Relationen till sig själv
Lämna en kommentar

Om hur jag hittade ett väldigt mycket skönare sätt att förstå mig själv och andra på.

Det händer att mina klienter tror att jag inte varit som de; lika förvirrad, vilsen, självkritisk, ångestförlamad eller självdestruktiv. Det har jag. Absolut. Jag har bara ägnat väldigt många år åt att lära mig ett nytt sätt att förstå. Jag älskar det här sättet att förstå mig själv och andra på. Det är det mest livsbejakande och upprättande perspektiv som jag någonsin stött på.

Det fanns en tid när jag bara tillät de känslor som stämde med min självbild, alltså de trevliga känslorna. De andra försökte jag göra mig av med efter bästa förmåga, som att springa ifrån dem, distrahera mig, stänga in och stänga av.

Jag kan förstå det, för jag ville inte vara ett offer, någon det var synd om, en människa med problem. Det gick ganska bra att hålla de svåra känslorna borta, jag fick lite ont i magen bara. Eller, ganska mycket. Och det låg som en inre stress i bakgrunden hela tiden, men jag trodde att det var så det var att vara jag.

Behov hade jag nästan inga. Jag hade sorgligt nog uppfattat mina behov som ett problem som skulle lösas, helst genom att de försvann. Att nästan inte behöva någonting, blev för mig en frihet. Utan behov blev jag på något vis trygg, i alla fall hade jag läget under kontroll.

Jag visste dock inte riktigt hur livet skulle vara möjligt, för jag kände krav och stress och tyngd, oklart varför. Jag gjorde mitt bästa för att inte känna så och försökte må bra. Försökte få mig att må bra.

Jag provade några varianter. Jag började i mina tidiga tonår med att eliminera behovet av vila och mat, och sprang istället. Det kändes skönt. Kroppen var lätt och pigg, tills den blev svag och utmärglad. Det sades att jag hade problem med maten, vilket inte var mitt problem. Mitt problem var livet, kraven, stressen, det tunga och svåra. Jag fråntogs min lösning på problemet utan att erbjudas någon ny, eftersom ingen förstod mig på ett djupare plan. Jag accepterade, men förstod att jag själv behövde lära mig hitta rätt i min inre snårskog.

Senare i livet provade jag att överprestera, att anpassa mig, att bli bra på att se andras känslor och behov. Jag gjorde mitt bästa, men med ett tungt bagage och utan tillgång till inre verktyg, blev utmattningen snart ett långt och utdraget faktum.
Jag kunde inte ta hand om mig själv, jag kunde bara ta hand om andra.
Jag trodde inte att jag fick ha de behov jag hade och dömde mig själv för att jag inte fungerade som jag tyckte att jag borde. Min kropp gjorde ont, energin fanns inte, mitt inre värkte och jag bar på skam.

Så, en dag för ett par decennier sedan, öppnades en ny värld för mig. Jag var på kurs och stötte för första gången på empatisk kommunikation. Känslor och behov beskrevs som det som är levande i oss. Jag förstod att när jag missar dem, inte ser eller svarar an, känner jag av oro, ångest, skam eller liknande. Ångesten var ett tecken på att viktiga behov inte var tillgodosedda. Skammen tog tag i mig när jag dömde mina behov som fel, och så vidare.

Jag, som trodde att jag bar skuld till andras svåra känslor, förstod nu att det där var ett missförstånd. Vi kan trigga varandras känslor, men känslorna kommer ur behov.

Det finns mycket att säga om det, men där började min träning i att lära mig ett helt nytt sätt att förstå. Sakta men säkert byggde jag upp en helt ny självförståelse baserad på en genuin vilja att läka och hitta dessa nya vägar inom. Med det här sättet att tänka, finns ingen dom. Det finns ingen kritik, inget rätt eller fel, inga etiketter eller värderanden. Det finns livsbejakande känslor och behov.

Det här har hjälpt mig till ett liv där jag aldrig behöver döma mig själv, bara förstå. Jag finns där för mig, vet hur jag ska ta hand om mig och stöttar mig i allt. Det finns inte i min värld att inte bejaka alla känslor; osäkerhet som säkerhet, styrka som skörhet, sårbarhet som trygghet. Jag är allt och värnar om att det så skall förbli. Jag älskar allt i mig. Jag köper mig med mina sår och känsligheter, min sårbarhet och skörhet. Jag älskar min styrka, min trygghet och mitt skarpsinne och allt däremellan. I grunden finns en självrespekt och kärlek som tillåter hela min mänsklighet. Jag älskar det.

Det får livet och kärleken att flöda och får mig att må väldigt bra. Livet blir möjligt, hanterbart, vackert.

Jag har arbetat länge med det här sättet att förstå och sett hur det kan bidra till läkning och kontakt. Det hjälper människor att förstå sig själva och varandra rätt. Det är ett riktigt bra verktyg för att orientera sig igenom den snårskog av känslor och låsningar som finns i en konflikt. I samma stund som jag eller den andra börjar använda sig av det här sättet att lyssna och förstå, vänder samtalet 180 grader och en kontakt infinner sig. Allt jag skriver utgår från den här empatiska förståelsen av människan. Jag kommer att skriva mer, från många infallsvinklar, för för mig ger det mening.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.