Relationen till sig själv
kommentarer 4

Om hur jag hittade ett väldigt mycket skönare sätt att förstå mig själv och andra på.

Det händer att mina klienter tror att jag inte varit som de; lika förvirrad, vilsen, självkritisk, ångestförlamad eller självdestruktiv. Det har jag. Absolut. Jag har bara ägnat väldigt många år åt att lära mig ett nytt sätt att förstå. Jag älskar det här sättet att förstå mig själv och andra på. Det är det mest livsbejakande och upprättande perspektiv som jag någonsin stött på.

Det fanns en tid när jag bara tillät de känslor som stämde med min självbild, alltså de trevliga känslorna. De andra försökte jag göra mig av med efter bästa förmåga, som att springa ifrån dem, distrahera mig, stänga in och stänga av.

Jag kan förstå det, för jag ville inte vara ett offer, någon det var synd om, en människa med problem. Det gick ganska bra att hålla de svåra känslorna borta, jag fick lite ont i magen bara. Eller, ganska mycket. Och det låg som en inre stress i bakgrunden hela tiden, men jag trodde att det var så det var att vara jag.

Behov hade jag nästan inga. Jag hade sorgligt nog uppfattat mina behov som ett problem som skulle lösas, helst genom att de försvann. Att nästan inte behöva någonting, blev för mig en frihet. Utan behov blev jag på något vis trygg, i alla fall hade jag läget under kontroll.

Jag visste dock inte riktigt hur livet skulle vara möjligt, för jag kände krav och stress och tyngd, oklart varför. Jag gjorde mitt bästa för att inte känna så och försökte må bra. Försökte få mig att må bra.

Jag provade några varianter. Jag började i mina tidiga tonår med att eliminera behovet av vila och mat, och sprang istället. Det kändes skönt. Kroppen var lätt och pigg, tills den blev svag och utmärglad. Det sades att jag hade problem med maten, vilket inte var mitt problem. Mitt problem var livet, kraven, stressen, det tunga och svåra. Jag fråntogs min lösning på problemet utan att erbjudas någon ny, eftersom ingen förstod mig på ett djupare plan. Jag accepterade, men förstod att jag själv behövde lära mig hitta rätt i min inre snårskog.

Senare i livet provade jag att överprestera, att anpassa mig, att bli bra på att se andras känslor och behov. Jag gjorde mitt bästa, men med ett tungt bagage och utan tillgång till inre verktyg, blev utmattningen snart ett långt och utdraget faktum.
Jag kunde inte ta hand om mig själv, jag kunde bara ta hand om andra.
Jag trodde inte att jag fick ha de behov jag hade och dömde mig själv för att jag inte fungerade som jag tyckte att jag borde. Min kropp gjorde ont, energin fanns inte, mitt inre värkte och jag bar på skam.

Så, en dag för ett par decennier sedan, öppnades en ny värld för mig. Jag var på kurs och stötte för första gången på empatisk kommunikation. Känslor och behov beskrevs som det som är levande i oss. Jag förstod att när jag missar dem, inte ser eller svarar an, känner jag av oro, ångest, skam eller liknande. Ångesten var ett tecken på att viktiga behov inte var tillgodosedda. Skammen tog tag i mig när jag dömde mina behov som fel, och så vidare.

Jag, som trodde att jag bar skuld till andras svåra känslor, förstod nu att det där var ett missförstånd. Vi kan trigga varandras känslor, men känslorna kommer ur behov.

Det finns mycket att säga om det, men där började min träning i att lära mig ett helt nytt sätt att förstå. Sakta men säkert byggde jag upp en helt ny självförståelse baserad på en genuin vilja att läka och hitta dessa nya vägar inom. Med det här sättet att tänka, finns ingen dom. Det finns ingen kritik, inget rätt eller fel, inga etiketter eller värderanden. Det finns livsbejakande känslor och behov.

Det här har hjälpt mig till ett liv där jag aldrig behöver döma mig själv, bara förstå. Jag finns där för mig, vet hur jag ska ta hand om mig och stöttar mig i allt. Det finns inte i min värld att inte bejaka alla känslor; osäkerhet som säkerhet, styrka som skörhet, sårbarhet som trygghet. Jag är allt och värnar om att det så skall förbli. Jag älskar allt i mig. Jag köper mig med mina sår och känsligheter, min sårbarhet och skörhet. Jag älskar min styrka, min trygghet och mitt skarpsinne och allt däremellan. I grunden finns en självrespekt och kärlek som tillåter hela min mänsklighet. Jag älskar det.

Det får livet och kärleken att flöda och får mig att må väldigt bra. Livet blir möjligt, hanterbart, vackert.

Jag har arbetat länge med det här sättet att förstå och sett hur det kan bidra till läkning och kontakt. Det hjälper människor att förstå sig själva och varandra rätt. Det är ett riktigt bra verktyg för att orientera sig igenom den snårskog av känslor och låsningar som finns i en konflikt. I samma stund som jag eller den andra börjar använda sig av det här sättet att lyssna och förstå, vänder samtalet 180 grader och en kontakt infinner sig. Allt jag skriver utgår från den här empatiska förståelsen av människan. Jag kommer att skriva mer, från många infallsvinklar, för för mig ger det mening.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

4 Kommentarer

  1. Annica says

    Hej,
    Du skriver så mycket klokt på din blogg, jag inspireras av detta, att det finns vägar att komma framåt i livet och att älska sig själv mer. Jag är inne på den resan och har en bit kvar men stundtals kan jag känna stor ömhet och omsorg till mig själv. Det är skönt. Har dock mycket kvar att bearbeta när det kommer till min roll som förälder. Här har självkritiken varit stor. Känner då och då att deras känslor kommer ur behov som jag inte kunnat tillgodose när de var små. Det gör ont men jag behöver hitta sätt att komma vidare i det. Att jag mår dåligt när de mår dåligt, hjälper ju ingen.

    • Hej Annica!
      Tack för responsen. Jag är glad att du är inne på den resan.
      Jag tänker att även när du dömer dig själv, så gör du det för att försöka möta dina behov. Det är också ett sätt att försöka ta hand om dig själv på; skapa trygghet och förutsägbarhet. Skamfrihet. Det kanske inte funkar, men du har dina skäl som kommer ur behov. Problemet är bara att när du dömer dig för det, så missar du kontakten med viktig känslor och behov. Du kanske (jag gissar) egentligen känner dig ledsen och/eller maktlös i relation till vad du förmådde leva upp till som förälder. En sorg för att ditt bästa inte riktigt räckte? Du behöver inte döma dig själv för det, och gör du det så är det för att det är det enda sätt du kommer på i stunden för att försöka säkra behovet av t ex trygghet och gemenskap/tillhörighet. Det finns fler sätt att möta de behoven, du kommer hitta dem, men börja med att kärleksfullt acceptera dina känslor för hur det var och blev. Känn otillräckligheten och försök ge dig själv förståelse för den. Du är ok. Värd tillhörighet och kärlek trots otillräckligheten. Med värme, Evalotta.

  2. Hej,
    Jag läste nyligen på din blogg om avvisande i nära relationer och kunde lätt bekräfta att jag till stor del är en människa som frånstöter andra i syfte att egentligen frånstöta närhet och de känslor som kommer med det. Jag vet inte exakt varför jag gör såhär men jag tror det kan handla om en inneboende skam och rädsla för att såra andra. Eller rentutav bara vara en människa som inte uppfyller andras omedvetna krav på hur de vill att jag/ någon de älskar ska vara. Jag vill inte ha den pressen på mig för om jag skulle ha behov som gick emot min partners behov (vilket är väldigt vanligt) och dessutom lät mig uppfylla dem så skulle jag senare se ned på mig själv. Som om jag vore en dålig människa pågrund av detta. Och jag vill absolut inte vara en dålig eller elak person…

    Så hur lär man sig i en sådan situtation att acceptera, komma till ro med och tillgodose de behoven som i samma veva begränsar den andres behov? Krävs det kompromisser mellan de olika parterna? Jag är oftast medveten om när jag ignorerar eller anpassar mina behov efter min partners behov. Men har aldrig vågat ta upp det med varken honom eller någon tidigare partner då jag förstår att det är något som kommer att hota relationen, vilket jag ju inte vill då jag älskar min partner. Detta blir alltså en inre strid mellan min vilja att behålla min älskade, och mina inre känslor och behov av att känna mig fri och kunna uppfylla mig själv.

    • Hej Alma!
      Tack för det du skriver.
      Har du läst inläggen om anknytningsmönster? Jag gissar att du känner till undvikande anknytningsmönster, men eftersom du inte nämner det så vill jag bara kolla.
      Det du beskriver är ett klockrent undvikande anknytningsmönster med de dilemman det medför.

      Frågan är vad du behöver göra för att må bra långsiktigt.
      Kan du förklara hur det är att vara du för den du är med? Vare sig det är en partner eller en nära vän, tänker jag att det blir lättare för er båda om de vet vad som händer i dig.
      Du kan inte hjälpa att du reagerar som du gör. Jag tror att ju mer du förklarar, desto lättare blir det för dig. Det är som att det är du och så är det dina mönster, och man behöver förhålla sig till båda.

      För att kunna andas fritt och så småningom lära dig att bli trygg med närhet, behöver du bejaka dina behov.
      Bara vetskapen om att du på riktigt är fri att dra dig undan eller dra dig bort från närhet precis när som helst, kan hjälpa.
      Precis som den andre kan ha behov som du inte kan möta utan att gå över dina gränser, så kan du få ha behov som innebär att den andres behov inte blir mötta. Det kan vara en träning att se varandra i det och låta det vara ok. Den andres närhetsbehov är ok, även om inte du kan möta det. Ditt frihetsbehov är ok, även om den andre har svårt med det. Det är viktigt att verkligen förstå det, så att man inte börjar döma sina behov som fel eller går in i en anpassning där de egna behoven kompromissas bort.

      Du är inte en dålig och elak person. Prata om hur det är för dig. Du kan inte hjälpa det, men kanske kan andra hjälpa dig genom att visa dig att de förstår och att du är ok. Ibland kanske den andre inte tycker att ditt behov är ok och då blir det svårare. Det betyder dock inte att ditt behov inte är ok, det betyder att den andre inte fick sitt behov mött av dig där och då och inte var förmögen att hantera det på ett annat sätt i stunden. Dina behov är alltid ok. Alltid. Alltid.

      Med värme,
      Evalotta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.