Kanske är det så att jag på impulsplanet alltid kommer att reagera som jag gör, och det är ok. Vilken frihet.

I decennier försökte jag läka och programmera om mig själv så att jag skulle kunna reagera annorlunda på sådant som skrämde mig på impulsplanet.

På impulsplanet får vi larm om allt som vårt system bedömer kan vara farligt. Vi får impulser med förslag på lämplig lösning på problemet – dra dig undan faran (relationen, uppgiften), attackera hotet (gå i försvar) eller spela oberörd och ta distans. Om vi låter impulsplanet styra, så får vi problem. Det är dock helt ok att reaktionerna kommer. Det som skrämmer mig kan få skrämma mig. Det jag har svårt med, kan få vara svårt. Det som slår undan fötterna för mig och gör mig otrygg borde inte gå över om det nu inte gör det. Det är ok. Jag kan istället sårbart erkänna att så här verkar det vara med mig och det är ok. Alltid ok.

Så finns även det medvetna planet. Om vi står kvar när impulserna kommer, väntar ut känslorna, får vi så småningom kontakt med vårt medvetna plan där vi kan tänka klart och välja hur vi vill agera utifrån en helt annan grund än impulser. Här kan vi välja det vi tror blir bra långsiktigt, välja att vara modiga och transparenta. Vi får tillgång till vår empati och inlevelseförmåga i vår egen situation så väl som den andres och behöver inte göra något förhastat som skadar relationen.

Bortom det medvetna planet finns också ett observerande plan där vi kan se oss själva och det vi står i utifrån. Kan vi hitta hit, kan vi iaktta oss själva när vi får impulser att göra det ena eller det andra. Vi kan se hur vi kämpar och våndas när det är svårt, och samtidigt vara totalt trygga. Det finns alltid ett plan där ingenting kan komma åt oss, där vi vilar i ett slags varande som ser och förstår med en klar överblick.

Det är fint hur de här nivåerna kan samexistera. Inget borde vara annorlunda. Jag älskar det.