Relationer till andra
kommentarer 9

Sårbarhet och skam

Vi är sårbara, vare sig vi gillar det eller ej.
Att vara människa är att vara sårbar, något alternativ finns inte.

När vi visar oss; våra känslor, vår längtan, våra behov, vår brist,
utsätter vi oss för att kanske inte bli förstådda och mottagna.

Att visa sin sårbarhet innebär en risk,
men också en möjlighet att vidga sitt livsrum
och erfara att även det känsliga hos oss får finnas.

Att inte blotta sin sårbarhet innebär egentligen en ännu större risk;
att bli helt ensam därinne och aldrig släppa någon riktigt nära.

Hur kan man bli bekväm med sin egen sårbarhet?

Jag upplever att det är när sårbarheten är omedvetet sammanblandad
med skam, som den är svår att vara med.

Om vi visar vårt inre och inte får respons eller blir avvisade,
kan en känsla av skam komma smygande (eller slå klorna i oss).
Den kan ta sig uttryck i att man ångrar sin öppenhet,
känner sig dum eller vill stöta bort den andra och stänga om sig.

Skam kan vi känna när vi i mötet med andra
omedvetet söker svar på om vi är värda kärlek,
om våra känslor och behov är ok,
om vi är ok som vi är eller om det är något fel på oss.

Sårbarhet kan så lätt blandas skam.
Det är trygghetsskapande att lära sig känna igen den där skammen,
för då kan vi börja ta ansvar för den;
börja skilja sårbarheten och skammen åt.
De behöver inte alls höra ihop.
Då kan vi, när vi känner oss osäkra eller vill stänga hjärtat,
möta den rädda delen inom med värme och förståelse.
Då kan vi se det ännu osedda, älska det ännu oälskade.

När vi bekräftar vårt egenvärde,
kan vi bli trygga med andras gränser och oförmåga att möta oss.
Andras oförmåga till villkorslös kärlek handlar om dem, inom om oss.
Vår oförmåga att känna oss trygga i sårbarheten handlar om oss,
inte om dem vi möter.
När sårbarheten gör ont, visar den en ingång till en plats
där vi behöver möta oss själva med stor ömhet.

Sårbarhet är en dörr där kärleken når in eller stängs ute,
beroende på hur vi förhåller oss till den.

När vi accepterar sårbarheten och ger efter för den,
blir den en ingång där vi kan komma oss själva och varandra nära.
Sårbarhet är inget som går över,
inget man växer ifrån eller som man blir ”fri” från genom
personlig utveckling, terapi eller mognad.

Sårbarheten är en del av att vara människa;
den öppning som gör att vi kan komma varandra nära.

Sårbarhet kan ligga väl gömd bakom tjocka murar,
skyddad av en drake som angriper den som försöker komma nära,
den som skulle kunna ta sig in.
Sårbarheten kan ligga väl gömd under en kompetent, stark, trygg yta.
Det är inget fel. Det starka, kompetenta kan vara sant och äkta.
Det finns ingen motsättning mellan att vara stark och sårbar.
Sårbarheten finns där samtidigt, hos oss alla,
vare sig vi utsätter oss för att bli påminda om det eller ej.

I sårbarheten har vi möjlighet att ta emot oss själva som vi är,
godkänna, välkomna och bejaka det vi känner och behöver.
Ibland får vi stöd utifrån, ibland inte,
oavsett kan vi alltid öva oss i att godkänna oss själva.

Med värme,
Evalotta.

 

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

9 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.