Hösten är obönhörligen här. Mörkret. Regnet. Kravlöshetens årstid när allt får vara som det är och de låga förväntningarna får en stunds blå himmel att göra själen rusig av lycka.
Jag blir sorgsnare om hösten, eller så är det hösten som får det sorgsna i mig att bli mer kännbart. Jag älskar det sorgsna i dem jag möter, sorgsenhet är vackert. Min egen sorgsenhet har jag nog övar hela livet på att hantera. Att ge mig hän i den brukar vara det bästa, låta den kännas, berika mig, bli till ett skapande och något nytt som vill få finnas. Att ha åsikter om den fungerar betydligt sämre, åsikter som att den borde ha mer stråk av glädje i sig. Då gör den sig tung som ett sovande barn. Nej, den sorgsna är en del av mig och när hon får vara det brukar hon bidra till en kreativ harmoni.
Den rädda är en annan del av mig som är en ganska ny bekantskap. Vi har levt sida vid sida i hela mitt liv utan att jag har haft en aning om det. Hon har infunnit sig i en form som passat sig i möblerade rum. Som en underliggande ångest i bästa fall, annars mer som en känsla av att vara stum. Stel och bortom kontakt. Det är det värsta tillståndet av alla. Nu har jag förstått att det är så hon presenterar sig, den rädda i mig.
Vi försöker också lära känna varandra. Hon är så van vid att försöka att inte vara till besvär. Du stör inte alls, försöker jag få henne att förstå. Hon menar att hon är mån om att kunna känna sig trygg, för hon vill INTE infinna sig om hon riskerar att bli missförstådd eller dömd eller få höra att hon inte borde vara som hon är. Den hon är. Hon är den rädda i mig, med uppgift att visa mig vad som kan vara farligt och hålla mig trygg. Om hon inte får vara i rörelse och göra sitt jobb under drägliga arbetsförhållanden, blir det disharmoni i hela systemet. Jag måste lyssna och uppskatta det hon gör för mig, se och bekräfta, annars förlorar jag känslan av flödande liv. Vi har en bit att gå, men jag har lärt mig att stabila relationer ofta utvecklas långsamt över tid. Det blir bäst när det inte går för fort.
Vi sitter här om morgonen, om hösten. Tar en mugg kaffe till. Valpen min sover vid min sida. Kan jag skriva om den sorgsna och den rädda? Den rädda i mig vill INTE bli missförstådd och tagen för någon som ska fixas, ett problem, oönskad, dålig eller fel. No way. Ska någon ha åsikter om henne så raderar hon sig själv från det här inlägget omedelbart. Du måste förstå att hon är både smart, rolig, värdefull, intuitiv och en enorm tillgång. Om du som skrivet det här inlägget inte förstår det eller vågar tro det så är det ju du som har problem, inte den rädda i dig. Den rädda och den sorgsna ser på mig med en större självkänsla än vanligt. Hur ska du ha det?
Jo, säger jag. Men vem är då jag som är rädd för att vara rädd? Är det den jag behövde bli en gång i tiden som är rädd för att förändras? Det är nog så. Så är det nog. Men den förändringen är samtidigt något jag välkomnar med öppen famn.
Minnena ser mig
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
De är summan av dem som är ’jag’.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av alla mina tidigare.
Tranströmer
_________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.