Jag får en hel del brev som handlar om smärtan i att stå ensam med sin smärta. Det handlar om att inte hitta vänner som kan möta en, att andra vänder sig bort när man mår dåligt eller att man upplever att andra bara finns där när man levererar sitt glada, positiva jag. Hur gör man då, när man står där med den avgrundsdjupa känslan av ensamhet?
Det går också att förstå den som backar. Kanske är man inte villig eller kapabel att närma sig samma avgrundsdjup i sig själv. Kanske har man en historia av att bli använd som stöd och fått bära andras bördor för att få höra till. Av ren självbevarelse kan man då rygga tillbaka när någon kommer med en smärta den inte själv orkar bära.
Om det här reflekterar jag i dagens avsnitt.
Välkommen att lyssna!
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.
när du byter samtalsämne till dom små mötena, så låter det som ”att vara tacksam för smulor av kontaakt”, vilket hör ihop med att aldrig blivit tryggt stöttad/ tröstad av föräldrar – då lär sig barn verkligen att förhålla sig till smulor. Det är inte en bra talang, om man missar att det skulle kunna finnas MER, i hälsosamma dynamiker.
Så det du säger , tycker jag leder in på ett skadligt spår…
svara gärna via mail (och bifoga gärna det jag skrivit, i så fall, tack)
mvh / Tilda
Essensen i budskapet var att ingen annan kan trygga dig när du är vuxen, du behöver lära dig göra det själv. När du gör det, när du verkligen möter dig själv med en stor empatisk, öppen famn, igen och igen, då förändras något. Små möten blir närande, inte smulor att nöja sig med, för du tankar ur den inre källan.
Men det är så som jag ser det. Du ser kanske något helt annat och så får det gärna vara.
Allt gott,
Evalotta
Hej Tilda!
Så många fallgropar det finns när man försöker hitta en väg eller visa på en väg. Det som för den ene är väg är för den andre en fallgrop. Jag tror att det är svårt att komma ifrån det.
Det är en sorg att behöva nöja sig med smulor och det var inte vad jag hade för avsikt att förmedla. Det önskar jag ingen.
Att bära på tomrummet av att inte ha blivit tryggad och tröstad av en förälder som liten, kan vara svårt och smärtsamt.
Att inte hitta sina människor, kan vara svårt och smärtsamt.
Jag delar någon aspekt av det jag ser, väl medveten om det svåra i att fånga och kommunicera komplexa saker med ord. Ord som vi uppfattar så olika beroende på vad vi har med oss.
Om du själv har något som hjälpt dig längs vägen och som du vill dela med dig av till de som läser, så skriv gärna i kommentaren.
Allt gott,
evalotta.