Aktuellt, Relationen till sig själv, Relationer till andra
kommentarer 2

Att förlora sina nära – sorgearbete och allt vad det nu innebär. För mig.

2017-08-04 08.00.43-1

”Nu får du gå hem och ta hand om sorgen”.

Jag har hört de där orden åtskilliga gånger, från äldre människor, när begravningen är slut.
Jaha?

Sorgearbete.
Hur gör man? Vad innebär det?
Det kan ju inte vara lika för två människor, snarare olika för alla. Alla har sin väg och beskrivningar om hur det går till tror jag skapar mer förvirring än klarhet. Om man inte betonar hur olika det kan vara, för då kanske man kan hitta något här och något där som hjälper.

Är man som jag, börjar arbetet med att försöka förstå och nysta i ett känslotillstånd och det arbetet sker när tid är, när det behövs och så länge det ska. Finns det någon form av rörelse, är det bara att åka med i processen, annars får man försöka hitta någon form av rörelse.

Sorg skulle jag nog mer kalla ett tillstånd än en känsla;
ett tillstånd som i sig rymmer ett helt kluster av känslor som i sin tur gärna drar med sig känslor från förr.
När något som händer i nuet på något sätt liknar något som hänt för länge sedan, någon som ligger kvar obearbetat där inne, då väcks även det minnet till liv. Kanske tror hjärnan att det är samma sak som händer igen och slår på stora alarmet, eller så passar själen på att plocka fram gamla oläkta sår i ljuset. Jag vet inte, men så är det för mig.

När jag står med ett trauma, väcks mina gamla trauman till liv och blandar sig med nuet. Det blir en enda känsloröra där det som känns kommer från en massa olika åldrar inom mig. Vid traumatiska tillfällen måste jag sortera för att komma i kontakt med den sorg som går att färdas igenom. Jag behöver hitta känsla för känsla och förstå den rätt, möta upp mig med den empati jag inte hade verktyg att ge mig som ung, hålla känslan högt, högt och säga ”jag högaktar dig, tack för att du finns” och ta emot det som känns. Känsla för känsla.

Efter en tid (det här tar sin tid för mig) finns bara den rena känslan kvar; det jag faktiskt känner i nuet i relation till det som skett, frigjort från mitt lagrade bagage. På den platsen kan det göra ont, men ingenting fastnar. Det kan kännas starkt, men det är i rörelse. Det blir ett lugn och en trygghet. Glädjen får rum, och tacksamheten. Kommer det en otydlig känsla, en vag gråhet, då finns det mer att hitta i bagaget och ta hand om. Sortera.

Om man som jag växt upp under 70- och 80-talet då man ännu inte förstått vikten av att hantera känslor empatiskt, så blir det ofrånkomligen ett bagage. Större eller mindre, under huden eller djupt begravt i kroppen.

Känslomässigt svåra upplevelser kan krympa livsrummet och följa med som sår om de inte får det omhändertagande de behöver. Det där är inte lätt, men viktigt. Nya känslomässigt svåra händelser kan dock bidra till att öka livsrummet igen, om vi hittar vägen igenom känsloklustret och gör det stora jobbet med att hantera allt som väcks. Systematiskt, känsla för känsla, om man är som jag. På ett annat sätt om det passar bättre.

För mig tenderar de gamla, lagrade känslorna att ställa sig först på kö när något nytt händer. När min mamma dog, sörjde jag samtidigt (först) min bästa väns död. När min moster dog, kom sorgen över min mammas död och när min syster dog stod sorgen över förlusten av både min mamma och min moster där i kön och ropade ”vi först, vi fanns här först”.

Så vad är sorg? Vad innebär det att sörja?

Att hantera känslor. Sortera, känna, förstå för mig. Något annat för någon annan.

Känslor av övergivenhet, maktlöshet och totalt beroende av den man förlorat tillhör barndomens känslovärld och indikerar att de har legat länge i bagaget.
Djup ensamhet, vilsenhet och att inte känna sig förstådd etc kan också höra till barndomen om de inte stämmer med hur nuverkligheten ser ut.
Alla känslor som inte naturligt hör hemma i nuet, i ens nusituation, är bagage som ligger kvar från förr.
Varför är det bra att veta? Därför att då kan det vara lättare att välkomna dem fram och förstå dem.

Så, säg inte till någon som känner sig ensam och övergiven: ”Men du har ju många vänner runt dig, du har ju din familj”. Det vet personen redan. Säg hellre att du kan förstå det, att det är mycket att leva sig igenom nu, eller, stå bara där en stund utan att försöka fixa något. Eller, fråga vad den du har framför dig behöver höra. Det kan du inte veta. Det vet kanske inte ens personen själv och det där kan vara olika från dag till dag.

Så, det där med att gå hem och ta hand om sorgen; jag vet mer nu. Det är för mig att gå hem och vara vaksam på det som känns, när det känns, och däremellan skapa något och göra sådant jag tycker om. För det känns inte alls alltid när andra tror att det ska kännas, utan när tid är. Så är det för mig. Det viktiga är att hitta sin egen väg, sin egen form och inte tro att det finns någon form eller tid som ska vara.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest

2 Kommentarer

  1. Camilla says

    Åh, vad jag längtar efter att finna mitt sätt att möta och ta hand om mitt bagage. Själavårdande samtal för gott, men däremellan. Den här texten gav mig hopp om att kunna vara mig själv till större hjälp i framtiden. Önskar jag bodde i närheten och kunde samtala med dig 😊

    • Bagage tar tid. Var din egen allra snällaste och mest tillåtande förälder, vän och supporter. Det blir du bra på om du övar, det kan ta sin tid, men det går helt fint så småningom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>