt inte och det spelar ingen roll vad du gör för att försöka förändra det.

Den andre kan inte och det beror aldrig på dig. Du kan inte påverka det. Du kan bara påverka om du ser eller inte ser dig själv. Du är den som väljer nu. Kanske har du omgivit dig med nära relationer som liknar dem du växt upp med. När du plötsligt slutar försöka, så blir det tyst. Tyst och tomt, för de andra vet inte hur man gör och är kanske inte heller så intresserade av vad som händer i dig. Kanske saknar de allt det du gav när du var i anpassning. Det kan bli tomt runt dig, men så kan det behöva vara för att du ska kunna skapa nya och ömsesidiga relationer utifrån en annan drivkraft.

Lager på lager

Det är som att lager på lager behöver skalas av. Den här resan kan ta ett liv. När jag var yngre trodde jag att det fanns en slutstation, att man blev klar med saker. Nu vet jag att det fortsätter, att man aldrig blir klar. Det är en befrielse. Saker är i process och den inre resan är utan slut. Det är så vackert och fascinerande. Man blir aldrig färdig och det är som det ska. Var stolt över dig själv, att du står där och låter dig skalas fram. Din friska kärna blir allt mer tillgänglig för dig, ju fler lager som skalas av. Medeltidsmunken Mäster Eckhart beskrev det som att vi har lagt björnhudar runt själen. Hudar som värmer och skyddar, men också skymmer sikten och försvårar kontakten med vårt sanna jag. Att skala av och skala fram genom att situation för situation bejaka något av det som är sant för oss, leder så sakteliga hem.

Med värme,

Evalotta.

__________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.