Anknytningsmönster
Lämna en kommentar

Undvikande anknytningsmönster – upplevelsen av krav, att tappa sig i anpassning och bli missförstådd.

Krav

Om man har en undvikande anknytning, upplever man inte sällan andras behov som krav. Man sätter den andres behov först och försöker uppfylla dem i sina relationer. De egna behoven försvinner lätt bort när man är i en nära relation. Behoven finns där, men vilka de är och hur man får kontakt med dem kan vara svårt att få fatt på.
Med tiden kan man bli trött på den andre som man upplever som krävande, för man tycker att man inte får något eget utrymme. Det är som om man bara måste anpassa sig till den andres behov, att det inte finns något alternativ så länge man inte är helt ensam. Det är också väldigt svårt att uttrycka ska egna behov och stå upp för dem när man inte ens vet vilka de är. Om man upplever krav i relationen, tar det bort glädjen att vara nära och lusten till relationen. Kraven kanske inte ens finns där, utan bara är något man upplever för att man alltid upplevt det så. Att genast försöka möta den andres behov på bekostnad av sina egna, är ett skydd, ett sätt att göra sig trygg på. En gång i tiden fungerade det förmodligen; i nuet kanske det bara ställer till det.

Det finns något smärtsamt i att den andres behov landar som krav. Det är obehagligt för båda. Det är hemskt att känna krav, så ofritt och tvingande. Man får inte chans att ge för att man vill, man hinner inte dit, utan måste göra det för annars kan det (i ens känsla) hända något obehagligt. Det är också obehagligt när någon uppfattar ens behov som krav och gör något för en utifrån en drivkraft av måsten eller skuld. Att uttrycka sina egna behov förutsätter att man har kontakt med dem och vet vad man behöver. Den kontakten förutsätter i sin tur att man är trygg nog att hitta in i sig själv, att man inte upplever sig vara under hot och känner en stress att i första hand skydda sig själv. Att hitta en kontakt med de egna behoven kan särskilt i början behöva vissa förutsättningar, som lugn runtomkring, ensamhet och en empatisk inställning till sig själv där man inte dömer sig.

Den undvikandes behov och relationen till en ambivalent

Det kan, för en undvikande, vara svårt att känna. Det kan man inte hjälpa. Man kanske inte kan svara an till den andres uttryck för kärlek och affektion på det sätt den andre skulle önska. Man känner det man känner, och är det tyst så är det tyst.

Inte sällan är behovet av frihet det mest kännbara; frihet, oberoende och självständighet. Det är evolutionärt viktiga egenskaper för överlevnad. Det är inget fel med dessa behov, men i en relation kan de både upplevas och bemötas som problematiska. I synnerhet av en ambivalent som mest känner längtan efter närhet och kontakt.

För att relationen till en ambivalent ska fungera utan att den undvikande ska behöva känna sig dömd, fel, kritiserad, trängd, otillräcklig, skamsen, eller missförstådd, behöver det finnas en uppriktig vilja att förstå från båda håll. Att förstå, utan att agera på sina mönster. Förstå utan att försöka förändra. Den undvikande behöver också närhet, men det kommer först senare, när man känner sig fri och trygg och brott anpassning.

En ambivalent behöver vara trygg i att de egna närhetsbehoven är ok, även om den undvikande har svårt för närhet. Den undvikande hjälper till genom att vara tydlig med att det inte är personligt, det bara är. Det är inte egentligen den ambivalenta som man måste bort ifrån, man måste bara bort från närheten, de upplevda kraven (som kanske inte finns utan bara känns), anpassningen. Bort till frihet, luft, till den plats där man kan vara sig själv. Det handlar inte om den andre, det handlar bara om ett obehag som infinner sig när man anpassat sig till den andres behov och tappat sig själv.

Hur ska man göra för att inte hamna där, i anpassningen?
Kanske är det det enda sätt man vet att knyta an på.

Jag tror på att försöka hejda sig själv varje gång man märker att det har hänt; försöka gå tillbaka några steg och se om man hade kunnat göra på något annat sätt. Försöka se om man kan hitta sitt eget behov retroaktivt och i så fall berätta om det när man kan. Försöka få fatt på det ögonblick då man övergav sig själv för den andre.

Andras behov kan låta så starkt att man inte hör sina egna behov.
Egentligen är det sina egna behov man försöker tillgodose när man fokuserar på andras behov och låter dem gå först. Det kan vara behovet av lugn och ro, skuldfrihet, tillhörighet och värde (och åtminstone för en ambivalent även kärlek, närhet och kontakt). Att uttrycka sina egna behov kan kännas otillåtet och omöjligt, i synnerhet när de går tvärs emot den andres behov. Kan man verkligen vakna en lördagsmorgon och uttrycka behov av att vara ensam hela helgen när den andre längtar efter att äntligen få tid tillsammans? Är det inte helt orimligt? Man kan känna så. Man kan också fråga sig hur stort behovet av ensamhet och frihet skulle vara om man visste att man fick hur mycket ensamhet man ville utan obehagliga konsekvenser och kände sig trygg med att den andres behov inte är några krav. Kanske skulle det förändra något. När man känner sig fri att välja, blir allt annorlunda.

Hur kan närhet väcka obehag?

Att närhet kan förknippas med obehag kan vara väldigt svårt för en ambivalent att förstå. En ambivalent kan inte förstå hur det känns, men en ambivalent kan kanske förstå känslan av starkt obehag och stress. Förmodligen har den ambivalenta känt så när den varit nära en människa med starka känslor av oro, ilska, rädsla eller liknande. Det kryper in under huden på dem och de vill bara fixa, få obehaget att gå över. Jag tror att de kan förstå känslan, även om de inte kan förstå hur den kan kännas vid närhet (som är det bästa de vet). Känslan är ok. Den har sin grund; i ens natur, i ens tidiga upplevelser. Man måste inte förstå allt, bara hitta sätt att bli trygg på. Allt är alltid ok och det finns ingenting att döma, bara något att förstå.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.