Relationer till andra
kommentarer 2

Separation och förluster – att läka tomrummet.

Det här handlar om när människor inte kan ge oss det vi längtar efter att få; för att relationen är bruten, för att det finns sår, för att de är döda, för att det inte går. Hur kan man göra för att ändå må bra och få sina behov tillgodosedda?

En förlust av en viktig relation, är oerhört smärtsamt. Ofta väcker det ett kluster av känslor som kommer samtidigt och trasslar in sig i varandra. Förlusten kan kännas som att hjärtat slits ur kroppen och lämnar ett stort hål efter sig, som att man blir halv, ensam kvar, tom. Den kan lämna oss med en känsla av meningslöshet, av övergivenhet, av sorg och vilsenhet.
Är det en förlust av någon som fortfarande lever, förstärks smärtan av otillgängligheten; av att den andre finns men inte längre är nära. Är det en förlust genom död, är den så brutalt definitiv. Oavsett vilket, gör det ont och man kan verkligen behöva hjälp att hitta en väg igenom.

Jag har fått min beskärda del av förluster i livet. Det är nära vänner som dött, det är nära familjemedlemmar som dött. Det är nära relationer som berört mitt innersta, som försvunnit.

I mina första svåra förluster, innan jag visste det jag vet nu, var jag ganska vilsen i hur jag skulle hantera det hela. I en förlust av en ännu levande, kunde jag stänga hjärtat; stänga den människan ute och göra den obetydlig. Jag kunde också gå runt med ett öppet sår inombords länge, vara styrd av känslor som jag inte förstod eller trassla in mig i relationer som blev svåra. I förlusten av de döda, blev det tomt och sorgset. Inget av det hjälpte mig att läka eller komma igenom det svåra med ett öppet hjärta i behåll.

Nu vet jag att jag fungerande verktyg för att ta mig igenom förlusterna; ett sätt att reda ut känslorna och ta hand om dem en i taget och koppla dem till mina behov.
Ingen människa kan ersättas, men de viktiga behov en människa mötte, kan mötas av någon annan.

När min syster dog, försvann mycket med henne. Jag förlorade en självklar människa som älskade mig, som jag alltid stod i kontakt med, som brydde sig om mig och mitt liv. Jag förlorade någon som kände min historia och förstod varför jag gör de val jag gör och reagerar som jag reagerar. Det där ville jag inte förlora. Det går inte att ersätta en syster.

Men, jag förstod att om jag bröt ner alla de olika sakerna den relationen gav mig, så skulle jag kunna hitta lite här och lite där hos andra människor.
Jag förstod att jag behövde fördjupa relationen till mina närmaste vänner och ta mig över en tröskel så att det blev lika självklart att ringa dem som det var att ringa min syster. Jag tittade på vilka behov hos mig som min syster mött och tänkte igenom hur jag kunde få de behoven mötta på andra vis. Jag arbetade målmedvetet på att ta reda på vilka av mina nära som kunde göra det. Jag förstod att jag behövde tillåta den sårbarhet som det innebar att fördjupa relationen till mina nära, och det gjorde jag, för sårbarhet är bland det vackraste jag vet. Och, är man som jag lite krass också, så är det lika bra att vara öppen och sårbar för då får jag snabbt veta vilka relationer som klarar det och kan matcha den nivån på kontakt som jag söker.

Det här sättet att tänka, fungerar vid alla slags förluster. När någon kommer nära, väcks så mycket inom oss. När vi blir berörda, väcks längtan och sårbarhet. Det väcks på ett djupt plan och kanske ser vi inte vad som väckts, utan känner bara mycket för den andre. Den andre kanske inte kan möta oss där, och så gör det ont. Kanske väcks flyktkänslor, kanske väcks en stark närhetslängtan, och inget av det kan bli mött och mottaget av den som fick känslan att vakna. Då har man också oerhört stor hjälp av att ta reda på precis vad man känner och vilket behov det är som behöver bli tillgodosett.

För den som vill fly är det inte sällan behovet av skuldfrihet, av frihet, av att få vara i sitt eget space och slippa bli dömd. För den vars närhetslängtan är väckt, är det kanske behovet av att bli sedd ända in i själen, av att vara trygg och välkommen.


När ett viktigt behov inte blir tillgodosett av någon som vi hade önskat skulle kunna tillgodose behovet, då kan det göra väldigt ont.
Men, när vi kan se vilket behov som det handlar om, så kan vi också börja leta efter andra sätt att få behovet tillgodosett på. Vi är aldrig beroende av en specifik person för att få våra behov tillgodosedda, hur mycket det än kan kännas så. Relationer är unika, oersättliga, men våra behov kan mötas på andra sätt än av just den personen. Det kanske är en svår tanke att ta till sig, men det fungerar.

Om jag kan hitta smärtpunkterna i en förlust, kanske jag hittar tolkningar jag gjort kring varför den andre inte kan möta mina behov längre. Tolkningar som handlar om vad jag är värd, värderingar kring min person etc. Det är också uttryck för behov. Tolkningarna får oss att gå runt i cirklar, så vi behöver hitta in till känslorna och behoven som finns därunder. Jag skriver mer om det i ett kommande inlägg.

Det jag vill förmedla är att det här är en väg till läkning som har fungerat väldigt bra för mig. Jag har tillämpat empatisk kommunikation (NVC) i processen med att hantera förluster. Detta synsätt genomsyrar allt jag skriver.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

2 Kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.