Sorgen har sitt eget rum
Sorgen är så tidlös, tänker jag. Den är som en plats inom där alla mina sorger samlats. Ett rum jag förs in i när någon jag älskar rör sig i dödens gränsland eller tagit klivet över kanten. När sorgen är i mig, är jag alla mina åldrar och alla mina sorger samtidigt. Barnet. Den unga vuxna. Mitt nu.
Att sörja är svårt för den som behövt avstå sina känslor
Sorgen väcker sorgen till liv. Att sörja kan verkligen vara en färdighet man behöver lära sig. I synnerhet om man har fått med sig ett otryggt anknytniongsmönster. För den som lärt sig att inte reagera på sina egna känslor för att få höra till, blir sorgen ofta infrusen. Utdragen. Som en grå hinna över tillvaron; inte tjock nog för att greppa men ändå så påtagligt där. Det kan vara svårt att få fatt på och ta hand om det man inte riktigt når fram till. Sorgen lyser i botten av ens ögon, men det är svårt att nå fram. Man får öva. Visa att man finns där. Kanske hittar man lättare till känslorna när någon en bit ifrån sörjer. Det kan vara lättare att reagera på andras sorg, när man behövt avstå från att känna sitt eget. Det är en sorg i sig.
Det kan ta tid att hitta sina känslor när man tappat kontakten med de där sårbara inre rummen. Man kan inte söka det man inte ens vet att man har. Jag har svårt att tro att någon vill vara avskuren från sitt rika inre känsloliv, men det är inte så lätt att få fatt på sårbara aspekter av sig själv. I synnerhet inte om man är van vid att vara en mycket kapabel och kompetent person. Det kan vara hjälpsamt att förstå det om sig själv och andra. Vi gör så gott vi kan.
Hur förstår man ens döden?
Död och förlust är svårt att förstå. Relationen till en älskad pågår till så stor del inuti. De finns där inom och endast en liten del av tiden träffas man fysiskt, om det inte är någon man bor tillsammans med. Bor man tillsammans blir sorgen än mer brutal.
Hur kan man förstå att en människa är borta när den kan kännas så nära på insidan?
I min värld kan man ha kontakt över dimensionerna, men det är något annat. Förlusten på jorden är likväl där.
Ljuset i ögonen och en annan mjukhet
En av mina nära står som med en fot i varje dimension. Det lyser som en frid genom ögonen och alla hårda kanter är som bortnötta av livet. Ofta blir det på det ena eller andra sättet, tänker jag. Man hårdnar eller mjuknar av livets törnar. Jag vill mjukna. Det kostar sårbarhet och skal. Lager på lager av anpassning och beteenden, skydd och strategier för att få höra till eller hålla på avstånd behöver skalas av så att det tillsist bara finns det mjuka kvar. Men mjukt behöver inte vara gränslöst, tvärt om. Mjukt kan vara att stå där i sin egen person, så som den är, utan sammanblandning. Att stå ut med att inte bli accepterad av människor. Att mjukna är för mig att mjukna in i sig själv och låta sig vara.
Hur är det för dig?
Med värme,
Evalotta.