Relationer till andra
Lämna en kommentar

När man fastnar i sina skydd och inte kan släppa någon nära.

När det sitter fast

Hur gör man när sorgen fastnar i bröstet och man inte hittar några ord för det som känns inom? Hur gör man när man aldrig släppt in någon i sina mest känsliga rum, men lider av ensamheten? Man kanske egentligen vill låta någon komma nära, men hela systemet går i baklås när man försöker och det funkar inte att öppna upp. Där står man, trött på den inre ensamheten och oförmögen att göra något åt den. De skydd som en gång var till hjälp, har fastnat och blivit till ett pansar som det är svårt att komma igenom ens för sig själv.

Så lätt det blir så här, för såväl kvinnor som män.
Det blir smärtsamt i längden att leva utan genuin kontakt.
Kontakt förutsätter att du tillåter dig att verkligen bli sedd; att du går emot skammen och blir sårbar.

Att närma sig

Man kan behöva närma sig det hela stegvis. Precis som när man ska fira sig ner från ett högt berg och hjärnan signalerar livsfara fastän man har säkrat, kan hjärnan larma fara när man står inför att börja visa sig för någon. Det kan helt gå i baklås. Då är det klokt att sänka svårighetsgraden och börja fira sig ner från en låg nivå eller börja dela något litet med en person man tror kan möta det bra. Det skapar en trygghet till att ta ytterligare steg mot att öppna upp. Det kan kännas väldigt svårt och obehagligt till en början, men det blir lite lättare för varje god erfarenhet man gör

Tre avgörande faktorer

För att det ska bli en så behaglig upplevelse som möjligt att bli sedd (och se sig själv), finns det några saker som är helt avgörande.

Det första…

Det första är att inte döma eller värdera sig själv. Man behöver låta sig själv vara och känna som man gör. Att acceptera och försöka förstå, eller åtminstone lita till att det finns goda skäl till den känsla, reaktion eller det behov som man har, underlättar. Om man dömer sig själv samtidigt som man öppnar upp, blir det jobbigt och obehagligt och inget man vill göra om. Om man försöker ha tillit och tillåta, blir det en helt annan upplevelse.

Det andra…

Det andra är skamtålighet. Skammen kan vara helt förlamande. När den kommer, gäller det att stå kvar, andas, förstå vad som händer och vänta. En skamattack går över. Man kan tyst för sig själv upprepa ”skam, skam, skam” när den kommer, för då blir den mer synlig och greppbar. Skam frodas i mörkret. Blir den synlig i ljuset, kan den inte styra på samma vis. Skam är en känsla, inte fakta om en själv eller situationen.

Det tredje…

Det tredje är sårbarhet. Det innebär just här att låta någon se vad man är i. Det innebär att montera ner skydden och stå kvar utan att försvara, förklara, förminska, släta över, skoja bort, stöta bort eller göra sig upptagen. Det innebär att öppna upp och låta någon annan dela ens inre verklighet för en stund. Man kan försöka hitta den känsla man hade precis innan skydden åkte upp och stanna där. Att vara i den sårbarheten och låta någon ta del av den, kan kännas väldigt skrämmande. Det kan ta emot så att det nästan inte går. Då kan man sänka svårighetsgraden genom att visa lite mindre och testa om det håller. Ju fler erfarenheter man får av att det bär, desto lättare blir det. Det jobbiga som känns går annars över. Det är svårast i början när man är ovan, sedan går det allt lättare.

För – kontakt förutsätter att du tillåter dig att verkligen bli sedd; går emot skammen och blir sårbar.

En ny dimension

Det är verkligen värt besväret. De nära relationer du kan skapa genom sårbarhet, är helt omöjliga att få utan den. När du öppnar upp och släpper in, blir du samtidigt mottaglig för kärlek och närhet på ett helt nytt sätt än innan. Det är som att få tillgång till en helt ny dimension där man inte behöver vara ensam mer. Du är fortfarande ensam ansvarig för ditt liv, men du är ensam tillsammans och det är något helt annat. När man kan prata om allt, blir det svåra heller inte längre så svårt. Det känsliga blir mindre känsligt och livet betydligt lättare.

Den sårbarhet jag avser innebär inte att du inte kan ta hand om dig själv eller är ett offer i underläge. Den här sårbarheten hör ihop med mod och beslutsamhet. Det är så mycket lättare att dölja än att visa. Du bär dig själv, men låter någon annan få göra dig sällskap på vägen. Det blir så oändligt mycket lättare då.

Vad tycker du är svårt med detta? Skriv till mig eller skriv en kommentar och berätta.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.