HSP - högkänslighet (Highly Sensitive Persons)
kommentarer 9

Det inre barnet känner det andra känner för att bli trygg – högkänslighet och nära relationer.

2012-10-07 11.32.29

”Du känner något, jag kan inte sova.”, sa min högkänsliga vän till sin lika högkänsliga man och så flyttade hon ut på soffan.

Att vara högkänslig kan vara utmattande i nära relationer, då man spontant reagerar på den andres känsloläge, känner det i sin egen kropp och lätt börjar hantera det som vore det ens eget.
Det kan skapa stress och ett större behov av avskildhet för att kunna känna sina egna känslor.
Därtill kan det skapa stress hos den andre som inte får vara ifred med sina känslor utan att någon annan påverkas.
I föräldraskapet kan stressnivån gå upp rejält om man åker med i sina barns känslor istället för att vara kvar i sina egna och då tappar vi lätt i empati.
Det är en konst att göra sig själv trygg i tider då nära relationer triggar en inre skörhet.
Inuti den ambitiösa vuxenkroppen finns hos så många högkänsliga ett barn som inte haft möjlighet att mogna känslomässigt i sin egen takt, utan av någon anledning växt upp för fort. Ofta finns där en intellektuell skärpa redan i unga år, med vilken barnet kan ta sig fram i världen.
När det inre barnet inte kunnat mogna känslomässigt i sin egen takt, utvecklar det ofta en lyhördhet mot omgivningen med långa antenner som fångar upp vad som gäller. Detta är ett kompenserande sätt för att göra sig själva trygg, då den inre tryggheten inte kunnat växa fram i lugn och ro. Ett barn behöver få utforska vad som är farligt och inte farligt känslomässigt; känna sig igenom alla sorters känslor och bli speglad och mottagen i det. Då mognar barnet till trygghet. Det finns många vuxna som inte haft möjlighet att få mogna så som barn. I dem lever barnet kvar i den ålder där det slutat leva och börjat klara sig. Det är fint på något vis; oförtröttligt väntar vårt inre barn på oss i decennier.
Det är så värdefullt att försöka få kontakt med det där barnet, inte minst för att våra nära relationer ska fungera. När någon kommer nära, kan barnet vakna till liv och se sin chans. ”Nu, nu kanske jag kan få den trygga bekräftelse jag alltid saknat. Nu, nu har jag en chans att bli sedd. Nu, den här gången kanske jag slipper bli övergiven.” För det inre barnet vill INTE bli övergivet igen, inte vara osedd mer, inte behöva klara sig. Barnet längtar efter en trygg, seende förälder utan egna sår; en som kan ta barnet till sig och hela alla sår, ge villkorslös trygghet och aldrig gå därifrån.
Vi behöver välkomna det där barnet fram, fast styra upp när. Om barnets behov får ta över i en parrelation, blir det nedbrytande då den andre varken kan eller ska ta ansvar för barnet i sin partner.
Barnet kan då känna sig avvisat och bortstött igen och den andre kan känna sig otillräcklig, trängd och vilja bort. Barnet behöver vi själva möta i den ålder då det stannat i sin utveckling, och därifrån hjälpa det att orientera sig emotionellt i världen; skilja på farligt-inte farligt, kärleksfullt stanna med känslorna etc
Så småningom växer en ny, inifrånkommande trygghet fram. Med den kan de långa antennerna mot omgivningen börja dra sig tillbaka. Det blir allt lättare att känna det man själv känner och inte förlora sig i andras känslor. Därifrån kan man träna upp sin medvetenhet kring vanan att åka in i andras känslolägen och börja hämta hem sig till sig själv. Så länge det inre barnet är osett, blir det till ett slukhål, omöjligt att värja sig från. När det fått kontakt med inre ögon som ser, blir det på ett helt annat sätt möjligt att börja förändra ett beteende som inte är bra för en.
Då kan det bli en överkomlig träning att vara kvar i eller återvända till sig själv.
Bara där kan vi dessutom hjälpa. Och de som är oss nära får välbehövligt space att hantera sina känslor på egen hand, utan att det belastar någon annan.
Med värme,
Evalotta.
Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest

9 Kommentarer

  1. Anonymous says

    Vilken sida-nu är tiden knapp men kommer tillbaka-den berör mig i allra högsta grad!!

  2. Anonymous says

    Det ovan skrivna ger mig hopp om att meningslösheten och tomheten i mitt snart 56-åriga liv kan övergå i empati och kärlek, så småningom? Kan jag lära mig hur jag ska göra? Går det kanske inte? Inte så som jag tror kanske? Detta låter som paradiset. Jag har längtat hela livet efter kontakt. Med vänlig hälsning- eremiten.

    • Hej eremiten.
      Visst kan du lära dig hur du ska göra. Det är just så det går till; man får lära sig och det kan alla göra. Det går och framförallt kan det vara till stor hjälp att hitta en vägledare i detta. Med värme, Evalotta.

  3. Anonymous says

    se henne – se henne – bekräfta henne – håll om henne – vagga vyssja – jja, det går bra – jag behöver träna …
    Lisbeth

  4. Harrieth says

    Jag har en son som jag tror är HSP hur kan jag få veta mera ?
    Mvh Harrieth

  5. Sandra Lodin says

    Hejsan vad glad jag blir att ni pratar om inte barnet. Jag undrar hur gör jag för att bekräfta mitt inte barns osedda behov.
    De pockar på min uppmärksamhet när jag är själv framförallt eller står inför nya situationer då tar den helt över.
    Det är svårt att hantera eftersom jag är vuxen mvh Sandra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>