Det är en lång, lång process att närma sig mötet med sitt sanna jag. Ett avskalande, lager för lager för lager.
Den person vi lärt oss att bli är kanske någon som andra uppskattar, kallar mogen och vuxen. Den får ofta dra ett tungt lass och blir med tiden något som skiljer oss från oss själva och livskänslan. Tillvaron får ett stråk av att vara för krävande, för svår, tråkig, meningslös, överväldigande, understimulerande, oförutsägbar, invasiv, svekfull, ensam, orättvis eller ångestfylld.
Det är en lång väg att gå för att få glimtar av den man egentligen är. Den version av sig själv som kommer fram först, är ofta den som vet hur man överlever och klarar sig bra, hur man säkrar värde, tillhörighet och kärlek.
Men allt det där som vi behövt avstå från att vara, känna och behöva genom livet, försvinner inte. Det hamnar i skuggan, i kroppen, i spända muskler och trötta system. Det väntar i det tillstånd det försvann, väntar och väntar på att någongång tillsist bli sett, känt, mottaget, upplevt och speglat som välkommet. Det väntar på att få visa sig sin sanna skönhet, precis som i sagorna. Den tillsynes slemmiga grodan behöver tas emot och kyssas, få stanna nära och sova hos en, äta med en, för att inför ens blick så småningom förvandlas till en vacker prins.
Det som vi behövt förlägga till det undermedvetna är aldrig så borta eller osynligt som man kan tro. Det talar genom mönster, reaktioner, drivkrafter och upplevda krav. Det färgar hela vår upplevelse av tillvaron och gör det svårt att se såväl tillvaron, andra människor och oss själva med en ren och klar blick.
Det som vi behövt förlägga till vår skugga blir synligt när vi blir starkt emotionella i relation till en annan människa. Det blir synligt i den ilska som slår till snabbt eller fastnar som självkritik och skam. Den dyker upp i känslan av ensamhet och rädslan för att bli övergiven. Den blir kännbar i upplevelsen av att något saknas, även när det ser ut som om allt är bra. Ju mer tillbakahållet, undantryckt liv vi bär på, desto mer utmattade blir vi av livet. Det är en utmattning som inte går att vila bort. Det kostar enormt mycket energi att hålla tillbaka och undertrycka livskraft. När ilska, sorg, skam och rädsla hamnat i skuggan, bär nervsystemet ofta på en känsla av att det är farligt att ens närma sig det. Vi behöver då ge oss nya erfarenheter av att det går bra, av att vi klarar det. Målet är inte att slippa känna allt det där, utan att klara av att uppleva det och märka att man inte går sönder.
Utan att se det klart, upprepar vi ofta gamla känslomässiga mönster. Mönster som kom till för så länge sedan att vi inte minns, mönster som var det normala, som kanske formats av generationer. Mönster som hjälpt generationer att klara sig från att slippa överväldigas av känslor som ingen hade lärt sig att tryggt stå kvar i och uppleva. Så mycket tillbakahållen livskraft, så mycket dold potential, kreativitet och kärlek som fastnat där.
I skuggan finns allt det som du behövt avstå från att uppleva och visa för att säkra kärlek, tillhörighet och överlevnad. Den persona du lyckats skapa kanske andra kallar vuxen och klok, så att gå den här vägen kräver mod och självständighet. Det krävs ett enormt mod och trygghet för att packa upp, möta och uppleva det undanstoppade. Man behöver vara trygg för att möta det livrädda och låta det höra till. Så många budskap som kommer mot oss handlar om att lösa, fixa, klara av, bli fri från, bli kvitt, bli lycklig, hel, färdig. Men man blir aldrig färdig. Vägen hem till sig själv går in i skuggan. Där väntar den stora kärleken, livet och den sanna tillhörigheten. Den totalt villkorslösa.
Behöver man möta många skrämmande drakar längs vägen? Javisst! Fortsätter vägen uppåt hela livet? Javisst! Är det värt det? Tveklöst och absolut. För det är det tillbakahållna livet som skapar lidande. Att kunna stå i allt, uppleva allt, ger flöde, värde, mening och en stark känsla av att vara levande. Det är inte farligt. Man går inte sönder. Man får bara ta små steg, korta stunder, göra det man klarar i sin egen takt. Vi har hela livet på oss. Den villkorslösa kärleken genomsyrar allt.
Med värme,
Evalotta.
____________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning .
Vill du gå på djupet och med kärlek och värme integrera de delar av dig som du behövt avstå från, är du välkommen till min kurs ”Skuggan, dina borttappade delar och vägen hem”.
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.