Relationer till andra
kommentarer 4

Hur skapar man egentligen genuina, nära relationer?

Hur skapar man egentligen nära, genuina relationer som vuxen?
Relationer där man kan känna sig helt trygg att vara sig själv, stark som sårbar, där man kan vara alldeles ärlig och känna tillit till att relationen bär?

Kanske känns det som att vi är ärliga och berättar om hur vi har det, men kanske gör vi det ändå utan sårbarhet och med kontroll. Att hitta till den där nivån där man utsätter sig för varandra, blir berörd och sårbar, det är något helt annat. Något stort och fantastiskt. Att hitta till det ömsesidiga, sunda beroendet där relationen blir väldigt viktig och man vet i djupet av sitt hjärta att man är älskad oavsett vad, det är stort. Och för många svårt.

Vi har med oss våra mönster. Vi har blivit för starka eller för osäkra för vårt eget bästa. Vi har varit på ett visst sätt i våra relationer över tid, och mönster har etablerats. Om du redan har djupa, genuina och helt ömsesidiga relationer där ni båda kan vara sårbara, kan du sluta läsa här (och gärna maila mig och berätta om hur du kommit dit). I annat fall får du gärna läsa vidare (och gärna maila mig om dina egna erfarenheter).

När min enda syster dog vid 45 års ålder, kände jag mig avgrundsdjupt ensam kvar på jorden. Jag hade därförinnan förlorat en rad andra nära och det kändes tomt runt mig; de familjärt självklara utanför min egen lilla familj var borta.

Jag insåg att även om jag inte kunde ersätta dem jag förlorat, behövde jag försöka skapa relationer som kunde ersätta den funktion de hade i mitt liv; de behov de mött och som jag nu stod vilsen och ensam med.

Det var ganska svårt för mig. Jag hade fina vänner, men mina vänner hade sin familj och sina syskon i livet. De behövde ingen ny ”syster”. Det kändes sårbart, för jag behövde dem på ett sätt som de inte behövde mig på, och jag var så van vid att vara den starka, självständiga. Det var jag förvisso innerligt trött på. Jag förstod att ville jag ha en större närhet och intimitet med mina vänner, behövde jag bli sårbar. Då behövde jag låta dem förstå hur mycket de betydde för mig, verkligen och på djupet. Jag behövde tillåta mig att bli mer berörd av relationen, låta den bli allt mer betydelsefull för mig. Jag behövde också avstå från min förmåga att klara mig själv, att hantera mina känsligheter själv, att vara oberörd av det som egentligen gjorde ont. Det var så mycket i mina mönster som handlade om att jag skulle vara stark och ha koll. Är man det, finns det liksom inget utrymme för andra att förstå hur viktiga de är och vara starka och stabila för mig. Att medvetet och aktivt avstå från min självständighet och mitt oberoende var ett viktigt steg för mig.

Jag insåg hur svårt jag hade det med tillit. Att relationerna fanns där när jag hade något att komma med, det visste jag. Men vad hände om jag inte levererade? Om jag var sårbar? Om jag själv behövde stöd och tröst? Det där var outforskad mark för mig. Kunde mina vänner vara starka vid min sida eller vågade de inte de för att jag så ofta var så stark och klok? Det fanns bara en sak att göra – att prova. Så jag började öva tillit. Jag började montera ner min självbild och avstå från oberoendet och självständigheten. Jag började sluta försöka vara oberörd och istället visa min sårbarhet. Jag erkände mina befarande och rädslor för mina nära; först när jag i efterhand la märke till dem och sedan allt mer i stunden när de väcktes. Det här var en lång och viktig process för mig där jag behövde vara väldigt modig. Jag märkte ganska snart vilken skillnad det blev. Relationen till mina vänner fördjupades och blev en plats där vi kunde visa oss själva på ett helt nytt sätt. Jag skriver vi, för när jag öppnade upp mig så blev relationen en plats för modigt, ömsesidigt delande som berikar mig på ett sätt jag aldrig tidigare varit i närheten av.

Så just mitt svar på frågan om hur man skapar djupa, genuina relationer där tilliten växer för varje dag, är sårbarhet. Modig sårbarhet.
När jag har tillit nog att visa alla de där sakerna i mig som jag annars brukar hantera i det tysta eller inte ens erkänna för mig själv, blir jag fri att vara jag. Den sårbarheten kräver mod. Att få kontakt med den och erkänna den, är nog det mest läkande jag vet. Och med tiden kommer det genuina, ärliga och avskalade jaget allt mer naturligt. Det blir så väldigt mycket enklare då.

Kanske finns det de som bara kan det här, men jag är inte en av dem.

Hur gör du för att fördjupa dina relationer och få den närhet och intimitet du behöver? Skriv gärna i kommentarsfältet eller maila mig på evalotta@stiernholm.com

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

4 Kommentarer

  1. Känner igen detta mycket! Att ha svårt att tillåta mig att inte ”vara stark och ha koll”.

    Är i en sjukdomsperiod och har insett att andra inte förstår hur sjuk jag är och att jag behöver dem. Har du något mer konkret exempel på hur man kan säga/göra, eller hur du gjorde för att bryta dessa mönster?

    Jag fastnar i att vara den som ingen ser och som bara hjälper andra. Aldrig får eller kommer i första rummet själv.

    Vet inte om det också ibland kan bero på rädsla eller känsla av otillräcklighet hos motparten?

    • Hej Anki!
      Jag förstår att detta känns svårt. Du har förmodligen tränat hela livet på att vara den som själv ser och hjälper. Jag skrev ett inlägg om att bli tröstbar när jag jobbat med detta för egen del. Där kanske du kan hitta något. Jag poster ett inlägg idag som handlar om anpassningsmönster. Där kanske finns något. Annars är nog svaret sårbarhet. Att börja ta små steg för att förändra sin egen och andras bild av en. Att kliva över tröskeln och börja visa vad du behöver, ge andra en chans att se dig och möta dig där du är. Det kan vara en hög tröskel, men har du väl kommit över den ett par gånger, så går det lättare sedan. Kom bara ihåg att vara varm och kärleksfull mot dig själv när du försöker. Med värme, Evalotta.

  2. Så tacksam för ditt svar! Detta berörde och hjälpte verkligen på djupet.

    ”Att bli tröstbar” och ”visa vad jag behöver”. Ord på vägen för mig!

    Jag har förstått att andra inte alltid ser och märker, trots att hag med orden förklarar. Och sen är jag möjligen också själv väldigt bra på att se och ge, något jag gärna gör, och från mitt hjärta.

    Men någon gång hade jag önskat samma omsorg själv. Och att få komma i första rummet. Inte bara vara sista alternativet ”om jag får tid”.

    Tack!

    • Mm, så bra. Det är ett gediget arbeta att hitta sin egen sårbarhet och visa den när man är sådär van vid att vara den som ser och ger. Men det är ett så vackert arbete! Jag önskar dig innerligt lycka till i den processen och grattis till de i din närhet som får ta del av den. <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.