Resan från att vara djupt intrasslad i sina anknytningsmönster till att leva djupt förankrad i sig själv, är lång och mödosam. Det finns inga genvägar, ingen quick fix, inget enkelt sätt att göra den på. Den tar tid och behöver så göra för att det ska bli stabilt och integrerat. Det finns dock väldigt mycket som man kan göra för att slippa de värsta fallgroparna och underlätta för sig själv.
Processen handlar om att gå från att vara känslomässigt intonad på sin omgivning till att bli känslomässigt intonad på sig själv. Kan det vara så svårt? Ja. Det är som att skifta från ett universum till ett annat.
När man överlevt genom att vara intonad på sin omgivning istället för på sig själv och sitt eget väsen, har man vävt in sig själv i en väv där kärlek, tillhörighet, värde, mening, trygghet, stimulans och existensberättigande är betingat av anpassning. Anpassning till outtalade spelregler, till ansvar för andras oreglerade känsloreaktioner, till andras behov och dysfunktionella mönster. När man tidigt börjat väva in sig själv i det nät av anpassning som fanns runtomkring en, lär man sig att kärlek, värde och tillhörighet kommer av att man gjort rätt, läst av rätt, levererat det den andre behöver och låtit bli att själv behöva något som den andre inte kan ge. Man lär sig hur kärlek känns och hur man kan få den. Man lär sig att kärlek känns mycket, att det gör ont, att man kan förlora den om man inte är i anpassning. Man kanske lär sig klara sig utan den för att slippa vara i anpassning men ändå vill ha den lite kravlöst. Man kanske förlorar sig totalt för att få den, för att tillsist stå där med ett nervsystem i upplösning.
Att läka sitt anknytningsmönster handlar om att skifta och helt lära om. I den nya känns kärlek inte som man är van vid, för den kärlek man upplevt har varit så intrasslad i anpassning. Det i sig har inneburit smärta och rädsla blandat med starka känslor av rus och förhoppningar om att få det där man så innerligt längtar efter. Man behöver lära sig hur kärlek känns för ett lugnt och otriggat nervsystem. Ett otriggat nervsystem upplever kärlek som lugn och stilla glädje och är man van vid det starka kan man ha svårt att attraheras av det stilla. Det tar tid, men här är vägen.
En annan resa handlar om att avstå från att göra det där man vet att den andre behöver, det som ger en omedelbar belöning. Avstå det för att istället stå still och känna in i sig själv. Att avstå att göra det man är van vid att göra i sina relationer, kan väcka den stress och ångest som man reglerar genom sitt invanda beteende. Den stressen, ångesten och sorgen behöver man lära sig att möta och ta hand om på ett empatiskt vis inuti sig själv. Att bygga upp den förmågan tar tid, men det är en alldeles nödvändig process.
Att skapa en empatisk och trygg relation till sig själv är en annan färdighet som gör resan lättare och besparar en mycket onödigt lidande. Att förstå sin självkritik empatiskt är en bra ingång för att hitta sina egna känslor och behov när man reagerar med stress och obehag. Självkritiken är en form av själv-omhändertagande som man kan lära sig vända till den varma, empatiska kontakt som möter samma behov som anpassning och intrassling. Det tar sin tid att lära sig förstå och integrera ett empatiskt förhållningssätt till det man möter i sig själv, men det gör livet så mycket lättare!
Resan mot att få tillgång till den hela individ vi någonstans bär inom oss, under alla överlevnadsstrategier och mönster, kan göras så mycket mer möjlig och angenäm om man vet var grunden finns och hur man kan slippa fastna där och bli avskräckt från att fortsätta. Jag har dedikerat mitt liv åt att verkligen göra den här resan på djupet själv och lära mig hitta här inne, frigöra och allt mer bli en fri, stabil individ. Det vi söker och längtar efter i våra intrasslade relationer är något som finns att få, men inte där. Det finns i individuationen, i kontakten med sitt sanna jag, i öppenheten inför det som strömmar genom ens kropp, livet och livskraften. Det finns i kärleken som möter upp inifrån. Det finns i det trygga hem ens kropp är ämnad att vara. Man behöver inte ge upp det man söker och längtar efter genom att förändra sina anknytningsmönster, men man finner det på en ny plats och i en annan form.
Det är fantastiskt att göra den här resan inåt, hem. Jag tror att många av oss längtar just efter att känna att vi kommit hem, att vi får vila, att vi är älskade och värdefulla, att vi hör till villkorslöst. Det där kan vi aldrig finna i otrygga relationer, men vi kan finna det i djupet av våra hjärtan, kroppar och nervsystem. Om du vill ha mig med på din resa, är jag alltid bara ett mail bort när du går mina kurser.
Med värme,
Evalotta.
_________________________________________________________________________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning .
Vill du gå på djupet och med kärlek och värme integrera de delar av dig som du behövt avstå från, är du välkommen till min kurs ”Skuggan, dina borttappade delar och vägen hem”.
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.