Från hyperuppmärksamhet till vila (nervsystemet)
Om man tidigt utvecklat ett hyperuppmärksamt nervsystem, sitter det ofta kvar djupt. Vaksamheten och anpassningen sker automatiskt under ytan. Utifrån kan det se ut som en makalös social kompetens. Det kan göra en mycket duktig och uppskattad på områden där man på olika sätt har med människor att göra. Men inombords kan det växa fram en tomhet och en ensamhet. En stress ligger där under ytan. Den finns där latent även om allt tillsynes är lugnt. Det är en stress som inte kan vilas bort, då nervsystemet är i någon slags beredskap bortom ens kontroll.
Förr eller senare kommer man på den inre resan till en tid då övergången från ett stressat nervsystem till ett lugnt blir alldeles nödvändig att ta sig an. Det nervsystemet som lärt sig överleva genom att vända sig utåt och respondera på sin omgivning, behöver vändas till en inre tillbakalutning. Det behöver få lugn, frid, trygghet och ro.
Det här är ett skifte som är så mycket större än man kan föreställa sig. Det är en allomfattande process där ingenting längre är vad det har varit. Det är som att gå från en värld till en annan, där kartan inte längre stämmer och mycket behöver läras om från grunden.
Anknytningsmönster och projektion
Ofta börjar resan i anknytningsmönstret, med relationer som gör att du på olika sätt förlorar dig själv. De strategier för trygghet, värde och kontakt (överlevnad) som du lärt dig som barn, visar sig leda in i en återvändsgränd.
I kärleksrelationen blir det här extra tydligt. Så småningom kanske du börjar få upp ögonen för detta med traumabindning och inser att det du upplevt som kärlek och förälskelse, i själva verket var intrassling, bindning och ett triggat anknytningssystem. Kanske börjar du läsa på om projektioner och inser att du projicerat dina egna åtråvärda egenskaper på den andre, idealiserat och vänt ut och in på dig själv för att få vara nära och få tillgång till detta åtråvärda (som egentligen finns i din egen skugga). Eller så har du projicerat dina egna förbjudna egenskaper på den andre och känt avsmak eller levt ut dem via den andre som du kan rädda, hjälpa och ta hand om. Allt detta med projektioner förtjänar sin egen berättelse och det är inte här jag vill lägga fokus idag.
Det går så djupt och är så omfattande
Idag vill jag prata om hur djupt anpassningen kan gå och om hur det kan bli när kartan du lärt dig navigera med från barnsben inte längre stämmer. Det visar sig att det här handlar om långt mycket mer än kärleksrelationer. Det rör alla relationer; relationen till familj, arbetskamrater, vänner och mer ytliga kontakter. Framför allt rör det relationen till dig själv.
Om du har lärt dig att vända dig bort från dig själv för att få höra till, kommer det göra att du inte finner det du söker. Kanske får du uppleva glimtar av det, men alltid försvinner det ifrån dig, glider bort, rycks undan, uteblir.
Den dolda baksidan av dina sociala färdigheter
Om du tidigt lärde dig att det är tryggast och mest lönsamt att förflytta ditt fokus till den andre, så kan det ha blivit som att andas. Obemärkbart och subtilt läser du rummet och börjar förhålla dig till det du ser. Du kanske inte ens är medveten om det, för så här har du alltid gjort. Kanske ser du det bara som en del av din välutvecklade sociala kompetens, en förmåga att se och spegla som du sätter stort värde på och som andra uppskattar. Det är en fin sak med dig men det nästan ingen ser är skuggsidan. Självövergivandet.
Att glömma bort sig själv för andra är något som ofta hyllas. Offra dig själv och hjälp andra, så mår du bättre. När du ger, är du en god människa. Omgivningen älskar en glad givare, en som kan se, spegla, rädda och ta omhand. När du fyller jämnt eller får ett tal på din egen begravning, kommer förmodligen just den egenskapen att lyftas fram som något heroiskt och beundransvärt.
Men tänk om det bara var en överlevnadsmekanism? Tänk om det inte alls var särskilt heroiskt, utan ett sätt för dig att få höra till, göra dig själv trygg, få ett värde och slippa känna den underliggande stressen och ångesten? Det är inte heroiskt, det är sorgligt och ledsamt. Det är ett övergivande, en bortvändhet, en oförmåga att lyssna åt två håll samtidigt. Samma inre bortvändhet som får någon att automatsikt ge sig själv till andra, kan också leda till en inlärd hjälplöshet där man självupptaget försöker finna någon som kan lyssna eller rädda en. Utan framgång. Hur mycket hjälp man än får, rinner den rakt igenom då det inte finns någon plats där den kan bli kvar och slå rot. Det här är två sidor av samma mynt och båda är ohållbara.
Kartan måste ritas om
Känner du igen dig i detta, behöver du lära om i grunden. Du behöver lära dig att få med dig dig själv, stärka relationen till dig själv och lära känna även de delar du upplever som ”inte du”. Du har förmodligen en bild av vad som är du och så har du tankar, känslor, fysiska reaktioner, smärtor och symptom som du försöker hålla ifrån dig, fixa, lösa, läka eller bli av med. En rad saker som stör dig med jämna eller ojämna mellanrum. Huvudvärk, trötthet, nedstämdhet, inre obehag, stress, ångest, odefinierbar värk, tryck över bröstet eller liknande dyker upp när det minst passar. Människor är inte som du vill att de ska vara och du får inte plats med det som är du. Men vad är då du? Vem är du? Vem är du bortom den du har behövt bli?
Bortom allt du lärt dig att du behöver vara och göra, allt det som det varit värt att göra och vara för att det hjälpt dig känna trygghet och mening, finns något annat. Ett outforskat territorium, ett land där din gamla karta inte stämmer, en tillsynes oländig terräng som ingen vettig människa vill beträda. Kärr, snår, öken och ödemark. Det här kan väl inte vara du? Här verkar det inte finnas något intressant, snarare bara något som stör. Men just i den här ödemarken, ligger dolda diamanter gömda.
Den du lärt dig att vara, behövt bli och kanske tyckt om att vara i dina relationer, kommer en dag att behöva genomgå en djup förvandling. Kostymen av din gamla människa blir för trång, den gör dig ledsen och trött, den får dig att inte orka med folk. Dina inlärda sätt att finna mening och trygghet funkar inte längre. Du tvingas motvilligt ut i ödemarken. Vart du än vänder dig, stöter du på stenöknar, träsk, taggiga snår och ödemark. Du känner varken igen dig själv eller terrängen. Symptomen du försökt undvika blir starkare och starkare, tränger sig på och går inte längre att undvika. Du står öga mot öga med det du så länge både behövt och kunnat förlägga utanför dig själv. Så blir det för alla förr eller senare. Men var inte rädd och misströsta inte, för nu står du äntligen framför kungsporten hem till dig själv. Här är din dörr. Här är vägen in till Dig, den gyllene dörren hem.
Den inre vännen, den du söker och som söker dig
Något kallar dig in på den här vägen. Någon står i mitten av allt detta och väntar. Det jag du behövt överge finns här, mitt i öknen, mitt i smärtan, mitt i sankmarken. I det som verkar vara så öde, finns en närvaro, en kärlek, ett liv. Ett nytt liv som vill spira. Det sanna jaget, kontakten med den i dig som fortfarande minns vem du var innan du glömde bort. Det jag som aldrig är skiljt från sitt ursprung, kärleken, tryggheten, kreativiteten, friden och livet självt.
Här finns den kärlek du alltid sökt och längtat efter. Den som söker och längtar efter dig. Att förenas med den andra halvan av dig, är den kärlekshistoria du överallt sökt och längtat efter. I allt det du försökt hålla ifrån dig, finns det du alltid strävat efter, letat efter och anat flyktiga glimtar av. Här finns det du fått smaka när du förlorat dig själv i förälskelser, när du fått den bekräftelse du alltid saknat, när du smält samman i symbios med en annan. Här finns det du fått smaka på utanför dig själv men också alltid förlorat, igen och igen. Här och bara här finns allt du söker.
Du är den som söker men också den som söker dig. Du är den älskade, men också den som älskar. Du har sökt den älskade där ute, du har spelat båda rollerna bra. Du kan vara både den som älskar med stort och öppet hjärta och den som söker sin älskade och törstar efter kärlek. Men du har ännu inte förenat de här två i dig själv. När du börjar föra dem samman, sker något mycket vackert. Att föra dem samman är också en process. Situation för situation får du lära dig att föra ditt fokus och din närvaro till den här kontakten. Din vana att gå ut i världen med bara en av de här delarna, behöver tränas om till att bli kvar i relationen mellan dem båda. Det är en kroppslig upplevelse och du behöver stanna i din egen kropp för att lyckas. I kroppen förenas du med dig själv. Du förenas med ditt sanna vara och ditt sanna vara är helt och hållet förenat med Gud. Den är sömlöst förenat med Ursprunget, med den villkorslösa kärleken. Det genomsyras av fridens och frihetens ande. Det genomsyras av ett liv, av en gudomlig kärlek och glädje, av något som får en att falla på knä i vördnad.
Krisen som ett sätt att göra plats för en inre förening
Ju mer av den du lärt dig vara som faller bort, desto mer kommer du nära ditt sanna väsen. Det är en process över tid, men en process man kan lita på. Ju mer som faller bort, desto mindre distraktioner finns kvar och skymmer sikten. Det går för mig inte att prata om att få en glimt av sitt sanna jag utan att prata om Gud. Det här är en process, ja, men det är samtidigt något som är allestädes närvarande i varje nu. Det är som stjärnhimlen om dagen, där fast osynlig. Först när ljuset försvinner, ser vi himlaljusen som alltid är där. Samma andakt som infinner sig en mörk natt när allt är klart och stjärnorna visar sig i sina myriader av ljus, samma andakt fyller själen när den får utrymme att bli varse föreningen med sitt ursprung. Så stor en människa är! Vi får glimtar av det här när vi blir förälskade, när vi kommer riktigt nära en annan människa och allt är öppet. Det är de här glimtarna vi får som kan få oss att helt förlora oss i en relation. Vi kan ana det här i ett möte, men aldrig ha den andre som källa till det vi djupast längtar efter.
Jag pratar ofta om att hämta hem sig till sig själv. Jag vet att många av er som lyssnar kan uppleva det som en sorg att jag säger att bara där finns den kärlek vi söker. Sorgen över att aldrig kunna finna den där kärleken man alltid saknat där ute, att återigen hänvisas till sin egen ensamhet, känns tung. Jag förstår det. Men det här är inte en ensamhet. Att ge sig ut på resan för att finna detta i sig själv, ger upplevelsen av en djup gemenskap. Av att vara så innerligt älskad, av att aldrig vara ensam, av att höra till och vara buren.
Vi kan lita på processen. Lita till oss själva. Lita till den kärlek som bebor vårt innersta. Att glömma bort den, tappa kontakten med den, gör livet svårt. Men den är där, bara en inre rörelse bort. Så älskade, så evigt älskade är vi.
Med värme,
Evalotta.
____________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning .
Vill du gå på djupet och med kärlek och värme integrera de delar av dig som du behövt avstå från, är du välkommen till min kurs ”Skuggan, dina borttappade delar och vägen hem”.
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.