Anknytningsmönster, Relationer till andra
kommentarer 4

Det här borde inte heller gå över – om impulsplanet.

Kanske är det så att jag på impulsplanet alltid kommer att reagera som jag gör, och det är ok. Vilken frihet.

I decennier försökte jag läka och programmera om mig själv så att jag skulle kunna reagera annorlunda på sådant som skrämde mig på impulsplanet.

På impulsplanet får vi larm om allt som vårt system bedömer kan vara farligt. Vi får impulser med förslag på lämplig lösning på problemet – dra dig undan faran (relationen, uppgiften), attackera hotet (gå i försvar) eller spela oberörd och ta distans. Om vi låter impulsplanet styra, så får vi problem. Det är dock helt ok att reaktionerna kommer. Det som skrämmer mig kan få skrämma mig. Det jag har svårt med, kan få vara svårt. Det som slår undan fötterna för mig och gör mig otrygg borde inte gå över om det nu inte gör det. Det är ok. Jag kan istället sårbart erkänna att så här verkar det vara med mig och det är ok. Alltid ok.

Så finns även det medvetna planet. Om vi står kvar när impulserna kommer, väntar ut känslorna, får vi så småningom kontakt med vårt medvetna plan där vi kan tänka klart och välja hur vi vill agera utifrån en helt annan grund än impulser. Här kan vi välja det vi tror blir bra långsiktigt, välja att vara modiga och transparenta. Vi får tillgång till vår empati och inlevelseförmåga i vår egen situation så väl som den andres och behöver inte göra något förhastat som skadar relationen.

Bortom det medvetna planet finns också ett observerande plan där vi kan se oss själva och det vi står i utifrån. Kan vi hitta hit, kan vi iaktta oss själva när vi får impulser att göra det ena eller det andra. Vi kan se hur vi kämpar och våndas när det är svårt, och samtidigt vara totalt trygga. Det finns alltid ett plan där ingenting kan komma åt oss, där vi vilar i ett slags varande som ser och förstår med en klar överblick.

Det är fint hur de här nivåerna kan samexistera. Inget borde vara annorlunda. Jag älskar det.

Lagrad under:Anknytningsmönster, Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

4 Kommentarer

  1. Vad gör man när någon tar ut distans, spelar oberörd och sluter sig i veckor 😢

    • Smärtsamt och svårt. Går det inte att prata om det? Om du ska må bra i relationen, behöver nog den andre kunna möta dig åtminstone på något sätt. Är den andre helt oförmögen till det, kanske det behövs terapi för att det ska fungera. Ingen gör nog så för att den vill, men det kan vara väldigt svårt att vara nära. I synnerhet om man har ett ambivalent anknytningsmönster. Försök att fokusera på andra saker som du vet att du tycker är meningsfulla (även om det inte känns så i stunden).

      • Tack för svar. Det är mycket smärtsamt och svårt då det låst sig fullständigt och vederbörande inte alls kan kommunicera och istället helt tagit avstånd. Maktlösheten är svår när man inte kan göra något för att påverka i ”rätt riktning”. Det blir oftast bara värre har jag erfarit. Men igen mår bra när det blir såhär. Känner en oerhört stor sorg.

        • Jag förstår verkligen det. Maktlösheten och sorgen. Det kan vara så att du behöver släppa och försöka hitta tillbaka till dg själv. Inte nödvändigtvis lämna relationen (det vet bara du), men ta ett steg åt ett håll där du får mer av det du behöver. Där du påminner dig själv om vem du är och vad du tycker om. Du behöver hitta din egen energi och glädje igen, för det är så nedbrytande att gå i den dynamiken. Du kan inte påverka hur det är, du kan bara försöka hitta dig själv igen. Försöka få andra relationer att bli mer viktiga. Komma ihåg vem du var innan ni möttes och vad du älskade och värdesatte då.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.