Anknytningsmönster, Relationer till andra
kommentarer 2

Anpassning och sårbarhet – att förändra sina anknytningsmönster

Energislukande anpassningsmönster kan vi alla hamna i och 
det kan ta bort både glädjen, närheten och lusten till en relation. Inte bara personer med otrygga anknytningsmönster kan hamna där, utan de flesta av oss. Det här handlar om anpassning; vad det kan göra med en, varför vi går in i den och hur vi kan börja ta oss ur den.
Att förstå det här är också ett viktigt steg för att förändra sina anknytningsmönster.

Det kan ta emot att arbeta med sina anpassningsmönster och vanligtvis gör vi det inte förrän vi måste. När smärtan i hur de begränsar oss och hindrar oss från att få det som är viktigt för oss i våra liv blir större än obehaget i att ta tagit i jobbet, då kan något börja hända.

Anpassningens funktion och kostnad

Anpassning är ett vanligt sättet att hantera känslomässig anspänning på. När något känns obehagligt försöker vi ofta spontant göra det som kan få obehaget att försvinna eller åtminstone minska. Vi anpassar oss i stunden och gör det som vi märker fungerar, kanske utan att tänka på det. Det ger oss en omedelbar vinst i minskad spänning, men den är kortsiktig. Snart kommer en ny anspänning som vi anpassar oss för att slippa, och en till och en till och tillsist är vi så anpassade till vår omgivning att vi inte längre vet vad vi behöver. Vad vi själva egentligen känner och vilka vi är har glidit undan för oss. Hur vi mår påverkas till stor del av hur andra mår och gör. Successivt krymper vårt livsrum och vi blir vilsna och ofria. Relationer blir tröttande och det blir lättare att dra sig undan, eller så letar vi med ljus och lykta i den andre efter det vi förlorat i oss själva.

Det här är tar mycket energi från oss och vi blir trötta på ett sätt som inte alltid är uppenbart varför. Vi är så vana vid anpassningen att vi inte vet om något annat. Ofta kommer det tillsist en tipping point där det obehag som skapas av anpassningen är större än det obehag man försöker undvika genom sina mönster. Då är man redo för en förändring. Man blir motiverad att göra arbetet när obehaget överstiger vinsten och man inser att något inom en behöver förändras för att man ska kunna leva det liv man vill ha. Sitt eget liv, där man själv styr.

Medvetenhet

När man blir medveten om hur man anpassar sig och vad det gör med en; blir det tydligt att man inte själv har kommandot över sitt liv, att man försöker få sina behov tillgodosedda genom att först möta andras behov. Det blir kännbart att man inte vet hur man bär sig själv, utan har blivit beroende av att andra responderar på ett visst sätt för att man ska känna sig trygg. Man ser att det är ett enormt arbete att ständigt försöka skapa en balans runt sig för att få lugn och ro.

Att gå från anpassning till genuinitet

Vägen ut ur anpassning handlar om tydlighet, känslomässig ärlighet och kontakt med sina egna behov. Det kan kännas väldigt sårbart om man levt hela sitt liv i anpassning till andra. Hur ska man ens veta vad man känner? Vad man behöver? Är det ens tillåtet att ha egna behov? Och vad ska hända om man börjar visa vad man egentligen känner och behöver? Hur ska andra reagera?

Att hejda sig själv och avstå från anpassningen, kan väcka en stark stress i systemet. Alarmsystemen börjar gå på högvarv och signalerar fara. Att stå kvar i det läget och stanna med sina känslor, är ett viktigt första steg. Faran känns, men är inte på riktigt.

Nästa steg kan se olika ut. Man kan själv försöka få kontakt med vad man känner, vilket kan vara panik, obehag, rädsla etc som vill få en att fly eller genast rädda situationen. Det är det sätt man använt för att bli trygg på, så det är fullt naturligt. Nu behöver man istället ge sig ut på oprövad mark för att hitta andra sätt att bli trygg på, och det kan vara enormt stressande. Att berätta vad man känner känns sårbart, men kan verkligen öppna för något nytt.

Ett annat sätt är, att om man inte hittar några känslor, ändå säga som det är till den man är i relation till. Säga att man känner stress och obehag och får en impuls att vilja rädda situationen med övar på att låta bli. Förklara att om den andre känner något, så är det det som händer. Förklara att man gör sitt bästa och inte rår för sina känslor. Förklara att man inte håller den andre ansvarig för hur man känner. Förmodligen är det något som känns även i den andre och den andre har kanske också ett anpassningsmönster som kan få bli synligt i ett sådant samtal.

Sårbarhet

Att sårbart visa sig istället för att anpassa sig, kan kännas oöverstigligt svårt i början men blir lättare med träning. Att stanna i sårbarheten är det som öppnar för kontakt med både sig själv och med den andre. I sårbarheten bryts mönstren. Responsen blir förmodligen en annan än den blivit om man inte varit så ärlig med vad som var sant i stunden.

Vinsten med sårbarhet

Vinsten av att vara sårbar och ärligt visa sig är fantastisk. I samma stund som man tillåter sårbarheten, får man kontakt med den man verkligen är; sina sanna känslor och behov, det som är äkta och på riktigt i den stunden.

Att vara sårbar kräver stort mod och viljestyrka. Man behöver veta att det är värt det och att det är det som verkligen hjälper, för att vara beredd att utsätta sig för att blotta sig så. Bara den modiga står kvar i sårbarheten. I den ärligheten, där inget längre behöver hållas tillbaka, anpassas bort, gömmas undan eller skämmas för, infinner sig en helt ny styrka. Det är en styrka och en frihet som gör livsrummet så mycket större. Man står där i det som är sant för en, beredd att förlora allt om det inte håller, och så håller det. Man överlever. Hur den andre reagerar finns det inga garantier för, men man är ändå trygg. Man har slutat att överge sig själv och erövrat en ny bit livsrum.

I sårbarheten finner man en tydlighet och en styrka som kommer från en väldigt sann plats inom en. Man får kontakt med sina känslor och behov även i situationer när de varit dolda för en. Man kan börja forma sitt liv på ett sätt som man mår bra av istället för att anpassa sig

Att bära sig själv

Det är viktigt att själv bära sina känslor och behov. De är aldrig någon annans ansvar. Man är aldrig beroende av att någon kommer och räddar en från ens känslor. Att visa sin sårbarhet och samtidigt vilja att någon kommer och räddar en från det man känner, kan skrämma bort. Man behöver stå där med sig själv i fullt ansvar och stor empati. Det kräver träning, men friheten som väntar är värt all möda. Jag lovar.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster, Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

2 Kommentarer

  1. Renée Andersson says

    Eva-Lotta, du skriver om precis det hela mitt känslosystem är i just nu…. Dina ord hjälper!
    Kram Renée

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.