Relationen till sig själv
kommentarer 5

Hur får man tröst när man behöver?

Det är kanske aldrig så svårt att be om tröst, som när man bäst behöver den.  Vem finns då som kan hjälpa? Och hur ber man egentligen om tröst? Ensamhetskänslan växer och det kan vara svårt att hitta rätt.

På andra sidan står det kanske människor som vill finnas där, som inte vet hur det är fatt, som så gärna vill hjälpa så gott de kan. Kanske förstår de att någon har det svårt, tänker på personen men vet inte vad de kan göra och hur.

Det kan vara ovant och krångligt att be om stöd också. Stödet kan komma i en form man inte är bekväm med. Man kan känna krav på att leverera ett bättremående när den andra gjort sitt bästa. Stödet den andre vill ge kan kännas påträngande. Stödet kan utebli för att den andre är osäker på om den är viktig nog för att stötta eller mån om att inte bli uppslukad av en annans behov. Hur länge får man behöva stöd? Hur ofta?

Inte sällan möter jag föreställningen om att det svåra ska gå över, man ska ta sig igenom det och sedan ska det vara bra. Då ska man vara stark igen, stark och glad. Stark och glad som ideal?

Att vara människa innebär en mångfald av känslor och erfarenheter; fantastiska upplevelser och glädjeämnen, smärtsamma upplevelser och sorger, mittemellantider när det är mer lugnt. Och olika är vi – någon får alla känslor i stark form medan andras känslor är av mer modest karaktär. Det där är genetiskt, och precis som vårt utseende eller vår bakgrund något vi gör bäst i att tycka om som det är. Att ta sig själv till sitt hjärta precis sådan man är, det är nyckeln till det mesta här i livet. Missar man det, missar man såväl glädje som tröst.

Det handlar om att bli tröstbar.

För att kunna få tröst, behöver man vara tröstbar, mottaglig. Det är man när man har godkänt de känslor man känner i den situation man är i. Man behöver även göra sin självbild förenlig med tillstånd av sårbarhet och utsatthet (så väl som stryka och kompetens).

Inte sällan ligger omedveten skam i vägen och får det ledsna hjärtat att dra sig undan istället för att öppna upp för kärlek utifrån. Ett sårbart hjärta väljer ofta att skydda sig från andra snarare än att pröva tillit när det behöver det som bäst. Tidiga erfarenheter av att döva svåra känslor, kan ha satt spår och allt blir mycket större än det egentligen är.

Tröst är ett behov bland andra. Sorg, rädsla och smärta är känslor bland andra känslor. Känslor växer när man håller dem tillbaka och om man dömer dem blir de till ångest. Känslor befrias och omvandlas när de välkomnas och blir förstådda. Då får även sorgen ett stråk av tacksamhet och glädje.

Känslor blir tunga när man försöker bli av med dem eller tycker att man inte borde ha dem. Känslor blir lätta när de får finnas. Välkomnade känslor blir liv och rörelse, flöde. Stoppade känslor blir ångest och stagnation. Omedveten skam krymper livsrummet. Identifierad skam blir en känsla bland andra.

Varför då allt detta i en text om hur man får tröst? Därför att grunden i att få tröst är att bli tröstbar. För den som är mottaglig för tröst, kan trösten komma från alla möjliga håll; en främling på bussen, någon som skrev ett brev i rättan tid, en vår som just slagit ut, ett barn som lägger sin hand i din. För den som dömer sitt behov av tröst eller sig själv, medvetet eller omedvetet, är tröstedörren stängd. Väggarna växer och det blir svårt att hitta ut.

Kära vänner, mänsklighet är så vackert. När vi välkomnar oss som vi är, med alla de känslor och behov vi har, då flödar livets alla självläkande krafter. Och att släppa in väl valda människor nära sitt hjärta är alltid värt det. Visst kan det göra ont, men alternativet är mycket värre.

Att bli tröstbar – sårbar och mottaglig – är något många av oss behöver träna på, pröva oss fram i.  Så är det för de flesta, det är inget särskilt med det egentligen förutom att det kan väcka en känsla av osäkerhet (vilket även det bara är en vanlig, mänsklig känsla att ta till sitt hjärta och älska sig för).

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

5 Kommentarer

  1. Karin says

    Finaste Evalotta,
    Du pratar/skriver rakt in i hjärtat och Du förmedlar TRO &HOPP på ett sätt som gör att själen ler, TUSEN TACK
    /Karin

  2. Maria Thidholm says

    Hej!
    Dina ord känns så trösterika o som en vägledning för mig i mitt arbete med mig själv. Jag tänker att skriva dagbok kan vara ett sätt att få syn på mig själv o på hur allt hänger samman. Det kan vara en väg liksom bönen är en. Att ha rastplatser för att sedan orka gå vidare. Färdiga blir vi aldrig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.